Folktomt och pengastint

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

”All offentlig makt utgår från folket”, förkunnar den svenska författningens portalparagraf. Sedan tar partierna hand om makten och härligheten, i enlighet med den representativa demokratins princip.

I de allmänna valen ställs partierna till svars för hur de förvaltat folkets mandat. Vissa straffas med minskat förtroende, andra belönas och får ökade maktmöjligheter. Så långt inga konstigheter. Frid och fröjd? Nja.

Av tradition har Sverige vinnlagt sig om att vara en folkrörelsedemokrati, tydligast uttryckt hos Socialdemokraterna och Centern. Partierna skyr, retoriskt åtminstone, allt tal om att blott utgöra valmaskiner för ett politiskt elitstyre.

Oavsett ideologisk bekännelse i övrigt, ska ett svenskt parti ägas av sina medlemmar, organiseras i nära kontakt med medborgarna och deras intressen, stå öppet för bred rekrytering till företroendeuppdrag på skilda nivåer, och så vidare.

Det är ett arv från när vårt moderna partiväsende formades vid tiden kring förra sekelskiftet. Men det var då. Idealen från förr liknar numera mest läpparnas bekännelse.

Enligt tidskriften Dagens Samhälle börjar de etablerade riksdagspartierna bli allt mer folktomma. De senaste tjugo åren har deras medlemskår minskat med dryga hälften, över 300 000 personer har flytt.

Endast 3 ynka procent av svenskarna bär i dag partibok medan 97 procent inte gör det, samtidigt som mer än 70 procent inte identifierar sig som anhängare till något parti överhuvudtaget. Detta kan sägas vara ett demokratiskt problem ur fyra aspekter.

För det första har partierna ett enormt inflytande. De kontrollerar ju hela den offentliga apparaten som medborgarna gjorts beroende av – inte minst genom ett skattetryck som tar i genomsnitt 70 procent av vanliga löntagares inkomster. Och det fasta greppet över enskilda människors plånböcker verkar varken blå eller röda politiker vara särskilt förtjusta i att släppa. Naturligt nog, utan makten över pengaflödet vingklipper de sig själva.

För det andra betyder det stora medlemsraset att bara de mest inbitna och ideologiskt styvnackade blir kvar. Som försöken till förnyelse inom S och C illustrerar gör det partierna mindre dynamiska och anpassningsbara till samhällsutvecklingen.

För det tredje medför den krympande rekryteringsbasen att det blir svårare att hitta kompetens till politiska poster, vilket leder till att tjänstemannabyråkratin kan flytta fram sina positioner.

För det fjärde har partierna gjort sig ekonomiskt fria från sina medlemmar och försörjs istället genom offentliga bidrag, som under denna mandatperiod totalt uppgår till runt fem miljarder kronor.

Ett korrektiv till allt detta skulle kunna vara att helt enkelt avskaffa partianslagen på skattebetalarnas bekostnad. Partierna får återgå till att finansiera sig själva med medlemsavgifter och frivilliga donationer (öppet redovisade), vilket sannolikt framtvingar ökad vitalitet, lyhördhet och attraktivitet, samt motverkar tendenserna till strukturell förstening och insulärt ombudsmannavälde.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.