Om bostäder inget nytt

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Ekonomi, Miljöpartiet, Socialdemokraterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s