Adjö, Borg och Sträng

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Socialism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s