Ur Kakaniens fatabur (13)

I detta ögonblick önskade han sig vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras.

De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan  ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt.

I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig.

Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, vars liv har levat sig in i dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka.

Någonting har umgåtts med dem precis som flugpappret med en fluga; de har fastnat med ett litet hår här, en rörelse där, och så småningom har det vecklat in dem helt och hållet, tills de ligger där begravda i ett tjockt lager som bara har en avlägsen likhet med deras ursprungliga gestalt. Och de kan endast dunkelt minnas sin ungdom, då det fanns liksom en motkraft inom dem – denna andra kraft som rycker och drar än hit, än dit, som inte vill stanna någonstans och utlöser en storm av planlösa flyktförsök.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s