En lovsång till långtråkigheten

Skrivit i Corren 26/3:

Det råder verkligen ingen brist på elände som coronavirusets härjningar ställt till med. Vem kunde väl tro att 2020-talet skulle börja med en ruskig pandemi av denna förödande magnitud?

Men ta mig sjutton om det inte finns en välsignelse medskickad i förbannelsen också.

Jag syftar självfallet på återupptäckten av den dolda kraft som finns i tristessen. För att smittspridningen ska bemästras är vi ju rekommenderade till social distans, arbete hemifrån i möjligaste mån och karantän för riskgrupper. Det dröjde naturligtvis inte länge innan många började klaga över rastlöshet i isoleringen.

Ledan är dock inte odelat negativ, den kan vara din vän. Om du slipper springa ut, ävlas och fånga dagen, tag istället vara på värdet i att låta dagarna dämpat flyta och leva utom tävlan, i tillvarons sidoljus. När världens varvtal saktats ner, ges en frist att göra den större, i det mindre och i det inre.

”Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorts fantasier och egensinniga sysselsättningar”, skrev Gunnel Linde i boken När mamma var mamma (1993). Linde tillbringade åtskilliga timmar ensam hemma under uppväxten och blev av sin mamma stimulerad att använda tiden till att rita, skriva och hitta på berättelser.

Ur långtråkighetens magi föddes Lindes författarskap med prisade barnböcker som Den vita stenen (1964, förlaga till den lika underbara TV-serien på 70-talet).

”Att ha lite tråkigt påverkar inte bara barns kreativitet, utan även vuxna mår bra av det”, menar den brittiska forskaren Teresa Belton. För några år sedan skrev hon i Sydsvenskan om baksidan av den digitala epokens överflöd av snabbåtkomlig, ständig underhållning via datorer, mobiler och sociala medier.

”Vi slipper tänka egna tankar och behöver aldrig vara bortkopplade, för med prylarna kan vi fylla varenda sekund med stimuli. I gengäld går vi miste om stillhet, iakttagelser och egna tankeflöden som skapar en annan förbindelse till världen”.

Författaren Pär Rådströms liv blev tyvärr kort, han dog 1963 endast 38 år gammal. Men han nyttjade sin stund på jorden väl, var enormt produktiv och efterlämnade en fantastisk romanskatt (Ärans portar, Sommargästerna, Översten, Mordet, med flera).

”Huvudskälet till varför jag skriver är den leda jag känner”, förklarade han i radio 1959 och hävdade att ledan hjälpte honom att se klart. Tristessen tjänade inte bara som kreativt smörjmedel.

Enligt Rådström hade den en viktig samhällelig funktion som motgift till doktriner, underkastelsens konformitet, människans eviga frestelse att ryckas med av massrörelsers populistiska appeller. ”Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.