Bluesen tillhör alla

the-rolling-stones

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Den odiskutabla höjdpunkten i Martin Scorseses konsertfilm Shine a Light (2008) med The Rolling Stones är när legendaren Buddy Guy kliver in på scenen och gästar i Muddy Watersrökaren Champagne & Reefer.

På ett ögonblick transformeras den brittiska rockgruppen till en tung, elektrisk Mississippi-alligator med förhäxande bett och nerv. Svänget är lika grymt som självklart auktoritativt.

När låtens sista magiska svartkonsttoner klingat ut, hänger Keith Richards av sig sin gitarr och skänker den till Buddy Guy – som ett erkännande från eleven till mästaren. Här blir det tydligt vad The Rolling Stones i själ och hjärta är: ett bluesband.

Det var kärleken till bluesen som förde Mick Jagger och Keith Richards samman i decennieskiftets 50- och 60-tal då denna musik var mer eller mindre okänd i Storbritannien. Ungdomarna hänvisades till tradjazz, skiffle och urvattnad snällpop.

I det klimatet var upptäckten av mytiska artister av helt annan kaliber, potent och osande, som Howlin’ Wolf, Sonny Boy Williamson och Little Walter, naturligtvis revolutionerande. Men skivor av dessa trollkarlar kunde bara uppbringas i obskyra specialbutiker, alternativt egenhändigt importeras dyrt via postorder från USA.

En morgon 1961 i Dartford utanför London stod Mick Jagger på järnvägsstationen och bar en Muddy Watersplatta under armen. Keith Richards råkade gå förbi på perrongen, såg albumet och ett historiskt partnerskap var fött. Jagger och Richards levde först ut sina bluesdrömmar i Little Boy Blue & The Blue Boys, innan en annan ung bluesfantast – Brian Jones – rekryterade dem till sitt nya projekt: The Rolling Stones.

Namnet hade Jones förstås tagit efter en Muddy Waterslåt. På Stones fullängdsdebut 1964 är också de bluesiga uttrycken klart dominerande. Jag har länge haft just det albumet som favorit i bandets katalog.

Frågan är dock om Stones någonsin varit bättre i studion än nu – 52 år senare. Deras nya skiva, Blue & Lonesome, består enbart av klassiska bluescovers, tolkade med sådan svettig energi, vitalitet och känsla att det är direkt knäckande. Har Stones likt Robert Johnson slutit en pakt med ni vet vem i vägkorsningen för att kunna lira så här övertygande?

Efter Mick Jaggers drabbande uppvisning i det avslutande numret, Willie Dixons I Can’t Quit You Baby, ligger man praktiskt taget golvad av veteranernas högoktaniga återvändande till sina musikaliska rötter. Vilket med all önskvärd tydlighet belyser enfalden i vår tids identitetspolitiska modeideologi.

Enligt denna nyvänsterlära skulle nämligen Stones kunna vara ett skolboksexempel på kulturell appropriering, alltså hur en överordnad samhällskrets bemäktigar sig element från en underprivilegierad minoritet. Att vita engelsmän ”exploaterar” typisk svart musik är inget annat än ett utslag av västerlandets strukturellt rasistiska majoritetsförtryck.

Stones blues är därför förkastlig och falsk, att gruppen alltid hyllat och lyft fram sina svarta idoler är likgiltigt. Ty vad kan Jagger och Richards objektivt ha gemensamt med det som skapats av fattiga, diskriminerade afroamerikaner i en väsensskild miljö?

Notera parallellen i dumhet till rasisthögerns giftstämpling av kulturell gränsöverskridning. Att lyssna på The Rolling Stones är en liberal motståndshandling.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s