Sluta trakassera min politiker

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

”Jag betraktar alla politiska partier med samma välbalanserade blandning av misstro och avmätt tolerans”, deklarerade en gång Johan Hakelius, den svenska debattens saltaste skribent.

Min uppfattning är ungefär likadan – med undantag för de främlingsfientliga kostymfascisterna i SD, som jag både totalt misstror och inte hyser den ringaste tolerans mot. SD är det huvudsakliga skälet till att jag ännu går till valurnan.

Jag är medveten om att det är en apart och provokativ åsikt i lättkränkthetens förlovade land, men grovt sett upplever jag partierna som en slags systembevarande kartell för rådande interventionistiska högskattestat.

Demokrati i min säregna ideologiska värld betyder verkligen folkstyre; att hederligt folk så långt som möjligt lämnas i fred att styra över sig själva, inte att bli styrda av en politisk klass i ett påfallande sekteristiskt partiväsende.

I avsaknad av en svensk Calvin Coolidge eller Barry Goldwater att stödja, kan min röst i varje fall bidra till att blockera en sverigedemokrat från att driva bort medmänsklighet, hyfs och anständighet ur politiken. Gott så!

Samtidigt vill jag inte rösta på vem som helst. Jag är tämligen ointresserad av partisedeln, mer av personen och kryssar därför alltid. Min kandidat ska vara någon åtminstone i vid mening frihetligt liberalt sinnad politiker (generellt eller i en sakfråga jag finner särskilt angelägen) med omdöme, kunnighet och integritet.

Tro mig, jag har lärt känna flera genom åren. Sverige har många duktiga och hårt arbetande partiaktivister på lokal, regional och nationell nivå.

En av dem som imponerat mest på mig är Finn Bengtsson. Alltså röstade jag på honom i det senaste riksdagsvalet. Han är ingen politruk, fostrad sedan ungdomen i den insulära partiombudsmanna-andan. Utan läkare och professor med en egen framstående karriär, gediget insatt i den sorgligt förbisedda psykvården.

Att Finn Bengtsson har modet att stå för sina övertygelser visar inte minst hans hårda kritik mot Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Själv har haft jag en lite mer avslappnad uppfattning. Kan inte M och S axla gemensamt vuxenansvar för landet i dagens exceptionella parlamentariska situation och blåsa nytt liv i den avsomnade liberala reformagenda som bägge varit bärare av, är väl DÖ ett mindre ont än nyval som knappast lär leda nånstans.

Fast varför kan inte M vara generösa och smarta att låta Finn Bengtsson fungera som en säkerhetsventil för det pysande borgerliga DÖ-missnöjet?

Mognadsgraden för att tillåta lojal opposition inom de egna leden är tydligen obefintlig, vilket i och för sig inte överraskar. Moderaternas otidsenligt snåla, toppstyrda partikultur är ökänt identisk med Socialdemokraternas och omvittnad i bland andra förra M-riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet (2011).

Symptomatiskt är att Finn Bengtsson blivit utfryst och drabbad av mobbing i riksdagen. Det gör mig heligt vred. Det är inte bara en partikamrat och medmänniska som M ger sig på, vilket är illa nog.

Det är ju min kandidat, min representant, mitt valda ombud i Sveriges högsta organ för offentlig makt som M jävlas med och försöker fula ut. Att bete sig så, är som att även trampa på mig och alla andra i Östergötland som givit Finn Bengtsson sitt förtroende.

Och det, för att tala klarspråk, ska ni ge fan i!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Politisk kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s