Moderater utan kompass

Skrivit i Corren 13/3:

Säg Yngve Holmberg och alla moderatmedlemmar skruvar generat på sig. Han var olycksalig ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-1970, det sistnämnda året gjorde partiet sitt sämsta riksdagsval någonsin med blott 11,5 procent i väljarstöd. Holmberg tvingades avgå.

När han avled 2011 sammanfattade den politiske veteranreportern Lillemor Melsted i tidskriften Fokus hans partiordförandegärning enligt följande: ”Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer”.

Det är inte utan att man får intrycket av att beskrivningen även kunnat gälla den nuvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon tycks varken helt trivsam i sin position eller har funnit någon klar formulerad idé om vad Moderaternas kurs ska vara.

Det klagas över otydlig kommunikation från vissa håll i partiet. Men det är väl snarare ett symptom på att ledningen inte riktigt vet vad som ska tydliggöras, med konsekvens av att budskapet fått en spretig, amöbaliknande karaktär.

Kommunikationen tycks dock gått fram på ett plan, vilket medfört att Anna Kinberg Batra även hamnat i ett läge som påminner om situationen för en annan av hennes mindre ärorika företrädare: Bo Lundgren.

I slutskedet av valrörelsen 2002 gick SVT:s Uppdrag granskning runt med en dold mikrofon bland partiernas valstugor och avslöjade främlingsfientliga sympatier hos en mängd kommunpolitiker av diverse kulörer.

Det var emellertid M som tog mest stryk i opinionen. Bo Lundgren fick en svårhanterad skandal på halsen, vilken ansågs ha starkt bidragit till partiets katastrofresultat det året: 15 procent. Därefter var Lundgrens saga all.

Skillnaden nu är att Moderaterna under Anna Kinberg Batra fullt öppet närmat sig främlingsfientlighetens marker och signalerat en medveten vilja till samarbete med dess organiserade företrädare i SD. Det har i alla fall väljarkåren tydligt hört och förstått.

Att döma av förra veckans Demoskop-mätning är reaktionen ett opinionsras till den Lundgrenartade nivån på 16,6 procent – ett dramatiskt bakslag med 7,7 procentenheter på två månader. Otvivelaktigt är att den främlingsfientliga beröringen kostat M dyrt, precis som det ofrivilligt och inte fullt rättvist gjorde partiet 2002 – men i vårt befintliga politiska landskap på ett värre sätt.

Att många liberala moderatsympatisörer tenderar att söka en ny hamn hos den mer frihetligt sinnade och rakryggade Annie Lööf är det bara att gratulera Centern till. Samtidigt ger dock Anna Kinberg Batras SD-invit en ökad legitimerande effekt av Jimmie Åkesson hos andra sorters väljare som fått lättare att kliva över hans tröskel, det gäller även inom S-leden som också tappat betydande skaror till SD.

2002 befann sig SD ännu i marginalen. Idag är SD etablerat som ett tredje block i Sveriges riksdag och i senaste Demoskop har SD till råga på allt övertagit M:s ställning som andra största parti med 18,2 procent.

Den psykologiska följdverkningen av detta bör inte underskattas, och hur en vettig regeringsbildning ska se ut efter nästa val står skrivet i stjärnorna. Onekligen en utmaning som prövar ledarskapsvalörerna och kräver en välutvecklad känsla i den högre skolan för politik som det möjligast konst.

Att ett viktigt, tongivande parti som M snubblat in i en förvirringens period, där både Yngve Holmberg och Bo Lundgren spökar kring Anna Kinberg Batra på kommandobryggan, kan därför inte komma olämpligare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s