EU ska vara ett frihetsprojekt, inget maktfullkomligt imperium

Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.

Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.

Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.

Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.

Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).

Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…

Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.

I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.

Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:

”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.