En Pontus till stan, tack

Pontus Hultén

Skrivit i Corren 27/9:Corren.

Flottan hade länge ockuperat den fina ön Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Men på 1950-talet var det slut. Militären utrymde området och kvar stod två gamla exercishallar.

Dit kom Pontus Hultén som ett yrväder en aprilafton och ingenting var därefter sig likt. Milt uttryckt. Lokalerna där flottans matroser svettats togs över av några radikala konstälskare och Moderna museet var fött.

Hultén var dess ledare åren 1959-73, en lekfull kulturrevolutionär med laserskarp blick för det hippaste inom samtidskonsten. Det var i New York allting hände, så Hultén åkte dit och såg till att det även hände i Stockholm.

Pionjärutställningar som Rörelse i konsten och Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan gav erkännande åt 60-talets avantgarde och lade grunden till museets internationella ryktbarhet.

Det var på Skeppsholmen som världens första retrospektiva utställning med Andy Warhol ägde rum. Andra omsusade konstnärer som förändrade perspektiven och öppnade våra ögon för nya världar var Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg, John Cage, Roy Lichtenstein, Jasper Johns, Öyvind Fahlström och allt vad de hette.

Happenings, konserter, filmvisningar och allehanda upptåg avlöste varandra. Knarriga kritiker förfasade sig i tidningarna och politikerna stönade i riksdagshuset på andra sidan strömmen. Vilken oreda! Galenskaper! Ska detta kallas konst!

Men människor flockades i tiotusental för att beskåda det underbara spektaklet. ”Jag förstår ingenting men det är ju roligt!”, löd en besökares typiska kommentar mindes Pontus Hultén skrockande långt senare.

Vad Tore Wretman betydde för den svenska krog- och matkulturen, Björn Borg för tennisen och ABBA för populärmusiken, betydde Hultén för konstlivet.

Äntligen har hans liv och arbete satts på pränt i en rejält läcker bok, Pontus Hultén, Hon & Moderna av konstnären Andreas Gedin, där den fantastiska metautställningen Hon – en katedral står i fokus.

Det var en kioskvältande publiksuccé till installation på Moderna sommaren 1966 i form av en jättelik, färgsprakande gravid kvinna – signerad Niki de Saint Phalle. Skulpturens sköte fungerade som entré för besökarna. Inne i kroppen fanns verk av P O Ultvedt, Jean Tiguely och Ulf Linde – bland annat en läskedrycksautomat, en guldfiskdamm, en biograf, medvetet fejkade målningar och en rutschkana.

Alltsammans var uttryck för Hulténs vision om det lustbetonade utopiska kulturhuset och utgjorde ett slags zenit på 60-talets gränsöverskridande muntra möjlighetsanarkism, innan överpolitiseringen och grälsjukevänsterns pekpinnemagistrar fryste ner klimatet vid 70-talets ingång.

Pontus Hultén avled 2006, men det hindrar inte att detta kreativa dynamiska kraftpaket till museiman och konstentreprenör fortsätter att vara en inspiratör. Vore det inte spännande om vi försökte förvalta andan av hans arv i Linköping?

Kulturlivet här är ju lite däst och lojt, ärligt talat. En kommun av Linköpings storlek borde kunna bättre och inte nöja sig.

Vi skulle behöva mer fart, spetsig fantasi och ökat utrymme för själsliga utmaningar. Till mycket är det kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande; får människor att växa och upptäcka vidare dimensioner av tillvaron. Hultén som idémässig riktningsvisare för ett kulturellt vitalare Linköping – varför inte?

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur, Linköping, Storbritannien

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s