Så trimmar vi den politiska apparaten

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

Företag måste ständigt effektivisera och rationalisera sina organisationer. Detta för att hålla uppe produktiviteten, lönsamheten och konkurrenskraften. Vilket både de själva, deras kunder och samhället i stort tjänar på.

Politikens värld är förstås väsensskild företagens, på gott och ont. En av nackdelarna är att den politiska sfärens organisationer inte är utsatta för samma kreativa förändringstryck och riskerar att fungera sämre, trögare och dyrare än om marknadens incitament fått råda. Notan tillfaller de redan hårt prövade skattebetalarna.

Men! Anta att vi medborgare anställer en konsult med uppgift att i all välmening trimma den politiska apparaten. Sverige har exempelvis en uppenbart överbefolkad riksdag med 349 ledamöter. De flesta är anonyma backbenchers vars reella inflytande är ringa. Partieliterna sköter i praktiken showen, frifräsare gör sig sällan besvär. Konsultens råd: banta antalet till 149, kanske rent av 99, riksdagsledamöter.

Det hade gett väljarna möjlighet till bättre personkännedom och kontakt, liksom ett tydligare ansvarsutkrävande. De valda får i sin tur en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan och förhoppningsvis mera råg i ryggen att agera självständigare. Resultat: ett vitalare parlament, dessutom billigare i drift.

Vår konsult skulle också rekommenderat röjning i skogen av statsråd. Den avgående Alliansregeringen innehåller 24 stycken, bland dessa Birgitta Ohlsson som är EU-minister. Vad gör hon om dagarna? Sverige är numera intimt sammanflätat med EU.

Det är en chimär att EU-frågor längre kan skiljas ut från vardagspolitiken och läggas på ett särskilt bord. Andra statsråd av liknande överflödiga karaktär är integrationsministern (Erik Ullenhag) och jämställdhetsministern (Maria Arnholm). Dessa är, krasst sett, symbolministrar vars syfte är att visa flaggan på politiskt och medialt heta områden. Men integrations- och jämställdhetsaspekter ska givetvis genomsyra hela den ordinarie regeringspolitiken, substantiellt tillför speciella statsråd föga.

Samma sak gäller barn- och äldreministern (Maria Larsson). Varför har vi en sådan? Därför att familjeorienterade KD vill synas mer. Sakpolitiskt räcker det med en socialminister (Göran Hägglund), säger konsulten och stryker även socialförsäkringsministern (Ulf Kristersson).

Vidare hade vår konsult synat biståndsministern (Hillevi Engström). Vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i utvecklingsbistånd till fattiga länder medfört? Chockerande lite.

Allmosor skapar inte välstånd. Enligt beprövad erfarenhet har fri internationell handel enormt större betydelse. Alltså behövs ingen biståndsminister (dock får utrikes- och handelsministern gärna jobba mer på att riva tullmurar och främja öppna marknader).

Lika tvivelaktig framstår kulturministerns existensberättigande, så Stefan Löfven bör heller inte ersätta Lena Adelsohn Liljeroth. Den viktigaste kulturpolitiken torde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård. Det kan utbildningsdepartementet hantera.

I övrigt har modern teknik i kombination med marknadens positiva kommersiella verkningar gett oss ett kulturutbud som är rikare och tillgängligare än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Exit staten!

Med dessa effektiviseringar sparar vi stora belopp varje år. Tror ni politikerkåren är intresserad? That will be the day.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Statsvetenskap och författningsfrågor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s