Demokrati under hot

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.

Annonser

2 kommentarer

Under Demokrati, Politisk kultur, Sverigedemokraterna, USA

2 svar till “Demokrati under hot

  1. Jag instämmer till fullo i det du skriver. Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
    Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter.

    Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor. De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället. Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen.

    Och att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer el mindre medvetet tränger undan sina resp ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
    När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

    De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig. I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

    • christiandahlgren

      Jag delar mycket av kritiken mot den politiska klassen, som i kraft av sin kontroll över statsapparaten och ytterst dess våldsmonopol, tenderar att värna egna intressen på bekostnad av samhällets kreativa, producerande och arbetande skikt. Detta samtidigt som socialt utsatta grupper – exempelvis fångar, missbrukare, psykiskt sjuka – allt för ofta lämnas i sticket trots att dessa skulle behöva offentlig uppmärksamhet mer än några andra. Men sådana satsningar verkar inte anses lönsamma på väljarmarknaden när maktkalkylerna görs upp i partieliternas ”rökfyllda rum” (för att låna en gammal metafor från USA). Man kan ju också fråga sig varför arbetsmarknadens outsiders – ungdomar, invandrare, lågutbildade – strukturellt och systematiskt missgynnas oavsett regering. Är det för att reformer skulle utmana tryggheten för röststarka insiders liksom tunga intresseorganisationer inom den politiska klassens sfär? Förmodligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.