Länge leve Järnladyn!

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher gick ur tiden. Vill man förstå vad hon betydde är filmen A clockwork orange en lämplig utgångspunkt.

Stanley Kubricks klassiker fångar på kornet de tryckande, ångestridna stämningar som präglade Storbritannien under 70-talet. Det forna stolta brittiska imperiet var allvarligt på dekis. Den överjästa, socialistiskt präglade välfärdsstaten kvävde ekonomin och människors initiativkraft. Industrisektorn, i huvudsak offentligt ägd, kunde inte längre konkurrera.

Decennier av teknokratisk samförståndsanda mellan partierna paralyserade politiken. Parlamentet utmanades av militanta fackföreningar som lamslog samhället med omfattande strejker. Centrala London dränktes i ett berg av sopor, det förekom till och med strejkvakter som hindrade patienter att söka vård på sjukhus.

”Good-bye Great Britain”, löd en symptomatisk rubrik i Wall Street Journal 1975, som gav rådet till sina läsare att undvika engelska investeringar och fly pundet. Året efter tvingades Labourregeringen vädja till Internationella valutafonden om akuta stödlån i stil med dagens Grekland.

Föga förvånande kom punkvågen som en explosiv, rasande reaktion på hopplösheten. Bara titeln på Sex Pistols första singel säger det mesta om läget: Anarchy in the UK.

A clockwork orangeKubricks film från 1971 skildrar ett dystopiskt England där samhällskontraktet mellan medborgare och stat vittrat sönder, där lag och ordning blivit ett dåligt skämt, där kriminalitet och ungdomsvåld, social oro och nihilism slagit klorna i nationen. Precis så som allt fler britter började känna det under decenniets gång.

A clockwork orange tolkar deras mardröm med profetisk precision och det föll på Margaret Thatcher att leda dem ur mörkret. I valet 1979 lovade hon att återge Storbritannien livsgnistan genom att knäcka den skyhöga inflationen, privatisera den bankruttmässiga nationaliserade basindustrin, samt bryta fackföreningarnas makt som hotade demokratin och individens frihet.

Järnladyn höll ord.

När hon avgick 1990 hade hennes moderniseringsreformer förändrat landet i grunden. Det skedde inte utan motstånd och protester, både inom etablissemanget och ute på gatorna. Men Thatcher stod pall, tog striden och vägrade låta systembevararna nöta ner henne och det hon trodde på.

Thatcher var nämligen en genuint värdeburen politiker, driven av viljan att övertyga, nästan likt en predikant: Som hon själv uttryckte det: ”Man kan bara få folk med sig genom att framställa saken på ett litet evangeliskt sätt”. Enligt henne var socialism, korporativism, konfiskatoriska skatter och statligt bidragsberoende först och främst moraliskt fel, och därför förkastligt.

Omvänt var marknadsliberalism inte blott en fråga om ekonomisk effektivitet och tillväxt. Utan i kombination med traditionella dygder som sparsamhet, strävsamhet, bildning och enskilt medborgerligt ansvarstagande det enda moraliskt riktiga att bygga ett fritt och anständigt samhälle på. Inget mjukryggat och opinionsmässigt ängsligt triangulerande hos henne inte.

Och budskapet gick onekligen hem. Thatcher vann tre val i rad på sin retoriska styrka och ideologiska principfasthet. Tänk en sådan politiker i spetsen för svensk borgerlighet!

Thatcher.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Film, Liberalism, Storbritannien

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s