Färden mot mörkrets hjärta

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Ideologi, Kultur, Litteratur, Nazism, Tyranni

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s