Tack och lov för Schyman!

Ack, 70-talet. Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.

Visst är det lätt att bli nostalgisk. Men håll med om att den svenska inrikespolitiken hade större underhållningsvärde förr om åren. Vi som växte upp med färgsprakande koleriker som Palme och Bohman var nog ganska lyckligt lottade.

Oavsett vad man tyckte om dessa partiledare, var de fantastiska personligheter som gjorde den politiska debatten roligare, angelägnare och mer engagerande.
Som en ung MUF-tjej uttryckte det i ett nyhetsprogram dagen efter Palmes tragiska bortgång: – Hur skall man nu orka bry sig?

Nej, det är svårt att påstå att det blir samma fart, fläkt och heta känslor när någon ur den nuvarande partiledarskaran gör sig påmind i offentligheten. Tag Fredrik Reinfeldt eller Lars Leijonborg som exempel.

Bägge är rekorderliga och välkammade herrar, som till och med svärmor skulle kunna acceptera att bänka sig bredvid på söndagsmiddagen. Men handen på hjärtat: knappast några du bjuder in för att höja stämningen på kräftskivan. Att sitta igenom ett helt tal av Leijonborg eller Reinfeldt är ungefär lika spännande som att glo på Anslagstavlan i TV.

Det mesta som sägs är i allmänhet förnuftigt och rimligt, tonläget är sansat och korrekt – och snart börjar man ohjälpligt tänka på när man skulle till tandläkaren eller vad som egentligen händer vid vägbygget därborta.

Det finns dock, tack och lov, ett lysande undantag: Gudrun Schyman. Hon är den svenska politikens Ilie Nastase, som kan ställa till med vilka hyss som helst och bli förlåten på ett ögonblick. Inte undra på, vi skulle ju alla ha mycket tråkigare utan henne.

I torsdags råkade jag av en slump vara i Växjö samtidigt som Schyman höll ett väckelsemöte på Palladium för sin nya skapelse Feministiskt initiativ. Trots att solen var på ett strålande humör utomhus, var det näst intill fullsatt i den gamla biografen.

Och det var nog ingen i publiken som efteråt ångrade att de gått dit. Det bjöds verkligen på show. Ensam på scenen höll Gudrun Schyman låda i en och en halv timme. Hon må prata politik helt uppåt väggarna, ibland blir det rena demagogin.

Men det är inte segt en ringaste minut.

Som estradör är hon outstanding. Under hela anförandet flaxar Schyman livfullt med armarna, förställer rösten i olika lägen för att inskärpa någon poäng eller förlöjliga motståndarens argument, hon slungar ut skruvade retoriska frågor och späckar sitt budskap med humoristiska infall.

När Schyman är som mest i gasen påminner hon nästan om en seriefigur. Den obetalbara mimiken och det fantastiska ordflödet skulle kunna göra henne till en stjärna även i The Simpsons.

Min personliga sympati för hennes vänstervrida talibanfeminism är visserligen noll. Ändå skulle ingen sörja djupare än jag om inte Schyman fanns med i nästa års valrörelse.

Genom sin blotta uppenbarelse höjer hon den politiska temperaturen några välbehövliga grader, och bidrar måhända även till att Lars Leijonborg, Göran Persson & Co tvingas att göra vassare insatser för att fånga väljarnas intresse.

(Borås Tidning 2005-08-24)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.