Den poppiga medeltiden

Medeltiden

Medeltiden har fått en hel del oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.

Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för epokens aktier på historiebörsen.

Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare väldigt dynamisk och innovativ.

Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade kioskvältartriumfer med grandiosa katedralsbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar – och karnevalerna hittades på.  Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa och ha kul.

Det var dessa muntra grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Hade så inte skett skulle vi aldrig hört talas om Mozart, Beethoven, Miles Davis, Povel Ramel, The Beatles, Led Zeppelin, KISS, Duran Duran, Village People, you name it.

Tänk på det nästa gång det spelas gamla sköna livsbejakande hits som YMCA på radion. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.