Ingen älskar bilen (bland partierna alltså)

Skrivit i Corren 21/11:

Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. ”2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår”, konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.

Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.

Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.

Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.

Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).

Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.

Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: ”I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön” (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.

Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?

Eller är det ofint att formulera saken så?

Klocka, vaddå klocka?

Skrivit i Corren 18/11:

Nyligen meddelade Ericsson att 3000 anställda tvingas lämna i Sverige. Även det ett dystert tecken i tiden. Vår industri har aldrig riktigt hämtat sig från finanskrisen 2009, tvärtom har arbetstillfällena inom denna sektor minskat stadigt sedan dess.

Runt en fjärdedel av jobben är borta, samtidigt som exporten tappat marknadsandelar och produktiviteten fallit (i Tyskland däremot, Europas ekonomiska motor, snurrar åter hjulen betydligt bättre). Tar vi 70-talet som utgångspunkt, har det enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson försvunnit omkring en miljon traditionella svenska industrijobb.

Rationaliseringar, högt kostnadsläge, utflyttning till konkurrenskraftigare länder, den teknologiska utvecklingen och brist på specialiserad kompetens. Det brukar vanligen anges som orsaker till den accelererande avindustrialiseringen. Många av dessa stora koncerner har också – i likhet med Ericsson – gamla rötter och härstammar från förra sekelskiftets industriboom. Så vad väntar nu?

Det är angeläget att vi försöker vända den negativa trenden som hotar svensk tillväxt, välfärd och sysselsättning. Rimligare industriförutsättningar är nödvändiga. Men det politiska reformklimatet är för närvarande allt annat än lovande.

Dock finns en avsevärd potential i de små och medelstora företagen, som idag skapar fyra av fem svenska jobb. Vilken framtida grogrund finns inte här! Vårdas bara de välståndsbildande krafterna ska vi nog kunna klara skivan, trots nedgången för den äldre industrin.

Tyvärr tycks de små- och medelstora företagens största tillväxthinder vara rekryteringen – som till icke ringa grad bottnar i den notoriska svenska skolkrisen. 2014 presenterade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens medlemsföretag tillfrågats om utbildningsväsendets kapacitet att rusta sina elever för yrkeslivet. Svaren var inte nådiga.

Från skolbänken kom de unga nyanställda påfallande ofta utan tillräckliga färdigheter i att räkna, skriva och läsa. Initiativkraft och kreativ förmåga då? Inte sällan under isen. För att inte tala om bristen på uthållighet och uppförande! Inte ens förståelsen för vikten av att dyka upp i tid på morgonen, eller överhuvudtaget alls under dagen, var det något vidare bevänt med.

Att förfasa sig över ungdomens förfall och dåliga hyfs påstås redan de gamla grekerna gjort under antiken. Men så lättvindigt kan man nog inte vifta bort alltsammans i detta fall. Att växlingen från den stökiga skolan med dess elevfokuserade rättighetstänkande till villkoren i arbetslivet de facto är ett rejält problem, bekräftas i en färsk rapport från Företagarna – vars pregnanta titel lyder Det är attityden, dumbom.

Undersökningen omfattar 5000 företagares erfarenheter av den unga generationens prestationer och det är samma visa igen. Ungdomarna begriper inte att rättigheter motsvaras av skyldigheter. De har ett ytterst fritt förhållande till bestämda klockslag, arbetsmoralen är låg, intresset förstrött och ansvarstagandet knappast bländande.

LM Ericsson grundade sitt företag 1876. Hur väl hade han, eller några andra av dåtidens snillrika svenska entreprenörer, lyckats med en rekryteringsbas som dagens svenska skola skickar ut på arbetsmarknaden?

”Det räcker nu”-faktorn

Skrivit i Corren 17/11:

Ett spöke går genom den västliga liberala demokratin. Det är spöket är den växande folkliga misstron mot etablissemanget. Trumps triumf är det senaste, och hittills mest chockerande, utslaget av denna trend.

Vad grundar sig missnöjet i? Det är ett komplext spörsmål, men det är ingen djärv analys att upplevelsen att befinna sig i en skild verklighet från det ledande skiktet spelar en central roll.

Låt oss ta Sverige som exempel.

Skatteuttaget på vanliga arbetande människors inkomster är skyhögt. Vad levereras i gengäld? Skolan är kass, vården är bekymmersam, polisen krisar och krisar, bostadsbristen är galopperande och mäklarpriserna rusar, integrationen är dysfunktionell, det militära försvaret är fortsatt anorektiskt svagt trots hotande stormbyar kring våra gränser.

Vad gör partierna vi är vana att lita på? Kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna, samlar sig till lösningar och krafttag? Inte direkt, va.

Den styrande klassen fumlar snarare vilset förstrött och är upptagna med ett internt schack om maktens köttgrytor. Symptomatiskt är hur Alliansen i ett bisarrt taktiserande drag gett det gamla kommunistpartiet inflytande över budgeten, för att S/MP-regeringen ska tvingas till stollerier som upprör den breda medelklassen och därmed enligt kalkylen gå ett hejdundrande valnederlag till mötes 2018.

När man på detta sätt nonchalerar vilka konsekvenser den praktiken högst påtagligt får för hederligt folks villkor i vardagen, då är det att be om förlorat förtroende. Steget till ilskna proteströster på populistiska alternativ á la ”det räcker nu” är inte långt.

Att mycket av elitdebattens kultur präglas av den moderna skolastik som kallas identitetspolitik gör knappast saken bättre. Intrycket som förmedlas är att Sverige nästan påminner om Saudiarabien när det gäller strukturellt förtryck – fast egentligen lömskare eftersom mekanismerna är mer informella och osynliga. Men tar man bara på sig korrekta ideologiska glasögon blir sanningen uppenbarad.

Beprövad liberal jämlikhetssträvan duger dock inte för att komma åt roten till det onda. Sånt krafs är uttryck för falsk tolerans som i subtilare former befäster diskrimineringen baserat på kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning eller vad det nu kan vara som avviker från de blytungt kvävande och kränkande normerna i Det Vita Manliga Sverige.

Därför måste det kvoteras, genusutbildas, kompenseras, gruppsepareras, ges särskilda rättigheter för representation, jagas postkoloniala förgripligheter, suddas i Tintin och Pippi Långstrump, och så vidare. Snacka om att vilja tända en ständigt flammande polariserande samhällsbrand.

Fråga ett antal slumpvis utvalda passerande personer på gatan vad de tycker om detta. Tror ni att de känner igen sig i problematiken och i bilden av strukturförtryckets Sverige som kolporteras så ivrigt från elfenbenstornen?

Johan Hakelius skriver i Fokus: ”Historiskt har folkstyre bara fungerat när de som velat leda, har lyckats fångat medborgarnas fantasi och förtroende. När de inte har stuckit iväg i värderingar och idéer, som många upplever som främmande. När de har begripit vad deras beslut innebär för vanliga väljare och brytt sig om resultaten”.

Uteslut icke att SD kan bli största parti efter nästa val.

Frostbitten

Andrew Wyeth, 1962.

Carter for president

Skrivit i Corren 16/11:

Jimmy who? Hans kandidatur ansågs osannolik, som ett hybisartat skämt. En jordnötsfarmare från den lilla hålan Plains i djupa söderns bakvatten Georgia. På 60-talet hade han varit senator delstatsförsamlingen, därefter suttit en period som guvernör. Och nu skulle alltså denne anonyme man, utan andra resurser än sin egen och en handfull medarbetares entusiasm, kampanja till Vita huset?

Men Carter var helt rätt i tiden 1976. Den folkliga misstron mot Washingtoneliten var massiv, det politiska stämningsläget hade inte varit så polariserat i mannaminne. Känns takterna igen 40 år senare?

Chock och förvirring råder idag inom Demokraterna efter den tunga valförlusten. Uppenbart var den dynastiska etablissemangskandidaten och av ihärdiga korruptionsrykten solkade Hillary Clinton en rejäl felsatsning (även om hon faktiskt fick något fler väljarröster totalt sett än Donald Trump). Sökarljuset börjar så sakta riktas efter en bättre lämpad representant som kan ge partiet revansch mot Trump och Republikanerna 2020. Det är förstås långt dit och vad Trump befaras kunna hitta på tills dess vågar man knappt tänka på.

Ändå ett stilla råd till Demokraterna: varför inte försöka finna en ny Carter, om han existerar därute? En otippad outsider med folkligt gehör, fri från bindningar till getingboet i Washington – som Trump. Men till skillnad från honom en seriös, principfast, ärlig och obefläckad humanist. Den kandidaten var Jimmy Carter 1976.

I ett USA sönderfrätt av Nixon, Watergate och Vietnam slog han an en sträng hos väljarna som bar hela vägen fram, synbarligen i trots mot skyhöga odds. Det är glömt numera, men Carters för TV iscensatta gräsrotskampanj av äkthetsdoftande amerikansk idealism var fantastiskt skickligt genomförd. Mediernas skepsis vändes snart och Carters vita leende tandrader (”The Grin Will Win”) blev ett optimistiskt varumärke.

Kontrasten till Carters misslyckande som president är slående. Eller? Gisslandramat i Iran, den sega lågkonjunkturen och förlusten till fenomenet Ronald Reagan 1980 har fått många att avskriva Carter som en svag och parentetisk figur. Det är mycket orättvist.

Carter var en konservativ demokrat, ingen vimsig mellanmjölksliberal. Han stod för budgetdisciplin och försökte bekämpa kongressledamöternas ingrodda vana att spendera skattepengar på tveksamma projekt för att vinna röster i hemmadistrikten.

Han avskaffade en mängd ineffektiva statliga regleringar som handikappade näringslivet. Han tillsatte monetaristen Paul Volcker som centralbankschef med uppdrag att återställa hälsan i den sjuka 70-talsekonomin, vilket krävde ett stålbad men som lade grunden för nästa decenniums tillfrisknande.

Inom utrikespolitiken gjorde Carter mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga. Han var återhållsam med att bruka vapenmakt, samtidigt som han startade en omfattande modernisering av militären för att hålla tyrannierna (främst Sovjetryssland) stången.

I Ivan Elands bok Recarving Rushmore (2014) – som rankar samtliga amerikanska presidenters politik för fred, välstånd och frihet – hamnar Jimmy Carter på plats 8, högst av alla innehavare av ämbetet sedan förra seklets början. Som USA och världen ser ut i dessa dagar vore det nog inte dumt om det hos Demokraterna anmälde sig en förmåga av samma kaliber. Gärna snabbt.

Det nakna Sverige

Skrivit i Corren 15/11:

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Hos Sven Stolpe i Vadstena

Är man i Paris brukar det höra till att besöka Jim Morrisons grav. Är man i Vadstena är det naturligtvis lika självklart att hälsa på Sven Stolpe. På Vadstena nya kyrkogård (ungefär i mitten) vilar den gamle kulturgiganten tillsammans med hustrun Karin.

Enligt vad jag hörde under mitt besök ville Stolpe, Sveriges mest profilerade 1900-talskatolik och författare till klassiska verk om såväl Heliga Birgitta som drottning Kristina, ha sin gravvård vid klosterkyrkan i stan. Men av någon märklig anledning gick det tydligen inte för sig.

OBS, ungdomar! Sven och Karin Stolpe är alltså föräldrar till Alex Schulmans mamma.

Vansinnets politik

Skrivit i Corren 11/11:

Asch, han snackade nog bara.´Tom, uppblåst retorik. Låt oss hoppas på det bästa. Det finns ju en verklighet också.

Men när världens mäktigaste offentliga ämbete, i världens ledande demokrati, väntar på att intas av en oberäknelig joker till ärkepopulist som Donald Trump kan vi inget säkert veta.

Allt förnuft och all rationalitet talar för att hans ekonomiska politik är vansinne. Ska USA börja lösgöra sig från den globala marknaden? Det är ungefär exakt vad Trump lovat göra under sin paroll ”Make America Great Again”.

Han vill reversera utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen genom att återställa jobb och industriproduktion som gått till Kina, Mexiko och andra låglöneländer.

Frihandeln ska strypas och höga strafftullar införas när USA sluter sig inom isolationismens ”trygga” murar. NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, har Trump hänvisat till papperskorgen. TTP med Asien är att glömma, TTIP med EU likaså.

Vidare ska alla illegala invandrare kastas ut. Men Trumps stora skattesänkningar låter väl bra? Problemet är att Trump lovat väldiga infrastruktursatsningar samtidigt som han vägrar skära ned på utgifterna till de offentliga välfärdsprogrammen.

Konsekvenser? Det redan närmast astronomiska underskottet i USA:s statsfinanser skulle explodera. Ytterligare en svår smäll vore deportationen av de många miljoner människor som jobbar utan uppehållstillstånd i landet och som företagen är beroende av. Realismen i att kunna flytta hem gamla arbetstillfällen i branscher som blivit olönsamma, är som om Stefan Löfven beslutat att de svenska varven skulle återuppstå i sin forna glans. Och på detta ett handelskrig mot övriga världen!

Make America Very Poor. Det är den faktiska innebörden av Donald Trumps kampanjslogan. Och han skulle dra övriga industriländer med sig ned i en global recession.

Historiskt är ekonomisk tillbakagång och protektionism ett säkert recept för underblåsande av politiskt vettvilliga krafter och ökade internationella spänningar. ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”, menade den franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat – inte utan fog.

Trumps ekonomiska program är en farlig och motsägande förvillelse, men han har vunnit presidentposten på det. Även om det finns åtskilliga sansade och frihandelsvänliga republikaner i kongressmajoriteten – samt en mäktig amerikansk näringslivssektor som förstås har insikt i elementa – får man aldrig underskatta vad oförnuft och irrationalitet kan ställa till med.

Den globala marknadsliberalismen bevisade sin överlägsna välståndsbildande förmåga kring förra sekelskiftet. Det stoppade som bekant inte stormakterna från den monumentala dumheten att slå sönder denna frihetliga ordning och sedan inta en restriktiv hållning med ett batteri av statliga regleringar, tullar och handelshinder.

Donald Trump förmår rimligen inte att genomföra sin ekonomiska politik till punkt och pricka. Det är sant att verkligheten är en tung, bromsande och modererande faktor. Men Trump kan ändå åstadkomma stor skada med kursen han förespråkar och bidra till att världsekonomin går in i en regressiv fas.

Och som sagt, minns att verkligheten har ställts på ända förr. Klart att det kan hända igen. Det hände precis nyss.

En fullständigt osannolik person som Donald Trump är vald till USA:s president.

Vakna, mardrömmen fortsätter!

Skrivit i Corren 10/11:

Den långa mardröm som varit 2016 års osannolikt hätska, upprivande och på många sätt chockerande presidentval är över.

Men mardrömmen visade sig bara vara ett preludium till det otänkbara: Donald Trump, den vulgäraste och olämpligaste kandidat som toppat något av de stora partiernas valsedlar till Vita huset, kommer att bli USA:s nästa president. Bäva, Amerika! Bäva, världen!

Vi är nu inne på ett totalt okänt territorium.

En värre valkampanj på nationell nivå än den som nyss varit har inte skådats i USA under modern tid. De redan innan såriga motsättningarna i det politiska livet har blivit än mer inflammerade. Med Donald Trump som vinnare i denna batalj finns föga tecken på att lindring är att vänta.

Visserligen präglades hans segertal av försonlighet och en utsträckt hand till såväl vänner som motståndare, en för Trump osedvanlig eftergift till traditionell kutym i dessa sammanhang. Men trovärdigheten är inte direkt slående.

Vi har ändå att göra med en sällsynt polariserande figur som nått den högsta makten på tvärs även inom sitt eget parti, vilket han mer eller mindre kapade i vårens premiärval.

Från ruta ett har Trumps bana till Vita huset varit en freakshow av brutalt språkbruk, vilda konspirationsteorier, ett budskap genomsyrat av isolationism, rasism, sexism, avsky mot den fria pressen och den amerikanska demokratins institutioner.

Gensvaret han mött hos väljarna är ett skrämmande mått på hur djupt motviljan mot etablissemanget är i breda folklager och är en vådlig draksådd för framtiden.

Demokraterna visade samtidigt en förbluffande tondövhet genom att inte kunna vaska fram en fräschare kandidat än Hillary Clinton. Att i dynastisk anda bereda vägen för nomineringen av henne, en skandalomsusad och illa omtyckt personifikation av Washingtons politiska klass, var och är en magstark utmaning i det klimat som råder. Priset blev också högt.

Bara utsikten att den första färgade presidenten i USA:s historia skulle följas av den första kvinnliga, var bensin på elden för de högerreaktionära krafter som förgiftar mycket av dagens amerikanska samhällsdebatt.

De är egentligen inte intresserade av gängse politik, utan ser snarare USA som slagfält för ett konservativt kulturkrig mot den elitistiska liberala mitten-vänster som de främsta hatobjekten Obama och Clinton representerar i deras tankevärld. Trump gjorde till sin politiska affärsidé att utnyttja dessa stämningar i sitt antietablissemangskorståg och att sakfrågorna hamnade i skuggan av valkampanjens gräsliga gyttjebrottning är symptomatiskt.

Vart nu denna söndrade nation med sitt krisande politiska system går är en otäckt öppen fråga. Det har bäring på hela efterkrigstidens världsordning som redan visat oroande upplösningstendenser. Den västliga liberala demokratin har inte varit så utsatt sedan 1930-talet.

Med ett aggressivt Ryssland som flyttar fram sina positioner, Brexit och ett försvagat EU, en Donald Trump som överger Pax Americana, samt kanske nästa år Marine Le Pen som statschef i Frankrike, kan den perfekta stormen vara under uppsegling.

Och vem vet? Är en president Trump de facto möjlig i USA, vad säger då att en statsminister vid namn Jimmie Åkesson vore omöjlig i Sverige?

Arma, arma USA!

Skrivit i Corren 8/11:

Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.

”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”

Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.

Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.

Epoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.

Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).

Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.

Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.

Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.

Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.

Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.

Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?

USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.

Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.

Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.