Varför inte lära av S?

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Vid tiden för finska vinterkriget 1939-40 var Finlands sak mangrant och solidariskt vår. Undantaget: Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) och löd direkt under Moskva.

Jonas Sjöstedts föregångare hyllade Sovjetunionens angrepp på vårt broderfolk, propagerade för det rättmätiga i att Stalins totalitära monsterstat skulle sluka Finland och välkomnade ogenerat dess förslavning.

Det blev ett uppvaknande i vrede för svenska folket. Dittills hade SKP mest betraktats som världsfrånvända kuriösa stollar i sin trälaktiga bokstavstrohet till den marxist-leninistiska hussen i Kreml. Nu såg man att SKP faktiskt var på riktigt.

Vinterkriget visade bortom allt tvivel att vi hade att göra med diktaturvurmande femtekolonnare i främmande makts sold, ett ideologiskt hot mot Sveriges frihet och demokratiska institutioner. Den läxan skulle i synnerhet aldrig Socialdemokraterna och LO glömma.

SKP var ju resultatet av vänsterradikaler som vägrat acceptera S reformistiska, demokratiska väg och därför brutit sig loss från moderpartiet 1917. De Moskvatrogna kommunisterna tillhörde alltså arbetarrörelsen, en oönskad del som S beslöt att göra rent hus med.

S tog debatten, inskärpte medvetenheten i sina medlemsled om vänsterfaran, höll kommunisterna under ytterst noga uppsikt, motverkade effektivt deras försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna.

Samtidigt hade S en generös syn på avhoppare. Dörren till den anständiga arbetarrörelsen var i pragmatisk anda öppen för dem som övergav kommunismens förvillelser. Strategin fungerade mycket bra.

Vänsterpartiet stod i intim förbindelse med Sovjettyranniet ända tills Berlinmurens fall, men förblev en i Sverige isolerad politisk sekt utan inflytande. Dagens inkarnation som Sjöstedt leder kan man säga åtskilligt om, i jämförelse med gårdagens parti är det dock rena snällisarna. Måhända finns här en lärdom att dra i hanteringen av den militanta islamismen, 2000-talets dödligaste totalitära utmaning?

Islamiska statens bestialiska härjningar i Mellanöstern, där dessa folkmördare underkuvat stora områden av Syrien och Irak, åskådliggör på ett chockerande sätt situationens allvar. Det ideologiska hotet är påtagligt också i Europa, i Sverige. Till och med i Skäggetorp försöker islamisterna locka rekryter.

Samhället får inte lämna något utrymme för naivitet och flathet. Rådande svensk lagstiftning borde vara tillräcklig för att straffa dem som anstiftar, uppmanar eller deltar i terrorbrott. Hemvändande jihadkrigare med blod på händerna ska ovillkorligen spärras in.

Svårigheten är att samla bevis som räcker till fällande domar, vilket myndigheterna måste fokusera hårdare på (IS-gänget är trots allt väldigt förtjusta i att dokumentera sina förbrytelser och offentliggöra dem via sociala medier).

Men farligast är det idémässiga giftet, som knappast låter sig vaccineras bort enbart genom batonger, polis och fängelser. Socialdemokraternas modell i syfte att desarmera den röda extremismen i arbetarrörelsen var historiskt framgångsrik.

En liknande välorganiserad, uthållig kraftsamling från vår muslimska kulturella och religiösa gemenskap mot islamisterna vore kanske tricket.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Kommunism, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s