John Hurts bästa roll

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, TV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s