En fortgående utvidgning av konungamakten är kännetecknande för medeltidens förra hälft. Ursprungligen hade ju konungamaktens representant endast ansetts som krigshärens högste befälhavare. I stället för att vara liksom den förnämste familjefadern, såsom han varit till ursprunget, framträder konungen under det ryktbara folkkungatidevarvet (1200-talet) såsom en över folket upphöjd härskare.
Han är icke längre den främste ledaren, utan den krävande och straffande husbonden. Genom prästerskapets inflytande infördes ståndsbegreppet, och i dettas spår följde snart den övriga ståndsbildningen i samhället. Sålunda sammansmälte de förut särskilda landskapen i en enda statsenhet, för vilken i synnerhet Magnus Ladulås verkade synnerligen energiskt och planmässigt, då lagmännen, som förut varit allmogens förespråkare, genom sitt inträde i konungens råd kommo i ett närmare beroende av honom och förlorade sitt gamla inflytande.
Därmed var, kan man säga, allmogemakten knäckt — och det har i alla tider sedan dess ansetts mycket förmånligt, när konungarna förmått fästa det demokratiska folkets förtroendemän vid sig.
– Alfred Kämpe, ur Svenska allmogens frihetsstrider, del 1 (1918).
