Jag vill också bo i Villa Triste

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Tennis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s