Category Archives: Socialdemokraterna

Rödgrön pyrrhusseger

Corren.Skrivit i Corren 17/10:

Sysselsättningen borde varit Alliansens trumfkort i valrörelsen. Men de borgerliga partierna misslyckades att visa det. Istället kunde den rödgröna trion hamra in föreställningen att Alliansens jobbpolitik varit ett fiasko.

Arbetslösheten hade ju ökat med 1 procentenhet sedan 2006 till nuvarande 7,9 procent! Men argumentationen var ett trick med rök och speglar. Det menar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, i gårdagens SvD.

Han slår fast att det är sysselsättningsmåttet som är det intressanta och där är Sverige bäst i EU. Inget annat land i unionen har en lika hög sysselsättningsgrad som vi: 80 procent i åldersgruppen 20-64 år. Detta trots att Alliansen fick den globala finanskrisen på halsen.

Fler svenskar fick jobb, sysselsättningen ökade. Det är Alliansens facit.

Men, påpekar Henrekson, fokuserar man enbart på arbetslöshetsmåttet blir intrycket ett annat. Många kan vara arbetslösa fast sysselsättningen är hög, eftersom en person måste vara aktivt arbetssökande för att räknas till kategorin.

Och fler arbetssökande blev det mycket riktigt under Alliansen, då politiken gick ut på att stärka svenska folkets drivkrafter för att gå från bidragsförsörjning till produktiv sysselsättning.

De rödgröna lyckades dock vända detta emot borgerligheten, genom att ensidigt vifta med arbetslöshetssiffran. En lika fiffig demagogisk manöver som Stefan Löfvens löfte om att pressa ner Sveriges arbetslöshetsnivå till EU:s lägsta år 2020.

Det öppnar oanade möjligheter för en slug politiker.

Göran Persson var en sådan. Han trollade bort massor av arbetslösa människor genom att helt sonika förtidspensionera dem. Ty den person som saknar jobb och inte söker något, den personen är heller inte arbetslös. Statistiskt sett alltså.

Löfven kan lätt infria vad han lovat genom att skicka varenda arbetslös svensk till att snurra runt i kunskapslyftande kurser på obestämd tid. Vips, arbetslösheten bedöms som obefintlig! Om samtidigt de riktiga jobben blir färre och sysselsättningen faller, ja det är liksom en annan femma…

Eftersom Alliansen brast i att övertygande inpränta dessa elementa hos väljarkåren, och därmed värna förutsättningarna för en fortsatt god sysselsättningsutveckling, har den nya regeringen kunnat excellera i gammal rödgrön vänsterideologisk ”rättvisepolitik”.

På bordet ligger idag ett batteri av tillväxthämmande förslag: höjda arbetsgivaravgifter för unga, större pålagor på energin, avtrappade jobbskatteavdrag, ytterligare uppdriven marginalskatt (som redan är världens värsta), fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt, privata aktörer inom välfärdssektorn ska få svårare att bedriva verksamhet, och så vidare.

I grönvänsterns retorik håller Sverige på att gå sönder. Därför behövs mer intäkter till de offentliga kassorna. Tvärtom kan det bli mindre skattepengar än innan. Aldrig har vård, skola och omsorg haft så mycket resurser som under Alliansens tid. Vilket berodde på att man gjorde arbete och företagande lönsammare, och fler i sysselsättning genererade fler skattekronor.

Löfven och hans kamrater tycks vara offer för sin egen framgångsrika svartmålning av Alliansens Sverige när de nu satsar på åtgärder som hotar att få motsatt effekt.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Borgerligheten, Ekonomi, Skatter, Socialdemokraterna

En kantstött stjärna

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Mellanöstern, Ryssland, Skatter, Socialdemokraterna, Utrikespolitik

Dumdristigt naivt om Palestina

Corren.Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

Lämna en kommentar

Filed under Diplomati, EU, Israel, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, USA

Med ryssen runt knuten

Skrivit i Corren 6/10:Corren.

”Regeringen tillträder i en mycket orolig tid”, sa Stefan Löfven i sin regeringsförklaring. Ja, det kan man utan vidare konstatera. Rysslands militära aktivitet i Östersjöområdet blir allt provokativare, hotfullare och aggressivare.

Bara sedan ”ryska påsken” förra året, då stormakten i öster överraskade Sverige med simulerande anfall med tunga bombplan mot vårt territorium, har ett flertal allvarliga incidenter inträffat.

Ryskt stridsflyg har bland annat kränkt svenskt luftrum vid Öland, demonstrativt övat söder om Skåne och upprepade gånger markerat hårt mot svenska signalspaningsplan som rutinmässigt spejar över internationellt vatten i Östersjön. Där har också Ryssland genomfört avancerade offensiva manövrar med kombinerade sjö- och flygstridskrafter.

Samtidigt har den ryska spionageverksamheten på svensk mark intensifierats. Säpo varnade i våras: ”En del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige” (SvD 7/4). Det var första gången sedan kalla krigets slut som vår underrättelsetjänst pekade ut Rysslands militärmakt som en direkt fara för nationen.

Detta handlar knappast om att Putin laddar för en fullskalig ockupation i Sovjetstil, något sådant tror ingen på för Sveriges del. Men det ökande trycket indikerar att ryssarna vill skaffa sig herravälde över det strategiskt viktiga Östersjöområdet och skrämma Sverige till anpassning och underkastelse.

Vi ska helt enkelt hålla oss på vår kant och inte ens fundera på att sticka upp. Att utveckla ett fullfjädrat försvarssamarbete med Nato ska vi definitivt inte tänka på.

Tyvärr spelade Löfven ryssarna i händerna när han i regeringsförklaringen uttryckligen avvisade ett svenskt Natomedlemskap. Istället pratade statsministern i de gamla vanliga fluffiga termerna om en närmare samverkan med EU, FN och inom Norden.

Han upprepade den ensidigt deklarerade solidaritetsramsan att Sverige inte kommer att vara passivt om ett land i EU eller Norden angrips, och att ”vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Men så länge vi förblir militärt allianslösa finns, i motsats till förhållandet inom Natokretsen, självfallet inga garantier om någonting. Och vad ska vi komma till undsättning med om Putin exempelvis iscensätter en Krimliknande operation mot de redan idag pressade baltiska staterna? Och vad gör vi om ryssarna i samma veva tar Gotland, nyckeln till Östersjön, i syfte att hindra övriga Nato från motåtgärder?

Sveriges militära förmåga är deprimerande otillräcklig. Vilket i kombination med oviljan att öppna för inträde i västalliansen undergräver säkerheten för samtliga våra grannländer. Men Putin skrockar nog nöjt och glatt.

Något av en tröst är dock att Peter Hultqvist blivit ny försvarsminister. Denne stabile gråsosse har i sin tidigare roll som ordförande i försvarsutskottet visat en klarsyn och realism som inte sällan stått i kontrast till Alliansregeringens mera sorglösa hållning.

Låt oss hoppas att han i denna mycket oroliga tid kan få lite bättre ordning på det försummade försvaret igen.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna

Knivig balansakt för Löfven

Skrivit i Corren 3/10:Corren.

Igår utsåg riksdagen Stefan Löfven till statsminister och idag presenterar han sin regering. Det blir den klenaste Sverige haft i mannaminne. Löfven har bara 138 av parlamentets 349 mandat i ryggen.

Jovisst, rent matematiskt finns tre exempel i modern tid på svagare ministärer. Ola Ullstens FP-regering 1978-79 är helt i särklass. Ullsten förfogade enbart över närmast komiskt ynkliga 39 mandat. Koalitionsregeringen mellan C och FP, som Thorbjörn Fälldin rattade 1981-82, var heller inget siffermässigt muskelknippe: 101 mandat.

I praktiken var varken Ullstens eller Fälldins ställning så bräcklig ändå. De kunde bägge förankra sina förslag i en riksdag med borgerlig majoritet, vilket gav politiken hyfsad stabilitet och förutsägbarhet. Göran Persson hade under perioden 1998-2002 också en numerärt risigare sits än Löfvens med 131 mandat.

Men då var majoriteten i riksdagen av rödgrön kulör. Den machiavelliske maktspelaren Persson höll styrfarten genom att till relativt billigt pris köpa MP och V som parlamentariska stödhjul. I nuvarande riksdag finns ingen blockmajoritet åt något håll.

Löfvens ideologiska koalitionsskvader mellan S och MP kan förhandla om uppgörelser med rödgardisterna i V. Fast Löfven måste sedan lotsa sin skuta genom en kammare där Alliansen och jokern SD kan sänka allt han företar sig. Faran för regeringskris och nyval riskerar att hänga likt ett damoklessvärd över den nye statsministerns huvud ända till 2018.

Såvida inte ett slags samförstånd kan uppnås med Allianspartierna, som gör att borgerligheten åtminstone kan tolerera regeringens färdriktning och utan att Alliansen provoceras för mycket med radikala påhitt. Att MP och S kommit överens om att inte avskaffa Rut och den lägre restaurangmomsen kan ses som ett steg på den vägen.

Det som trots allt talar för att Löfven ska klara sin kniviga balansakt är dels hans egen utpräglade pragmatism och nyktert rutinerade förhandlingsvana från Metalltiden, dels den icke-konfrontativa och lösningsorienterade svenska politiska kulturen.

Men något utbrott av större, handlingskraftiga tillväxtreformer bör nog ingen förvänta sig.

Lämna en kommentar

Filed under Socialdemokraterna

Löfven som borgerlighetens gisslan

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Talmannen har gett Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Vilket var väntat. Knäckfrågan är vad som väntar sedan. Klurigt läge råder. Vi är vana vid att något av de traditionella blocken vinner eller förlorar. 2014 har inget av dem vunnit. Valet har bara en segrare: SD – som övriga partier, på goda grunder, inte vill ta i med tång.

Löfven har hamnat i positionen som regeringsbildare därför att Alliansen tappat röster, inte därför att den rödgröna sidan lyckats övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Jämfört med valet 2010 är summa summarum för de rödgröna plus minus noll.

Något förändringsmandat bort från de övergripande linjerna i Alliansens politik finns inte. Löfven var snabb att fatta dessa realiteter när han kvickt kastade Vänsterpartiet ur koalitionsleken. Med Jonas Sjöstedt ombord på regeringsskutan hade det också varit omöjligt att ens försöka rekrytera stöd från C och FP.

Egentligen håller dessa Allianspartier Löfven som gisslan nu. Utan borgerligt stöd är Löfvens framtid som statsminister blek, och hittills har hans utsträckta hand över blockgränsen mötts av isande kyla.

Ett smart drag för att tina upp låsningarna borde vara att offra även Miljöpartiet. I relation till de högt ställda förväntningarna floppade MP stort i valet.

Rationellt sett har Löfven inga fördelar av att binda sig vid en grönradikal parter i regeringen, som både ideologiskt och på många avgörande sakpolitiska områden står Socialdemokraterna fjärran. Däremot om Löfven placerar MP utanför Rosenbad tillsammans med V och istället kör solo, har S genast ett mycket bättre utgångsläge för att locka några av Allianspartierna till en uppgörelse vid förhandlingsbordet.

Löfven måste antagligen bjudas på S-godis som höjd a-kassa och sjukpeng. Men i utbyte kan borgerligheten få mycket annat och icke minst: kunna blockera avvikelser från den tillväxtvänliga mittenkurs som väljarna i grunden önskar.

Det kan vara värt priset för att låta Löfven överleva som statsminister på sin bräckliga S-farkost, och faktiskt strategiskt bädda för en reformstark borgerlig regeringscomeback 2018. Alternativet nyval vill ändå knappast något parti, inte ens SD trots Jimmie Åkessons skrämskott, få skulden för att driva fram.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Låt Löfven få en kallsup eller två

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Pang! Där smällde Stefan Löfven igen dörren för V. Jonas Sjöstedt bjöds inte ens på ett ansiktsräddande försök till förhandling om regeringsmedverkan. Istället tvingades Sjöstedt moloket vandra ut i mediernas obarmhärtiga strålkastarsken och vädra sin bittra besvikelse över konstaterat faktum. Naturligtvis gjorde Löfven fullkomligt rätt.

V har lagt allt sitt krut i valrörelsen på att stoppa vinster i välfärden under parollen ”inte till salu”. Nej, och varken väljarna eller Löfven ville heller köpa. Priset hade blivit tokhögt med hela den moderna välfärdssektorn i akut kris, svindlade skattesummor i utgifter för att ersätta de bortjagade välfärdsföretagen, och ett abrupt slut på medborgarnas valfrihet.

Endast ett ideologiskt förblindat ytterkantsparti kan komma på tanken att ställa till med något sådant. Ändå trodde uppenbarligen Sjöstedt och hans kamrater att de hade chans verkställa den politiken. Vilket säger åtskilligt om den ansvarslösa verklighetsfrånvändhet som råder inom denna krets av hipstermarxister och gamla Berlinmursnostalgiker.

Löfvens demonstrativa avvisande är en tydlig inbjudande signal till borgerligheten. Utan samarbete över blockgränsen är hans planerade S/MP-koalition dömd till nederlag och undergång. Siktet är inställt på att få C och FP att lämna Alliansen.

Båda nobbar stenhårt. Sverige riskerar således att bli politiskt roderlöst. Allianspartierna lär säkert känna viss skadeglädje över att se Socialdemokraternas bräckliga regeringsskuta driva på grund och sjunka i vågorna. Varför skulle dom kasta ut en livboj till Löfven? Låt honom drunkna! Okej.

Men vad blir då konsekvenserna för landet om den politiska eliten kapitulerar från ansvaret att nå konstruktiva lösningar på den parlamentariska röran? Näringslivet har redan tröttnat. ”Sverige behöver en stark regering i denna oroliga tid och att åstadkomma det kommer att kräva nytänkande och öppenhet”, manar Proventus vd Daniel Sachs.

Låt för all del Löfven bli lite blöt och få några kallsupar. Sedan kan bojen kastas i. S-ledaren är pragmatisk och mittenorienterad. Ta fasta på det. Reinfeldt och Borg ska lämna politiken, vilket borde underlätta för M att starta om med en ny reformallians i Löfvens sällskap.

Släpp prestigen och agera som mogna statsmän, inte som tjuriga tonåringar.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.