Lorne De Wolfe: ”Vi beskylldes för att vara lyxlirare”

Nordic Sea Hotel, ett stenkast från centralstationen i Stockholm. Klockan är fem på eftermiddagen. Lorne de Wolfe kommer inknallande från reklambyrån vid Hötorget där han jobbar.

Vi sätter oss i baren, beställer Martini Bianco. Situationen är hur fräck som helst.

The mighty Lorne…

I egenskap av centralfigur i bandet Hansson De Wolfe United blev han en närmast mytisk gestalt i rökrutan på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka under sena åttiotalet. Vi var ett gäng förtappade själar som brukade stå där, spana brudar och snacka musik.
Min polare Ted diggade mest synt, jag heavy metal.

En dag nämnde någon en lattjo platta av totalt annorlunda kaliber. Snart var vi bägge otippat fast i Hansson De Wolfe Uniteds musikaliska landskap av mjukjazzorienterad poprock.

Sångaren Lorne de Wolfes distinkta röst lät som ingen annans. Texterna hade ett poetiskt bildspråk som saknade motsvarighet till vad vi tidigare hört. Fascinerade analyserade Ted och jag dessa fantastiska låtar som Existensmaximum, Gunga sin själ i en hammock, Din inre barometer – och inte minst Vita springare:

Jag kände mig så ensam rädd och svag
Led av kolibriasis ett tag
Nu ser jag fram mot nya tider
Nu har jag hälsat mig goddag

Förlamad till en del
Var liksom gipsad i min själ
Nu har jag kastat mina kryckor
Nu har jag givit dom farväl

”Gipsad i min själ”? Coolt. Och ”kolibriasis”. Ännu bättre. Fast… existerade det ordet? Hmm… Och vem var Lorne de Wolfe egentligen? Det var mycket att grubbla över.

Men nu sitter alltså legendariske Lorne här och jag kan äntligen fråga:

OK, vad är kolibriasis?

– Tja, jag tänkte på ett ord som var tvärtemot elefantiasis. Då är man verkligen rädd och ynklig. Vågar ingenting ungefär. Det blev rätt roligt, garvar Lorne.

Hur började allt? Vad hände efter Hansson De Wolfe Uniteds storhetstid 1980-86? Lorne låter mig hänga med på en resa bakåt in i Minnenas sorl…

Han växte upp i ett konstnärshem i Vaxholm utanför Stockholm. Fanns bland några grabbar som föll för 60-talets engelska popvåg med Beatles i spetsen. Startade bandet Tintacs. Hyrde en stuga och byggde en studio som de kallade MNW, Music Network – vilken senare blev en av proggrörelsens bastioner när Gunder Hägg (snart omdöpt till Blå tåget) slumpartat dök upp och spelade in debut-LP:n Tigerkaka där.

Själv halkade Lorne med i gruppen Contact 1970, som hade en brottarhit med Hon kom över mon och turnerade över hela Norden. Radikala vindar blåste. Känslan av att allt var möjligt härskade på den alternativa musikscenen. Tills pekpinnevänstern övertog ruljansen.

– Läxläsarna kom in och skulle styra upp allt. Det fick inte vara anarki, det måste vara ordning och reda. Den var sånt man blev så jävla trött på, suckar Lorne.

Contact la av. Lorne hittade ett kneg på Europafilm, som hade ett litet grammofonbolag där han formgav skivomslagen. Med arbetskamraterna Claes Palmkvist och Dick Hansson spelade han även in egen musik under gruppnamnet Vargen. Deras självbetitlade platta kom runt 1977-78 och innehöll Lorne-kompositionen Vargen i din kropp…

– …som fick en jättefin recension av Mats Ohlsson i Expressen. Men det hela var bara på kul. Vi tänkte aldrig följa upp den. Sen ringde Kjell Ahlinge och Lennart Wretlind till mig från radion och pratade i mun på varandra. ”Hörru, du gjorde Vargen i min kropp, du måste för fan göra fler såna låtar!”.

Entré: Hansson De Wolfe United.

Gruppen var egentligen inget kollektiv, utan snarare ett löst projekt med Lorne de Wolfe som musikalisk motor. Dick Hansson var främst ett bollplank på textsidan, liksom i början Lornes hustru Ingrid Munthe.

Även Claes Palmkvist var med som officiell medlem (efter några år tillkom Jonas Isacsson, idag mest känd som Roxettegitarrist). I övrigt passerade massor av studiomusiker revy när första skivan Iskalla killen (full av mänsklig värme) spelades in 1979.

– Det var då vi kom på namnet Hansson De Wolfe United. Jag tyckte Manchester United var väldigt bra. Det blev också ett långt namn som stod ut, förklarar Lorne.

– Plattan släpptes nyårsdagen 1980 och den bara råspelades på radion. Det blev vårt forum, radion. Själva hade vi aldrig uppträtt, aldrig repat. Vi sålde 100 000 ex av plattan och började känna pressen på att spela ute. Men jag sa ”nä, jag jobbar så mycket, vi måste först göra en platta till”.

Lorne hade fortsatt in i reklambranschen och hade redan fullt upp. Hansson De Wolfe United höll sig envist kvar i studion, något som retade en del förstå-sig-påare.

– Folk blev nästan förbannade. Vi beskylldes för att vara lyxlirare som bara spelade in skivor.

Efter två framgångsrika uppföljare till Iskalla killen-albumet, Existensmaximum (1981) och Yes Box Allright (1982), tog Lorne & Co i alla fall tjänstledigt från sina civila yrken och gjorde en turnésväng med inhyrda proffsmusiker. EMA Telstar som tjatat om liveuppträdanden tvingades kosta på rejält.

– Vi hade det väldigt komfortabelt. Bussar med TV-apparater, det bästa ljudet och ljuset som fanns och allt sånt där. Vi hade engelska roddare som visade hur man skulle festa, så det blev ett jävla drag (skratt).

Det kom två bästsäljande plattor till – Container 1984, Artattack 1985 – med efterföljande turnéer inför fullsatta salonger. Sedan tog det stopp. Varför?

Lorne berättar om den sista turnépremiären som ägde rum på KB i Malmö den 28 februari 1986. Halv tolv avslutade man konserten med Utanför tullarna, en låt som dedicerades till ”absent friends”.

– Den var egentligen tillägnad min brorsa som dött ett halvår tidigare. På premiärfesten efteråt blev det plötsligt orolig stämning, skrik och gråt. Klockan var ett på natten, vi fick reda på att Palme hade blivit skjuten. Någon sa: ”vet ni att när ni spelade Utanför tullarna för absent friends – det var då han sköts”.

– Rullgardinen gick ner. Sverige var i chocktillstånd. Vi fortsatte turnén genom ett sargat land, det var ständigt Palme på löpsedlarna och frågor om vem mördaren var.

– Efteråt kändes det helt naturligt. Vi hade gjort vårt. Vad skulle vi göra sen? Det bara flöt ut. Vi tog paus på okänd tid.

Det påstods att ni var Olof Palmes favoritband?

– Jag vet inte hur det gick till. Han nämnde oss i olika sammanhang när han skulle önska en låt… Och jag kan förstå det. Vi var lite annorlunda, tog upp känsligare ämnen fast utan pekpinnar. Men det var inte vi som tillverkade myten om att vi skulle vara ”Palmes pojkar”. Utan tidningarna i vanlig ordning…

Lorne de Wolfe gjorde ett soloalbum 1987, Mogi Mobo. Ytterligare en skiva kom 1990, ett samarbete med Jonas Isacsson som fick namnet Roulettenburg. Bägge sålde bra. Men Lorne höll medvetet låg profil. Inga turnéer, knappt någon promotion.

– Jag var inte intresserad helt enkelt. Jag var rätt mätt efter Hansson De Wolfe United. Det var ju några intensiva år. Jag hade familj, heltidsjobb, gjorde all musik och alla texter, spelade in alltihop.

Hansson De Wolfe United återuppstod visserligen på skiva 1994. Men plattan (Utanpå allt) borde aldrig ha släppts, enligt Lorne.

– Den blev väldigt halvhjärtad och kändes inte så entusiasmerande…

Men nu laddar Lorne de Wolfe om igen. Han jobbar på ett nytt album med Jonas Isacsson. En dubbelsamling med Hansson De Wolfe United är snart ute i handeln. Eventuellt blir det turné också, den första sedan 1986.

Fast PR-biten i musikbranschen har han en minst sagt sval inställning till.

– Man måste ju göra en massa TV, gråta ut, säga att man haft en olycklig barndom och lidit av bullemi. Men det finns inget att hämta där. Jag har inte ens gråa hårstrån, garvar Lorne spjuveraktigt.

Och beställer en ny Martini. Ångrar sig. Det blir whiskey istället. JB. Jag hänger på. Det är inte varje dag man häckar i baren med gamla ungdomsidoler.

Du skulle varit med, Teddan!

(Borås Tidning 2007-07-25)

Annons