Titanic, 95 år efter katastrofen

På sin tid var hon ett av världens mest kända fartyg, tillverkad på ett varv i Belfast för brittiska White Star Lines räkning. Det var under de stora oceanångarnas epok, när rederierna i mördande konkurrens slogs om passagernas gunst på den transatlantiska rutten mellan Europa och Amerika.

Det omskrivna Blå bandet spelade en viktig roll i försöken att kapa åt sig marknadsandelar. Utmärkelsen tillföll det fartyg som snabbast lyckades ta sig över Atlanten, vilket gav mängder av värdefull reklam och prestige åt det ansvariga rederiet. Cunards Mauretania hade länge rekordet i 1900-talets början, White Star Line valde dock en annan metod för att locka folk ombord.

Istället för hastighet skulle man satsa på storlek, komfort – och säkerhet. Katastrofer med passagerarfartyg var tyvärr ingen ovanlighet, kring förra sekelskiftet hade åtskilliga skepp mött sitt öde ute till havs. Nu skulle White Star Line bygga det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Blott hennes längd av 270 meter och bruttovikt på 46.000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade skeppet en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som enligt ingenjörerna gjorde henne ”praktiskt taget osänkbar”.

Rederiet sparade inte på krutet i sin marknadsföring. Uppmärksamheten var maximal när deras nya flaggskepp togs i trafik sommaren 1911. På många sätt kom hon också att motsvara förväntningarna. Med åren fick hon det talande smeknamnet ”Old Reliable” och ångade troget fram och tillbaka över Atlanten ända tills pensioneringen i mitten av 30-talet.

Men som så ofta konstaterats: ingen skriver historien om lyckosamma skepp. Om Olympic är ihågkommen i dag är det endast som en liten, men inte oväsentlig fotnot. Hon var nämligen systerfartyg till Titanic.

Olympic började byggas tre månader innan arbetet på Titanic startade. De låg stapelbädd vid stapelbädd i Belfast. Titanic blev något större, utseendemässigt skiljde endast smärre detaljer. Om Olympic badade i medialt strålkastarljus redan vid sjösättningen 1910, var det inga större ceremonier när Titanic gled ner i vattnet i maj 1911.

Även när Titanic var klar för jungfrufärd blev ståhejet blygsamt. Det berodde inte bara på att Titanic rangordnades som tvåa i förhållande till White Star Lines stolthet Olympic. Titanic lämnade även hemmahamnen i Southampton under lågsäsong, den 10 april 1912.

Hon stävade först över Engelska kanalen och hämtade upp fler passagerare i franska Cherbourg. Sedan vände hon upp mot Queenstown på Irland, som var den sista utresehamnen innan Atlantfärden mot det hägrande målet i New York.
Passagerantalet motsvarade då endast två tredjedelar av Titanics kapacitet. Och det mesta av lastutrymmet gapade tomt – inte ens 20 procent var taget i anspråk.
Några händelselösa dagar passerade. Men snart förändrades allt.

Trots att Titanic omöjligen kunde slå Cunards snabba ångare, fanns en stämning av fartblindhet på kommandobryggan. Chanslös mot Mauretania? Visst. Å andra sidan fanns en möjlighet att väcka uppståndelse i tidningarna om Titanic spöade sin egen tidtabell genom att anlöpa New York tidigare än annonserat. Därför höll Titanic över 20 knop när mörkret föll den 14 april, trots att flera fartyg i området telegraferat isvarningar under dagen.

Stjärnhimlen var gnistrande klar och havet låg förrädiskt stilla när isberget plötsligt dök upp rakt föröver. Försöket att gira undan misslyckades, isen rev upp skrovet på styrbords sida och vattnet vällde in. Klockan var då 23.40. Denna lördag är det precis 95 år sedan. Efter två timmar och fyrtio minuter var oceanångaren försvunnen under ytan.

Om Titanic inte var särskilt intressant förr, blev hon det sannerligen nu. ”Världens största ångare förolyckad”, löd rubriken i Borås Tidning den 16 april då boråsarna nåddes av beskedet. Men uppgifterna om vad som verkligen hänt efter sammanstötningen med isberget är förvirrade och motstridiga. Den ansvarige redaktören tycks ha valt att publicera alla telegram han fått och sedan överlåtit till läsarna att dra sina egna slutsatser.

En nyhetsbyrå förkunnar att Titanic går ”långsamt med egen maskin i riktning mot Halifax”, eskorterad av ”två andra ångare (—) och att alla passagerare befinna sig ombord på dessa”. Andra telegram meddelar att ”Titanic håller på att sjunka” eller att ”Titanic sjönk kl 02.20 i morse. Ingen människa skall därvid ha omkommit”. På samma sida finns det dock svarta rader om att antalet döda pendlar från ”hundratals” till att ”öfver 1600 människor omkommit”.

Vad skall man tro? Bilden klarnar dock med förfärande tydlighet dagen därpå då BT:s rubrik kort och gått lyder: ”Titanics undergång”. Därefter följer en lång och ingående redogörelse för händelsen, inklusive ett fotografi på det förlorade passagerarfartyget (illustrationer förekom annars mycket sparsamt i den tidens tidning).

Skildringar om förlisningen och dess efterspel löper som en följetong kommande veckor. Sorg och förstämning blandas med ilska mot den som anses bära främsta ansvaret för olyckan: Bruce Ismay, direktör för White Star Line som funnits med ombord och haft fräckheten att överleva.

Med på Titanic fanns också över hundra svenska passagerare (de flesta emigranter). Namnlistor publiceras över räddade och döda. BT meddelar den 18 april att en ”ung elfsborgare” befunnit sig på Titanic. Det är den 16-årige lantbrukarsonen Algot Nilsson från Grönahög utanför Ulricehamn. Hans öde förblir ovisst till den 27 april då BT kan ge definitivt besked efter att ett telegram anlänt från Förenta Staterna. Algot Nilsson hade lyckligtvis valt ett annat fartyg för sin resa.

Men på Titanic klarade sig blott 712 av de drygt 2.200 ombordvarande människorna. Hårdast drabbades passagerarna i tredje klass. Av dessa överlevde endast 25 procent. Motsvarande siffror för första och andra klass var 62 respektive 59 procent. Samtidigt var det bara ungefär en fjärdedel av besättningen som räddades. En värre olycka till sjöss hade dittills aldrig inträffat. Europa och USA chockades.

Varför blev förlusten i människoliv så omfattande? En av flera anledningar är naturligtvis att Titanics system av sexton vattentäta skott inte fungerade. I det finstilta kontraktet garanterade varvet faktiskt bara ”osänkbarhet” om två av dessa skott vattenfylldes.

I realiteten skulle hon dock klarat att hålla sig flytande med tre, kanske fyra, drabbade avdelningar. Men inte sex, som kollisionen med isberget resulterade i. Revan under vattenlinjen blev närmare hundra meter lång.

Pumparna rådde inte på de inströmmande vattenmängderna. De särskiljande skotten var heller inte dragna högre än till femte däck, vilket gjorde att vattnet rann över kanterna, avdelning för avdelning.

Vidare är det ett välkänt faktum att Titanic saknade tillräckligt med livbåtar. Fartyget fick maximalt ta 3 547 personer ombord. Antalet livbåtsplatser var endast 1.178. Men då hade ändå White Star Line varit generösa i sin tillämpning av gällande regler, vilka krävde att ett skepp av Titanics storlek måste rymma 962 människor i livbåtarna…

Förklaringen är att det föråldrade brittiska regelverket beräknade antalet livsbåtsplatser utifrån fartygets tonnage, inte efter dess passagerare.
Livbälten fanns dock till samtliga. Fast vad hjälpte det i den iskalla Nordatlanten? De flesta som omkom i samband med Titanics förlisning drunknade inte. Utan frös ihjäl.

Eftersom det tog ett bra tag innan fartyget slukades av havet fanns ovanligt gott om tid att bygga provisoriska flottar för dem som inte fick rum i livbåtarna. Titanics kapten Edward J Smith visste att fartyget var dödsdömt redan efter tjugo minuter och kunde gett en sådan order. Varför han underlät att göra det, är något av en gåta (tyvärr fanns ingen möjlighet att förhöra honom efteråt, Smith följde med skeppet i djupet).

Dessutom hade många ombord invaggats i falsk säkerhet av snacket om att Titanic inte kunde sjunka, och begrep inte farans verkliga dimensioner förrän det var för sent. Exempelvis var det bara 69 personer som följde med de första två livbåtarna som sattes i sjön, trots att det fanns plats för 130. Den mentala krisberedskapen lämnade alltså mycket övrigt att önska.

Många omskakande fartygsolyckor har inträffat sedan 1912. Lusitania, Andrea Doria, Herald of Free Enterprise, Estonia… Den största sjökatastrofen någonsin inträffade i januari 1945 när det tyska flyktingfartyget Wilhelm Gustloff föll offer för en rysk torped i Östersjön. 9000 människor omkom.

Ändå kan inget av dessa skepp mäta sig med det intresse som tillkommit Titanic. Närmare hundra år efter förlisningen finns inga tecken på avmattning. Tvärtom. Antalet spaltmeter som skrivits i pressen är numera uppe i astronomiska siffror. Litteraturen är fullständigt oöverskådlig. Någon har beräknat att det publiceras minst en ny bok om Titanic varje månad i världen (själv rekommenderar jag gärna Titanic av den ypperlige svenske fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm).

Filmer har naturligtvis gjorts i massor. Vi har väl alla sett James Camerons supersuccé från 1997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Men den första filmen om Titanics förlisning månglades faktiskt ut på biograferna redan samma år som hon sjönk!

Fascinationen kring Titanic beror väl till en del på att berättelsen om henne innehåller en tragisk storslagenhet som för tanken till det klassiska grekiska ödesdramat. Spänningen förhöjs ytterligare genom vetskapen om att människor av kött och blod tvingats spela med i storyn. Vi grips och identifierar oss med dramats olycksaliga deltagare på ett sätt som ingen fiktiv historia förmår.

Samtidigt har Titanic seglat in i vårt kollektiva medvetande som en slags modern motsvarighet till Bibelns sedelärande myter. Den osänkbara oceanångaren med det himlastormande namnet representerar människans hybris och fåfänga likt en uppdaterad version av Babels torn i Gamla testamentet.

Titanic kan även sägas stå som symbol för 1800-talets förlorade värld av borgerlig råkapitalism, nyrikt överdåd, hårda klassbarriärer, glödande framtidsoptimism och okritisk tro på de tekniska landvinningarnas välsignelser. Det var ett samhälle som radikalt kom att förändras med första världskrigets överraskande utbrott 1914. I efterhand kan Titanics minst lika oväntade undergång två år tidigare ses som en föraning till den jättekatastrof som komma skulle.

En sak är i vilket fall säker. Titanic besitter en förtrollande kraft som garanterat kommer att vara obruten länge än. Fysiskt må hon idag ligga och rosta sönder på 3,8 kilometers djup i Atlanten. Men historien om henne förefaller – ja, just det: osänkbar.

Fotnot: Titanic hade ytterligare ett systerfartyg, Britannic som sjösattes 1914 och blev lasarettfartyg under första världskriget. En tysk mina sänkte henne i Medelhavet 1916. Britannic hette egentligen Gigantic. Men när Titanic gick under blev White Star Line mindre skrytsamt när det gällde att namnge sina skepp.

(Borås Tidning 2007-04-14)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.