Skammens organisation

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

2014 var ett katastrofernas år. Våldsamma konflikter rasade, barbariet triumferade, miljontals civila människor drabbades av fruktansvärda grymheter. Det konstaterade Amnesty International förra veckan när man presenterade sin årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.

”Omvärldens svar på övergreppen från stater och beväpnade grupper har varit skamlig och ineffektiv”, menade Amnestys generalsekreterare Salil Shetty (DN 25/2), som riktade en glödande anklagelse mot FN för dess handlingsförlamning i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina.

Därför vill Amnesty att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland) avstår från sin vetorätt mot ingripande när det gäller grava folkrättsbrott. Ett sympatiskt krav. Tyvärr inte ett spån realistiskt.

Inga av säkerhetsrådets mäktiga elefanter skulle drömma om att klavbinda sin maktutövning genom att frivilligt rucka på vetovapnet. Vem tror exempelvis att Putin, i ett plötsligt anfall av passionerad humanitär omsorg, skulle sluta att plåga Ukraina och låta FN intervenera i syfte att återskapa fred och ordning?

Eller att han vore ädelmodig nog att offra Rysslands allians med Assadtyranniet (nyckeln till Kremls inflytande i Mellanöstern) för att hindra blodbadet i Syrien? Att släppa på vetot vore för stormakterna som att öppna en Pandoras ask. Rivalerna skulle ju få bestämmanderätt över den egna utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det kommer aldrig att hända, varför FN är dömt att bli en impotent aktör i alla avgörande konflikter där motstridiga stormaktsintressen står på spel.

Dominerande stater som USA, Ryssland och Kina må vara i luven på varandra om mycket. Men är rörande ense om att FN heller inte ska ha någon kraftfull, självständig generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cirklar. Resultatet är dagens mjukryggade Ban Ki-moon, en grå diplomatnolla från Sydkorea liknad vid plattitydernas mr Chance.

Möjligen kunde det fungera bättre om FN byggde på en äkta värdegemenskap. Dock – vilket är FN:s kärnproblem – görs ingen skillnad på demokratier och diktaturer. I generalförsamlingen väger Nordkoreas röst lika tung som Norges. Av FN:s 193 medlemmar är bara 87 fullvärdiga demokratier (45 procent).

Repressiva regimer är alltså i majoritet, två av de mest notoriska busarna har veto i säkerhetsrådet. Vilket förtroende bör anständigt folk ha för en sådan organisation? Det är ungefär som om Black Cobra, Asir och Hells Angels samsats med partierna i Linköpings kommunfullmäktige och kunnat överpröva varenda beslut i kommunstyrelsen.

Ändå vurmar Sveriges S/MP-regering oerhört varmt för FN. Margot Wallström sa i sin utrikesdeklaration till riksdagen att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv?

Tydligen, eftersom regeringens främsta utrikespolitiska mål är att få Sverige invalt som tillfällig medlem i säkerhetsrådet 2017-18. En anledning till Socialdemokraternas vånda över att bryta det famösa Saudiavtalet om krigsmaterialutbyte med en av de värsta människorättsbrottslingarna i världen, uppges vara att regeringen behöver Saudiarabiens stöd i säkerhetsrådskampanjen.

Vad säger det om FN? Vad säger det om kvaliteten på svensk utrikespolitik?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, FN, Tyranni

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s