Åter till Fänrik Stål

Fänrik Ståls Sägner

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.

Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.

Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.

Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?

DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.

I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:

”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.

Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.

Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.

Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.

Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Lyrik, Skola och utbildning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s