Väckarklockan Brexit?

Skrivit i Corren 18/1:Corren.

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Demokrati, EU, Europa, Storbritannien

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s