Mycket farligare att gå över ett övergångsställe?

Skrivit i Corren 18/11:

Många brukar gilla att högtidlighålla första advent på traditionellt sätt i kyrkan. I år får vi räkna med att det måste bli annorlunda.

Från den 24 november är allmänna sammankomster begränsade till 8 personer, har regeringen meddelat. Även vid privata möten uppmanas vi att iaktta den restriktionen. Det är kärva bud inför julsäsongens högtider, som mest av allt går i gemenskapens tecken.

Men omsorgen om varandra kräver denna gång fysisk och social distansering, hur svårt och paradoxalt det än kan låta. De tuffare restriktionerna är allvarliga frihetsingrepp, beklagansvärda och tyvärr är nödvändiga för att bekämpa pandemin som tagit vårt samhälle gisslan.

Det finns mycket att säga om regeringens och myndigheternas hantering av coronakrisen. Den liberala folkvettslinje med betoning av det personliga ansvaret, som regeringen beslöt att tillämpa när viruset slog till i våras, fann dock åtminstone jag i huvudsak sympatisk och hoppingivande.

Sverige undvek andra länders drastiskt auktoritära metoder och litade på att enskilda människor var vuxna nog att agera i sitt eget och andras bästa intresse. Tråkigt nog blev det si och så med den kollektiva självdisciplinen i längden, och efter sommaren började folk – inte minst den ungdomligare delen av folkligheten synes det – slappna av.

Det kanske heller inte är helt förvånande, sett till de motstridiga och avslappnande signaler som sänts uppifrån. Plötsligt var det som om riskerna för en befarad andra allvarlig våg av smittspridning till hösten snudd på kunde nonchaleras. För knappt en månad sedan annonserade regeringen att den ljusnande framtid gällde med att lätta på restriktionerna för sittande publika evenemang från 50 till 300 personer.

Den svenska coronabekämpningens guru, statsepidemiologen Anders Tegnell, sa i ett vida spritt uttalande att han själv inte var rädd för att smittas: ”Det är mycket farligare att gå över ett övergångställe i stan” (tidningen Chef den 15 oktober).

Nu är den andra vågen över oss med full, okontrollerad kraft. Regeringen byter hastigt fot och försöker panikbromsa, Löfven mästrar den olydiga populasen och aviserar hårda bandage.

Jag vill ogärna tillhöra dem som beskäftigt pekar finger mitt i brinnande elände. Men jag kan inte släppa tanken på att månader förlorats, som kunde använts till att rusta oss starkare mot det inte totalt främmande scenariot av en förnyad corona-attack.

Sverige hade väl inte tvunget behövt stå med rumpan bar, testkapaciteten i region Östergötland för covidsymptom hade väl inte redan behövt slå i taket, den kommande julen hade väl inte behövt bli så luguber… Måtte vaccinet snart materialisera sig. Till dess är det enbart att bita ihop och härda ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.