Heidenstam och längtandet hem

Verner von Heidenstam

Vi känner ju alla Verner von Heidenstams klassiska dikt i debutsamlingen Vallfart och vandringsår (1888):

Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

August Strindberg, den rackaren, skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt kallade ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande turnering: 

Jag längtar hem sen åtta långa år. 
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till 
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)

Strindberg fortsätter i lustmordet på sin forne väns lyriska tillkortakommande: 

Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.

Hårda ord, minst sagt. Men den äldre Strindberg var också inte lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation när han klev fram på parnassen som förnyaren med stort F av svensk poesi. Raderna om hemlängtan är verkligen ett mästarprov, ingen hade skrivit så virtuost förtätat tidigare.

Strindbergsfejden 1910-1912 skulle dock bidra till att svärta Heidenstams rykte som nationalskald ända in i våra dagar, så gamle August får väl sägas ha lyckats i sitt uppsåt. Fast det tycker jag inte att vi ska bry oss om. 

Själv längtar jag Järnvägsgatan där barn jag lekt. Fotot nedan från tidigt 70-tal är just den gatan i Kungsbacka, hemadressen för min uppväxt. Huset som skymtar bakom buskaget längst fram till vänster i bild var i många år trygghetens ombonade borg. Är det konstigt om man längtar ibland? Så idag reser jag hem och kollar läget lite. Hej!

Järnvägsgatan

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Kungsbacka, Lyrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s