Skattespöken går igen

Skrivit i Corren 23/1:

Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.

Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.

Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.

Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.

Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.

Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.

Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.

En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?

Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.

Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.

Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.

Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.