Ur Kakaniens fatabur (15)

Förr i världen kunde man med bättre samvete vara en person än i våra dagar. Människorna var som strån i ett sädesfält. Sannolikt piskades de häftigare hit och dit av Gud, hagel, brand, pest och krig än nu för tiden, men kollektivt, stadsvis, landskapsvis, som fält och blev det därutöver plats för någon personlig rörelse av det enskilda strået, så lät den sig försvaras och var en klart avgränsad angelägenhet.

I våra dagar däremot har ansvaret sin tyngdpunkt inte inom människan utan i saksammanhangen. Har man inte märkt att upplevelserna har gjort sig oberoende av människan? De har flyttat in på teatern, i böckerna, i rapporterna från forskningsinstitut och forskningsresor, i de samfund av likasinnade tänkesätt eller religion, vilka utvecklar vissa slags erfarenheter på de övrigas bekostnad liksom i ett socialt experiment, och såvida upplevelserna inte direkt är till finnandes i arbetet ligger de helt enkelt i luften.

Vem vågar nu för tiden ännu påstå att hans vrede verkligen är hans egen vrede, då så många människor lägger sig i saken och vet det bättre än han?! Det har uppstått en värld av egenskaper utan man, av upplevelser utan den som upplever dem, och det ser nästan ut som om människan under idealiska omständigheter över huvud taget inte skulle komma att uppleva någonting mera privat och som om den angelägna tyngden av personligt ansvar skulle upplösas i ett system av formler för möjliga betydelser.

Förmodligen har uppluckrandet av den antropocentriska inställning, vilken så länge ansåg människan för universums medelpunkt, men under de senaste seklerna mer och mer fått vika, nu slutligen nått fram till själva jaget. Ty tron att det är viktigaste i upplevelsen är att man upplever den och i handlingen det att man utför den börjar förefalla de flesta människor naiv.

Det finns väl fortfarande folk som lever helt personligt. De säger: ”Vi har hos den och den igår” eller ”I dag skall vi göra det och det”, och gläder sig åt det, utan att det i övrigt behöver han någon djupare innebörd eller betydelse. De älskar allt som deras fingrar kommer i beröring med och är så rena privatpersoner som det gärna är möjligt. Världen blir en privatvärld så snart den råkar i kontakt med dem och lyser som en regnbåge.

De är kanske mycket lyckliga, men den sortens människor verkar nu vanligen absurda i de andras ögon, ehuru det ännu är långt ifrån fastställt varför.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s