Hundpromenad över bron

Hunden och jag, vi gav oss ut på en liten promenad. Över Långöbron till Pantarholmen, genom smutsiga snödrivor och längs illa sandade, isiga trottoarer. Den kompaktgråa himlen hängde så lågt att den kunde vara gjord av bly. Men hunden behövde rastas. Och jag med, för den delen.

Så vi traskade alltså över bron tillsammans. Fortsatte förbi Willys, tog oss uppför backen på Landsvägsgatan, och i Röda korsets second hand-butik strax bortom krönet fann jag en tavla av Paris. En naivistisk målad litografi med Pont Neuf i förgrunden.

Ack, Pont Neuf…

En gång tillhörde även jag de älskande på Pont Neuf. I en annan tid, i ett annat liv. Då mitt sällskap hade långt blont hår, bruna ögon i samma nyans som mina och läppar omöjliga att slita sig ifrån. Ja, ni kan trallen. Passion, sommar, berusande lätthet. En klassisk scen på Pont Neuf. Bland oräkneliga andra precis lika klassiskt utslitna scener alla dessa år vattnet runnit under Seines broar. Men vaddå? Där och då var det min scen.

Numera har jag inte ens råd att åka till Paris. Om det så vore enbart med hunden. Fast tavlan, den hade jag råd med, priset en nullitet, 30 kronor. Och 30 kronor kan man ju alltid avvara. Sen gick jag med Pont Neuf under armen, och med hunden i stadigt koppel, till tobaksaffären mittemot och spenderade 25 kronor på en Triss. 25 spänn, det kan man ju också alltid avvara.

Vi halkade hemåt igen, hunden bajsade två gånger, kissade kanske tre. Jag hängde upp tavlan i köket, skrapade den förbannade lotten i vild förhoppning om att Ödet i ädel generositet skulle ge mig chansen att återuppleva Paris. Kom jag dit skulle det väl vara en smal sak att fixa ett nytt hångel på Pont Neuf.

Men så klart inte. Nit och mörker. Tills strax därpå en vän nyktert konstaterade att det i grunden inte spelar någon roll var man hånglar. Bara det är med rätt person. Vilket, förstås, är det väsentliga i sammanhanget. Pont Neuf må vara bonushöjande rekvisita. Väldigt cool sådan. Men dock: blott rekvisita.

Sen spelar det, förstås, inte heller någon roll var man rastar hunden. Bara det är rätt hund. Och det är det ju.

Dessutom är Långöbron inte dum. Egentligen.
Hångla där du står, helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.