Staten flyttar till landet

Skrivit i Corren 25/1:

70-talet gamle vän, festligt att du lever än! Så skulle man kunna utropa om regeringens flyttlasspolitik av myndigheter – en populär åtgärd som tagit till heders igen från den tid då utsvängda jeans, långt hår och träskor var högsta mode, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin duellerade frejdligt i talarstolarna, Family Four sjöng om härliga sommardagar, och varenda kotte bänkade sig framför monopol-TV:n för att se Ingemar Stenmarks andra åk i Madonna di Campiglio.

Ack, det är lätt att bli nostalgisk och glömma tråkigheterna som även det färgglatt blommiga 70-talet bjöd på. Som att den stora vågen av utlokaliserade myndigheter från tillväxtmotorn Stockholm – motsvarande tiotusen statliga jobb i runda slängar – inte fungerade särskilt bra.

Tanken var att bromsa urbaniseringstrenden, stärka sviktande lokala arbetsmarknader och få näringslivet att följa efter. Då som nu var den växande klyftan mellan stad och land ett omdiskuterat problem. Att bekymret kvarstår visar väl att myndighetsflyttandet knappast var någon vidare lyckad patentlösning, trots det goda syftet.

Papper på det finns det också. Exempelvis en rapport från Statskontoret anno 2016, där det konstateras att utlokaliseringen av myndighetsjobb ger ringa effekter på den närmaste arbetsmarknaden i övrigt (beroende på att en myndighet har få underleverantörer).

Men när S/MP-regeringen går på flyttoffensiv i 70-talsstil sägs det främsta motivet vara ett annat. ”Ingen ska känna sig övergiven av staten”, förklarade Stefan Löfven när han i veckan annonserade den senaste omgången av ivägskickade myndighetsverksamheter. Bland annat till kommunerna Sundsvall (Kronofogden), Botkyrka (Sida) och Borås (Swedac – som sysslar med ackreditering och teknisk kontroll, om ni undrar).

Det handlar i första rummet om en symbolpolitik för att öka den statliga närvaron och legitimiteten. Även symbolpolitik kan vara viktigt, psykologiskt sett – som för att motverka upplevelsen av styvmoderlig behandling och alienation hos landsortens invånare, vilket riskerar föda politiskt otäcka missnöjeskrafter.

Men har de boende i Katrineholm blivit mycket gladare av förra årets beslut att placera delar av Strålsäkerhetsmyndigheten där?

Är Stefan Löfven oroad över förtroendet för staten i stugorna bortom Stockholms horisont, vilket han sannolikt har skäl till, torde det finnas åtgärder som ger betydligt större folklig uppskattning.

Inom sina ansvarsområden kunde staten rikta skarpare fokus på att polisen presterar bättre och är på plats, att försvaret rustas till att kunna skydda hela landet, att infrastrukturen hålls i trim (Stångådals- och Tjustbanan!), att Arbetsförmedlingen levererar, att posten kommer fram, att den bilberoende glesbygden inte beskattas ihjäl vid macken.

Det reella värdet av Löfvens symbolmättade utlokaliseringspolitik kan således diskuteras, icke minst ur kostnadssynpunkt. Riksrevisionen pekade 2009 på att varje flyttat myndighetsjobb gick loss på över en miljon skattekronor och innebär ett dåligt resursutnyttjande. Myndigheten tenderar att tappa kompetens och duglighet i verksamheten. Flera år tar det att reparera.

Särskilt festligt för medborgarna, som får betala det tveksamma kalaset, är det nog inte när allt kommer omkring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.