Att blunda för folkmord

Skrivit i Corren 10/4:

”Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där”.

Så berättar en medarbetare från Läkare utan gränser på organisationens hemsida med anledning av 25-årsminnet av folkmordet i Rwanda. ”Aldrig mer”, brukar det högtidligt lovas när offren för nazisternas dödsfabriker under andra världskriget hedras.

Vilken garanti är det löftet mot nya utbrott av barbariskt massmördande? Det visade sig i början av april 1994. Inte särskilt länge sedan.

Hittar ni Rwanda på kartan? Det är ett centralafrikanskt land, stort som Wales ungefär och tidigare en belgisk (ursprungligen tysk) koloni. Huvudsakligen bebos det av två folkgrupper, hutuer och tutsier. Bägge har samma språk, kultur och religion. Traditionellt har tutsierna varit den styrande klassen.

Efter självständigheten 1962 grep dock hutuerna makten och införde ett totalitärt apartheidsystem, där tutsierna systematiskt diskriminerades – precis som de svarta i boernationalisternas Sydafrika, men långt mindre uppmärksammat.

Under årens lopp flydde alltfler tutsier förtrycket. De bildade en motståndsrörelse i exil kallad Rwandiska patriotiska fronten (RPF), som 1990 invaderade landet i syfte att störta den sittande huturegimen.

Inbördeskriget var ett faktum, men parallellt med striderna organiserade hutuextremisterna ett fullskaligt blodbad på civila tutsier. Varningar och tydliga indikationer på att ett folkmord var nära förestående ignorerades av världssamfundet.

På kort tid blev lilla Rwanda Afrikas tredje största vapenimportör. Den statskontrollerade radion uppmuntrade helt öppet till utrotning av alla tutsier, som utmålades i termer av parasiter och kackerlackor.

Under tre månader våren 1994 hackades uppåt en miljon människor ihjäl under bestialiska former. Män, kvinnor, barn – ingen skonades. Mördandet leddes av regimens dödspatruller och några försök att dölja massakrerna skedde inte. Tvärtom. Hutubefolkningen gjordes delaktig i slakten i en utsträckning som förmodligen saknar historiskt motstycke.

Länderna i FN:s säkerhetsråd mottog utförliga rapporter och vittnesmål, men tvådde sina händer. Ingen ville använda termen ”folkmord”, eftersom man då enligt 1948 års FN-konvention blev tvungen att ingripa. Istället talades det beklagande om ”stamstrider”. USA hade bränt fingrarna i en misslyckad humanitär intervention i Somalia 1993.

President Clinton skydde ett nytt afrikanskt äventyr där inga ”amerikanska intressen” stod på spel. Frankrike vägrade också agera. Men av motsatt skäl. Rwanda tillhör den franska intressesfären i Afrika och för att motverka anglosaxiskt inflytande utifrån hade fransmännen sedan 70-talet backat upp hutudiktaturen militärt och ekonomiskt.

Resten av världen var lika passiv inför den pågående katastrofen. Blodbadet i Rwanda upphörde först när RPF i juli 1994 gick segrande ur inbördeskriget och hutuextremisterna drevs iväg från makten.

Informationen om massmördandet fanns hela tiden. Läkare utan gränser som var i händelsernas centrum vädjade desperat om militära insatser för att stoppa grymheterna. Omvärlden vände bort blicken.

Aldrig mer? Det är den gnagande frågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.