Med Creutz i Arkadien

I sin lilla introducerande skrift från 1949 om poeten, diplomaten och statsmannen Gustav Philip Creutz (1731-85) skriver Gunnar Castrén:

Creutz’ diktning är ingen djupsinnig diktning. Den sysslar inte med filosofiska eller moraliska eller sociala problem och den avspeglar inga inre konflikter. Men den hyllar kärleken och skönheten som livets högsta värden, de enda värden som verkligen göra det värt att leva. Och den får sin särskilda nyans av att Creutz vet hur flyktiga och förgängliga dessa värden äro – något som gör att han blott älskar dem än mer. 

Kan det finnas en bättre anledning att låta sig hänryckas av Creutz? Han är den store pastoraldiktaren i svensk litteratur. Carl Michael Bellman såväl parodierade som influerades av honom, även hos Evert Taube märks en tydlig påverkan.

Fram till att den förödande experimentoredan började i det svenska utbildningsväsendet på 1960-talet, ansågs det tillhöra allmänbildningen att kunna sin Creutz.

I de arkadska fält, långt från de stolta städer, 
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.

Så inleds Gustav Philip Creutz klassiska versepos Atis och Camilla, där han en gång för alla bevisade att svenska språket som förfinad lyrisk uttrycksform stod sig lika bra som den dittills dominerande franskan.

Det var ingen liten sak i vårt inhemska kulturliv på 1700-talet, ungefär som när Pugh Rogefeldt med sitt epokgörande album Ja, dä ä dä (1969) gjorde definitivt klart att rock inte bara kunde sjungas på engelska.

Creutz poetiska landskap är Arkadien, ett konstnärligt utopia med ursprung i antiken där dikten och kärleken är frikopplade från påträngande sociala, ekonomiska och politiska krav, och därför kan stå idealt för sig själva.

Pastoraldiktningen är i grunden en manifestation av vår mycket mänskliga längtan efter en okorrumperad tillvaro med rena känslor, den slags flydda guldålder som antikens värld var för renässansen eller den oskuldsfulla idyll som vi ofta tänker oss vår egen barndom.

I dikten Sommarkvädet förkunnar Creutz:

En människa bör sin livslängd välja
ej blott efter solvarv, efter dar,
men blott de sälla stunder tälja,
då hon en ljuvlig känsla har.
Vad minsta oro kunde föda
hon borde i sitt sinne döda
och glömma ända till dess namn. 

Hos Creutz får vi tillåtelse att eskapistiskt vandra omkring i den oförfalskade arkadiska drömmen. Det är en sagans plats, påfallande orealistisk och kan tyckas lite högstämt löjlig – vilket är ett nyktert medvetet grepp i genren.

Vi bjuds att ogenerat förtrollas och tjusas, men utan att förledas. I den paradoxen ligger pastoraldiktningens väsentliga funktion – den hjälper oss att hantera och bearbeta det ouppnåeliga. Och så påstås att Creutz inte längre förtjänar utrymme på schemat. Dumheter.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kultur, Lyrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.