Tack för Enid Blytons Femböcker, Astrid!

Skrivit i Corren 19/10:

Vad gör man en sån där typisk glåmig, mörkblöt höstkväll mitt i veckan? Själv fann jag en ljust uppiggande oas på stadsbiblioteket, där det excellenta Samfundet Linköpings stiftsbiblioteks vänner i onsdags hade arrangerat ett föredrag med Kjell Bohlund. Det var intressant må ni tro!

Bohlund, med bakgrund som mångårig förlagsman, har nämligen skrivit en bok kallad Den okända Astrid Lindgren. Vad skulle vara okänt med henne vid här laget? Världsberömda, superfolkkära Astrid vars underbara berättelser om Emil, Pippi, Madicken, Saltkråkan och Bröderna Lejonhjärta vi alla växt upp med. Om Astrid Lindgrens eget liv och gärning har det också berättats så flitigt att det mesta ur hennes biografi är allmänt välbekant.

Men knappast det faktum att Astrid Lindgren revolutionerade den svenska barnboksmarknaden, inte bara som författare. Utan även som hårt arbetande, litterärt engagerad och affärsmässigt slipad förläggare.

Hon anställdes på det lilla konkursfärdiga Rabén & Sjögren 1946 som sekreterare, men tog snart i realiteten över ruljangsen som de facto-chef för barnboksutgivningen (själv föredrog hon att titulera sig ”redaktör”). Parallellt med sitt eget skrivande var hon det jobbet trogen fram till pensionen 1970. Det kunde omöjligen varit för lönens skull. Astrid Lindgrens författarinkomster hade gjort henne stenrik och hon skänkte bort massor av pengar till diverse ömmande ändamål.

I den svenska förlagsvärlden ansågs ännu vid andra världskrigets slut att det inte var något särskilt värt med att satsa på böcker för målgruppen barn. Astrid Lindgrens sensationella genombrott med Pippi Långstrump 1945 blev början på en omvälvande förändring, som hon med sin (egentliga märkliga) dubbla roll som både författare och förläggare på Rabén & Sjögren i högsta grad drev fram. Astrid Lindgrens succéer bidrog att rädda förlaget, som på blott fem år gick från att stå på ruinens brant till att bli Nordens ledande inom kategorin barnböcker.

Det var dock ingalunda enbart tack vare storsäljare som Pippi Långstrump, Kalle Blomkvist & Co. Astrid Lindgren gjorde sitt förlag till ett blomstrande drivhus för många andra nyskapande svenska barnboksförfattare. Ni har garanterat läst en hel del av dem.

Vad sägs till exempel om Edit Unnerstad (Kastrullresan), Åke Holmberg (Ture Sventon privatdetektiv), Harry Kullman (Gårdarnas krig), Inger och Lasse Sandberg (Lilla spöket Laban)? Listan kan göras hur lång som helst, naturligtvis den briljante ordtrollaren Lennart Hellsing icke att förglömma! Javisst, även han ingick i Astrid Lindgrens utgivningskatalog.

Sedan har vi en drös utländska namn som Astrid Lindgren nosade upp, lät översätta och ge ut. H A Rey (Nicke Nyfiken), Alf Pröysen (Gumman som blev liten som en tesked), Jean de Brunhoff (Barbars resa), Toni Ungerer (Kriktor)… Vi snackar om fortfarande levande klassiker.

Astrid Lindgren hade tveklöst en extraordinär betydelse för läsningen och utvecklingen av det barnkulturella landskapet i Sverige. Jag skulle personligen inte vara samma människa utan alla de fantasieggande verk som hon gav mig tillgång till. Det gäller i synnerhet Enid Blytons Femböcker. Jag slukade dem i mängd som liten kille, ohjälpligt fångad av dessa rafflande äventyr som de engelska barnen Julian, Dick, Anne, pojkflickan George (Georgina) och deras hund Tim ständigt hamnade i.

Lyckligtvis var jag totalt omedveten om att Enid Blyton avskyddes av recensenter, lärare och bibliotekarier. Blyton sålde ändå som smör internationellt och det var Astrid Lindgren som framgångsrikt introducerade Femböckerna i vårt land på 50-talet. Hon kanske inte gärna talade vitt och brett om den meriten. Men det visar vilken slug kommersiell ådra hon hade, en nödvändig egenskap hos varje god förläggare.

Vill man långsiktigt säkra utgivningen av litterärt mer kvalitativa titlar, kunna ta risker med nya lovande författare, måste det finnas ett stabilt kassaflöde i företaget och då går det inte att rynka på näsan åt mindre ansedda pengamaskiner som Enid Blyton. Jag är Astrid Lindgren evigt tacksam. I vuxna kulturknuttars ögon är måhända Femböckerna kopiöst usla, för mig gav de en viktig skjuts vidare mot den seriösare litteraturen.

Kjell Bohlunds föredrag om Astrid var spännande att lyssna på. Hans bok gick jag hem och sträckläste. Det är en sann bladvändare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.