Coolidge fick USA att blomstra

Skrivit i Corren 10/5:

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

Sverige behöver en Coolidge!

Lucia i maj

Skrivit i Corren 2/5:

På det glada 20-talet fanns i USA en president som hette Calvin Coolidge. Han sa att den största politiska konsten var att låta bli att handla. Inte så dumt.

Politiker verkar ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt påvisa aktivitet, prata väldigt mycket, gripa in, göra utspel, kräva åtgärder. Men ibland kan det vara klokast att bara hålla sig kall, vila på hanen och välja sina strider.

Mina tankar gick till Coolidge när jag läste en aktuell motion till Boxholms kommunfullmäktige, författad av Helena Stålhandske (S).

Trots vårens ankomst anser hon det vara hög tid att ta itu med den brännande frågan om hur Lucia utses. I jämställdhetens namn vill hon avskaffa traditionen att allmänheten utifrån tidningsbilder på ett antal tonårsflickor ska få rösta fram årets Lucia.

Det objektifierar flickorna och fostrar till passivitet. Istället ska lottning ske bland kandidaterna. Intentionen är säkert god. Men det är väl inte kommunfullmäktige som äger frågan?

Ska Boxholms politiker ta sig rätten att förbjuda alla Luciaomröstningar i kommunen och skicka polisen på arrangörer som trilskas med att fortsätta på sedvanligt vis? Ska flickor som ändå vill kandidera enligt traditionen hindras från detta? Vilka lagrum ska i så fall användas?

Calvin Coolidge hade en valslogan: Keep cool with Coolidge. Den tycker jag att många politiker har skäl att inspireras av. Särskilt Helena Stålhandske.

Hur länge till kan mördandet tolereras?

Skrivit i Corren 29/4:

”Jag såg mest kvinnor och barn. De säger att folk kvävdes på gatan och att de kände en stark doft av klor i luften. Folk höll på att dö på gatan och i sina hem”.

Så rapporterade en fotograf från nyhetsbyrån Reuters i början av förra veckan om nervgasattacken mot ett område utanför den syriska staden Aleppo. Mer än 100 människor uppgavs allvarligt skadade eller döda.

I två år har nu upproret pågått mot Syriens samvetslösa Assadregim. Få är obekanta med de fruktansvärda inbördesstrider som dagligen utspelar sig inför världssamfundets ögon.

Den humanitära katastrofen kan summeras i kalla siffror: minst 70 000 människor har förlorat sina liv, över en miljon har flytt – företrädesvis till grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet där de tvingas leva under hårda villkor i orolig avvaktan på någon slags fred.

Situationen i Syrien är komplicerad, brukar det heta. Oppositionen är en svårbedömd rörelse, som både innehåller moderata krafter och inslag av islamiska fundamentalister.

Hur framtiden skulle se ut efter Assadtyranniets fall är höljd i dunkel. Ett nytt Irak, Libyen eller Egypten? I en region med rivaliserande religiösa och etniska fraktioner, utan tradition av folkstyre (Israel är enda undantaget) och som bara känt förtryck av korrumperade härskare i många decennier, lär knappast en västlig form av demokrati kunna etableras över en natt.

Men ursäktar detta att världen kan stå fortsatt passiv, månad efter månad, och bara titta på när den syriska statsledningen rått och brutalt bekrigar sin egen befolkning? Hur man än vrider och vänder på saken ter sig vår overksamhet mänskligt och moraliskt förkastlig.

FN är dock handlingsförlamat av Kinas och Rysslands veto mot något ingripande. Den senare stormakten har gamla band till Assadregimen, en kär allierad som Putin inte vill mista (vilket onekligen säger en del om naturen på Kremls makthavare).

Förra veckans nervgasattack kan emellertid innebära en förändring i aktivistisk riktning. Syriendiktaturen blånekar och beskyller rebellerna som ansvariga för dådet. Men redan tidigare finns klara indikationer på att Bashar al-Assads trupper använt kemiska vapen. Något som Vita huset förklarat helt oacceptabelt.

Hittills har Obama varit ovillig till fler militära äventyr, särskilt sådana som kräver soldater på marken. Men i kongressen pressas han både av republikaner och demokrater att inleda operationer som förhindrar slakten.

Kanske väntar något liknande som vid Kosovokonflikten 1999. Där agerade Nato mot Serbien utan formellt FN-mandat för att få slut på grymheterna, vilket sedan öppnade vägen för fredsbevarande FN-styrkor.

Alternativet? Att tolerera den nuvarande situationen hur länge som helst vore ett svek av historiska dimensioner.

Den svarta måndagen

Skrivit i Corren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Morgon i New York

D A Pennebaker, Daybreak Express, 1953.

I love Joan Jett

Skrivit i Corren 8/3:

Hurra! Det är internationella kvinnodagen. Då brukar jag spela den självklara låten i sammanhanget: I love rock’n’roll. Denna svängiga klassiker toppade den amerikanska Billboardlistan i sju veckor våren 1982 och artisten var naturligtvis Joan Jett. Tuffare brud med gitarr får man leta efter.

Som ung tonåring 1975 bildade hon gruppen The Runaways som lirade hårt, punkigt och svettigt. Bakom instrumenten och mikrofonerna fanns enbart tjejer. Då var ett sådant band inom denna musikstil praktiskt taget unikt.

Rocken har ju alltid varit männens värld, och trots dess kultur av rebellromantik vilar ändå konservatismen tung. Sex, drugs and rock’n’roll? Javisst. Fast endast på killars villkor.

The Runaways utmanade djärvt dessa konventioner och fick betala ett kostsamt pris på vägen. Många bland både publik och i branschen vägrade ta dem på allvar. Hån, förolämpande kritik och sexistiska spyor haglade över bandet. Knappast för att de lirade dåligt.

Utan snarare för att de gjorde sin grej väldigt bra. Lyssna gärna på skivan Live in Japan från 1977 så förstår ni. Tjejer som bevisligen kunde spela med samma äkta hängivelse och aggressiva uttryck som män, det – om något – var hotfullt. Könsmaktsordningen skakade.

När The Runaways upplöstes gjorde Joan Jett solokarriär. Men gubbarna på skivbolagen var inledningsvis kallsinniga. Efter att ha nobbats av 23 bolag (!) i USA, startade hon helt sonika ett eget. Snacka om lång näsa åt belackarna att sedan kunna damma in en listetta på Billboard!

Joan Jett är still going strong. Dock upplever hon fortfarande ofta samma vissna attityder från männen i rockbranschen som på 70-talet: ”Den enda förklaring som jag ser det är att rock’n’roll är sexuellt. Kvinnor som spelar gitarr visar att de äger sin egen sexualitet. Vissa kan inte hantera det.”

Till sådana grabbar säger jag bara: väx upp!

En despot har lämnat scenen

Skrivit i Corren 7/3:

Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse.

Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA.

Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.

Knappt hade Chávez’ lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis.

Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez’ signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen.

Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. ”Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska”, deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.

Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre.

Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom.

Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion.

Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.

Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.

Politikerna är problemet

Skrivit i Corren 28/2:

Det ljusnar i USA. Världens viktigaste ekonomi visar tydliga hälsotecken. Tillväxten är på väg upp, villapriserna stiger snabbare än väntat, de amerikanska hushållen är åter optimistiska och konsumtionsvilliga, företagen sitter på högar av pengar som behöver investeras i nya projekt.

Marknadsdynamiken är det inget fel på. Ändå riskerar skymningen snart att falla. Orsaken är politisk.

På fredag slår nämligen de beryktade automatiska budgetnedskärningarna till. Statsutgifterna kapas brutalt med enorma belopp (minst 1200 miljarder dollar över tio år). Cirka en procent av BNP beräknas förloras i minskad tillväxt, därtill hotas hela den globala ekonomin att kylas ned på kuppen.

Egentligen skulle yxan fallit redan vid nyår. Men kongressen och Vita huset lyckades i en skraltig kompromiss skjuta den bittra kalken ifrån sig ytterligare en tid. President Obama fick då den republikanska majoriteten i representanthuset att köpa skattehöjningar för inkomsttagare i de övre skikten. Alternativet hade varit att alla amerikaner skulle drabbats av ökade pålagor när George W Bushs tillfälliga skattesänkningsprogram samtidigt löpte ut.

Nu vill Obama, självsäker efter återvalet och med goda opinionssiffror i ryggen, hänga all skuld för det långa budgetbråket kring republikanernas nackar.

Hans budskap är: acceptera min kombination av nedskärningar och fler intäktsökningar som lösning, annars går ekonomin över stupet den 1 mars och det är ert fel! Republikanernas svar är lika halsstarrigt: du har tidigare fått skattehöjningar, vi vägrar böja oss för diktat, dig går inte att snacka med!

Detta politiska tramseri är förödande, ett rent sabotage mot marknadens förmåga att skapa tillväxt och välstånd. I Europa lider vi av den politiskt ihopkokade eurokrisen, USA har sitt destruktiva budgetkäbbel. Kostnaderna får vi gemensamt betala.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Skrivit i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.