Arma, arma USA!

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.

”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”

Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.

Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.

USAEpoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.

Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).

Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.

Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.

Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.

Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.

Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.

Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?

USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.

Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.

Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.

Lämna en kommentar

Filed under Politisk kultur, USA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s