Ensam

Långö

Vid den yttersta gränsen för en av barndomsvärldens käraste oaser, norra Långö. Jag sitter längst ut på den lilla udden, det är grått och rått med regn i luften, och jag önskar så himla jättemycket att jag bara kunde få gå hem till mormor på Lagmansgatan igen. Som vanligt säger hon på sitt självklara sätt att jag naturligtvis kan få stanna hur länge jag vill, att jag är bra, allt är bra, lugnt, tryggt. För vi är ju vi. Men hon är borta. De gamla välbekanta husen på ön är stängda och stumma och jag är tusen mil från den tid som en gång var. Tja, vad gör man nu? 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Karlskrona

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s