”Här är Claes Dahlgren i New York”

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Guiffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Jazz, Radio

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s