Hela Sveriges Gösta

Skrivit i Corren 3/4:

En kufisk man i basker plirar med ögonen bakom starka, runda glasögon. Vecklar ut ett sladdrigt papper. Tar den rykande cigarrstumpen ur munnen. Och väser med orubblig självsäkerhet till sina kumpaner: ”Jag har en plan…”

Säg den svensk, ung eller gammal, som inte ler igenkännande. Charles-Ingvar Jönsson, gemenligen kallad Sickan, besatt av att överlista ännu ett kassaskåp signerat Franz Jäger.

I Gösta Ekmans ymniga galleri av roller och figurer genom åren är Jönssonsligans ledare förmodligen den mest folkkära. Möjligen i konkurrens av den obetalbare Papphammar med sin eviga portfölj, trånga hatt och olyckliga skateboard.

Fast den Ekman som gjort störst intryck på mig, är rolltolkningen i Hasse Alfredsons suveräna Ägget är löst (1975) – en korsning av absurdistisk melodram, Oidipuspastisch och svart fars som inte liknar något annat i svensk film.

Oförglömlig är den märkligt underbara mittsekvensen där Gösta Ekman dumpas i en isolerad skogstjärn och fastnar med benen i sjöbotten. Han anpassar sig dock och lever i symbios med naturen under nio månader, innan islossningen framåt vårkanten återföder honom.

Scenen, dryga 15 minuter i filmen, tvingade Ekman att tillbringa tre strapatsrika veckor i vattnet. Han har efteråt berättat vad han tänkte i sjön mellan tagningarna: ”Vilket yrke, vilken egendomlig situation. Det är som Owe Thörnqvist sa en gång: Nej, jag har inte gage. Jag har skadestånd”.

Det ”skadeståndet” var honom väl unt. Få har väl snubblat, fallit, krossat, rivit ner, ramlat omkring och varit så ohämmat fysisk i sin skådespelargärning som Gösta Ekman. Allt för att roa, sprida glädje och avslappning i vår annars ofta svåra, krångliga värld.

Om Sickan är besatt av Jägers kassaskåp, tycks Ekman själv varit beroende av att få vara – med hans eget ord – ”skrattretande”.

Trots att han även gjort mängder av allvarliga roller, var det bevarandet av barnet inom sig och kärleken till den befriande humorn som låg honom närmast. Dels som uttryck för medmänsklig humanism, men också som personlig terapi.

”Jag snubblar inte bara för andras skull. Det är också för min egen skull. Eftersom jag inte kan vara så tjusig, så kan jag stå på huvudet istället och göra bort mig”, sa han blygsamt i Klas Gustafsons fina och mycket läsvärda biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010).

Gösta Ekman scendebuterade 1955, fick sitt publika genombrott hos Hasse å Tage på 60-talet. Men var med en lika sliten som träffande karaktäristik ”berömd redan som spermie”. Pappan hette Hasse Ekman, farfar Gösta Ekman. Blytunga skuggor att stå i. ”Lill-Göstas” val av yrkesbana skedde heller inte utan betydande vånda.

Men han kom, som bekant, att med tiden överträffa dem bägge i kraft av sin enastående känsligt receptiva begåvning och plikttrogna produktivitet.

Det är en stor och älskad gestaltande konstnär som lämnade oss i lördags. Sverige känns genast lite ensammare och tråkigare utan Gösta Ekman. En nationaltillgång är borta. Men i tomrummet dröjer hans värme kvar.

Gösta Ekman, 1939-2017.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s