En anständig diplomat?

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Diplomati, Historia, Utrikespolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s