Category Archives: Socialdemokraterna

Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Energi, Socialdemokraterna

Israel, den eviga skurkstaten

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Lämna en kommentar

Filed under Israel, Mellanöstern, Socialdemokraterna, Utrikespolitik, Vänsterextremism

Jobbregeringen laddar om

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Borgerligheten, Ekonomi, Socialdemokraterna

En statlig urspårning

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer

Om Alliansen faller

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Socialdemokraterna

En grön mardröm

Skrivit i Corren 2/6:Corren.

Förra året pekade Stefan Löfven ut Miljöpartiet som sin naturligaste samarbetspartner. Efter helgens MP-kongress i Göteborg kan man bara säga: lycka till!

Segerrusiga från knallsuccén i Europaparlamentsvalet ångar nu MP vidare mot att kliva in i Rosenbad till hösten. I ljuset av de dystra opinionssiffrorna för Alliansen känner de gröna sannolikt redan smaken av regeringsmakten i munnen.

Men deras valprogram kan på många punkter rimligen inte vara någon aptitretare för den tilltänkte regeringsbildaren i S. På MP:s kravlista står bland annat snabbstängda kärnkraftverk, stoppat motorvägsbygge i den trafikinfarktsplågade huvudstaden (Förbifart Stockholm) och drakoniskt ökade miljöskatter på det mesta som rör sig.

Knappast underligt att flera LO-förbund sparkat bakut. ”Om vi har väldigt mycket högre kostnader så slår vi ihjäl Sveriges konkurrenskraft och då hotas jobben”, sa Per Öhman, energipolitiskt ansvarig på det tidigare Löfvenledda IF Metall, i fredagens DN.

Å andra sidan är en av MP:s bärande idéer just att svenskarna inte ska jobba särskilt mycket. På den punkten är den gröna kravlistan också klargörande. Folk ska dels ges betalt för att inte gå till jobbet under ett helt år, och när de väl stämplar in på arbetsplatsen ska insatserna i produktionen reduceras till 35 timmar i veckan.

Bara det sistnämnda kravet skulle enligt riksdagens utredningstjänst kosta oss runt 155 miljarder kronor. Som grädde på moset vill MP även ha ett annat ekonomiskt system som inte baseras på tillväxt! En stilla fråga: hur ska välfärden överleva den smällen om marknadsekonomins resursskapande motor ska opereras bort i ”det grönare och skönare Sverige” som MP utlovar?

Att vi heller varken ska ha något militärt försvar att tala om, eller en vapenexport överhuvudtaget, är ytterligare en huvudvärk som Löfven får det tvivelaktiga nöjet att hantera om han tar MP i båten. Tänker verkligen det försvarsvänliga S spela en sådan ansvarslös roulette med Sveriges säkerhet när Ukrainakrisen och Putinrysslands aggressiva ambitioner får marken skaka i Europa?

Kompromissen som S kan tvingas till i eventuella förhandlingar med de gröna utopisterna efter valet kan kort sagt bli rejält dyrköpt. Särskilt om även Vänsterpartiet och kanske Feministiskt initiativ kommer med i ekvationen som regeringsunderlag i riksdagen. Med en dylik illröd majoritet lär säkert åtminstone ett krav på MP:s valprogram från Göteborgskongressen att ograverat sättas i verket: förbud mot vinstintressen i skolan.

”160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor står efter Miljöpartiets beslut inför en osäker framtid. Om inga aktörer med vinstsyfte ska få driva skola kommer valfriheten och mångfalden att minska drastiskt”, varnar Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas riksförbund.

Pikant nog har hon en bakgrund som riksdagsledamot för MP. Men det var på den tiden då MP ännu hade drag som lockade liberalt sinnade väljare; småföretagarvänligt, positivt till friskolor, generöst mot invandrare och flyktingar. Frånsett det sistnämnda är idag den liberala trovärdigheten skingrad.

Riksdagsvalet i höst blir en rysare. Klarar inte Alliansen att spotta upp sig tills dess, får vi bara hoppas att Löfven finner vettigare partners än MP att regera ihop med. För ekonomins, valfrihetens, välfärdens och landets skull.

Lämna en kommentar

Filed under Miljöpartiet, Socialdemokraterna

Déjà vu i friggebodslandet

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Det gör livet enklare för vanliga människor”, har bostadsminister Stefan Attefall (KD) motiverat förslaget om att utöka den bygglovsbefriade friggeboden till 25 kvadratmeter.

I juni landar propositionen på riksdagens bord för votering och blir det grönt ljus kan svenska folket börja snickra ”Attefallshus” på sina villatomter redan månaden efter. En liten trevlig frihetsreform lagom till sommarsemestern.

Men Sverige vore förstås icke Sverige om inte förslaget mött hätsk kritik från det förmyndarindustriella statskramarkomplexet som rutinmässigt misstror lättade restriktioner för vanliga människor. Bland annat har juristerna i regeringens lagråd staplat dystropiska invändningar på varandra.

Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson (S), är naturligtvis också rasande: ”Det är fullständigt oansvarigt och undermåligt berett. Det finns ingen mekanism för att lösa grannkonflikter i förslaget, det går inte att överklaga och man har inte löst frågan om avlopp och vattentillförsel” (TT 11/4).

Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på intresseorganisationen Sveriges Arkitekter, är inne på samma linje. Attefallshusen hotar villaidyllen och risken för att osnygga schabrak kommer att växa som svampar ur jorden är överhängande. Har vi hört valserna förut?

Tongångarna var likadana när Attefalls föregångare, bostadsminister Birgit Friggebo (FP), lanserade den ursprungliga friggeboden i slutet av 1970-talet. På den tiden var myndighetsbyråkratins detaljregleringar så nitiska att vanligt folk till och med avkrävdes tillstånd för att bygga en lekstuga åt sina barn. Blotta idén om friggeboden utlöste en chockvåg genom DDR-Sveriges kår av revirbevakare.

Motståndet var massivt i remissrundan som föregick Friggebos proposition. Medborgarna kunde absolut inte tilltros ansvaret att hantera den svindlande friheten av 10 bygglovsbefriade kvadratmeter hemmavid. Konsekvensen skulle bli en arkitektonisk farsot av gettoliknande plåt- och plywoodskjul, en enorm förfulning av landskap och stadskvarter väntade. Friggebo stod lyckligtvis på sig och resultatet blev inte så illa, eller hur?

Vad än Veronica Palm och hennes meningsfränder tror, verkar ändå folk kunna sköta sig ganska hyfsat utan statliga pekpinnar i stort som smått.

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur, Byråkrati, Förmynderi, Frihet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna

Hoppfullt från LO

Skrivit i Corren 21/5:Corren.

Petter Thorwaldsson. ordförande och hade lanserat begreppet ”egenmakt”. Thorwaldsson såg behovet av att förnya välfärdsstaten och ge enskilda medborgare större inflytande gentemot de offentliga systemen.

Samtidigt var Thorwaldsson, med bakgrund i det pragmatiska Metallfacket, en god traditionalist av genuint S-märke: Gör din plikt, kräv din rätt – i den ordningen! Han varnade för tendenser av bidragspassivisering och talade uppfordrande om arbetslinjen.

Inte alltid populärt bland konservativa vänstersocialdemokrater. Särskilt som Thorwaldsson under SSU-perioden blev något av en favoritsosse på borgerliga ledarsidor. Applåder från höger måste ju per definition vara suspekt. Därav Greiders utbrott och kanske en delförklaring till att han sedan inte nådde de riktiga höga positionerna inom rörelsen.

Bland annat parkerades han som ombudsman på Metall och blev därefter chef för studieförbundet ABF. Man undgår inte intrycket av begåvningsslöseri med en person som borde fått spela en tyngre roll i Socialdemokraternas idéutveckling inför framtiden.

Liksom exemplet Mona Sahlin anades drag av en svensk Tony Blair som aldrig fick chansen att blomma ut ordentligt. Under epoken Göran Persson stagnerade också partiet, vilket bäddade både för det borgerliga maktskiftet 2006 och det fria fallet med katastrofen Håkan Juholt.

Hade S skött sina kort bättre, kunde partiet möjligen ha fångat upp de stämningar som istället Fredrik Reinfeldts nya moderater skickligt gjorde till sina. Faktiskt kan man se Karl-Petter Thorwaldsson som en slags ideologisk S-variant av Reinfeldt.

Det tydde därför på ett smart drag av LO när organisationen enhälligt valde Thorwaldsson till ordförande våren 2012. LO:s tidigare starka maktposition i samhällslivet hade gradvis eroderat och anklagades, inte sällan med rätta, för att vara en försurande bromskloss som mest värnade gamla privilegier.

Kunde Thorwaldsson vara mannen att modernisera LO till en relevant, positiv och konstruktiv kraft? Sådana förväntningar tycktes komma på skam med när LO fortsatte spåret med fyrkantiga vänsterkrav som begränsningar av vinster i välfärden, stoppade skattesänkningar, höjda bidrag, kolossala offentliga satsningar, etc. Inget nytt under solen.

Hade Thorwaldsson blivit sin organisations gisslan, eller bidade han bara sin tid genom att invänta rätt tillfälle att börja visa färg? Måhända ser vi nu tecken på det sistnämnda. Knappt har Svenskt Näringsliv fått en ny vd i Carola Lemne förrän Thorwaldsson erbjudit förhandlingar om ett nytt huvudtal på arbetsmarknaden.

I måndags talade Thorwaldsson i Ekot om behovet av justeringar av arbetsrätten, anpassningar till ett modernt arbetsliv och ökad flexibilitet i förhållande till marknaden. Onekligen lovande tongångar. När partierna på bägge sidor blockgränsen låst sig själva i bevarandet av den föråldrade arbetsrättslagstiftningen modell 70-tal, vore det mycket värt om arbetsmarknadens parter istället kunde axla ansvaret för att nå smidigare lösningar.

Att LO tagit initiativet gör sannerligen inte saken sämre. Har förnyaren Karl-Petter Thorwaldsson vi känner från förr äntligen klivit ut på banan igen? I så fall varmt välkommen, du behövs!

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Fackligt, Socialdemokraterna

Väntar en ny Jaskrasch?

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Illavarslande tecken fanns redan i skyn, så utgången av söndagens folkomröstning i Schweiz var väl ingen högoddsare. Precis som opinionsvindarna indikerade blev det ett nej. Dock oklart vad resultatet egentligen innebär.

Nej till finansieringen av Jasköpet? Nej till Jas i sig? Nej till att förnya alpnationens föråldrade stridsflygskrafter överhuvudtaget? Eller främst ett misstroendevotum mot det högernationalistiska SVP-partiet och dess illa ansedda försvarsminister Ueli Maurer?

Detta belyser direktdemokratins dubiösa sidor. Folkviljan är inte alltid solklart enkel att tolka och vem ska bära ansvaret för konsekvenserna? Både regeringen, parlamentet och militären i Schweiz förordade Jas.

De fick bakläxa av en nejmajoritet vid valurnorna som eldats på av socialdemokrater, miljöpartister och en pacifistisk organisation som inte vill Schweiz ska ha något försvar alls. Ingen drömsits att hamna i, särskilt för ett litet neutralt land utan allierade när Europas säkerhetsläge är skakigare än på flera decennier.

För Saab, Linköping och det allianslösa Sverige är det naturligtvis också en rejäl smäll. ”Vi hade förväntat oss att den här affären skulle gå i lås”, sa försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) besviket.

Till skillnad från sina schweiziska partikollegor är Hultqvists svenska socialdemokrater ivriga försvarsvänner och står bakom Alliansens önskan i försvarsberedningen att beställa 70 nya, uppgraderade Jasplan. Det är tio fler än det ursprungliga riksdagsbeslutet på 60 stycken ”super-Jas”. Säkert helt rätt i ljuset av Ukrainakrisen och Rysslands lika aggressiva som oberäkneliga uppträdande.

Försvarsminister Karin Enström (M) understryker betydelsen av dessa väsentligt förbättrade Jasplan som det mest kostnadseffektiva sättet att höja vår nationella försvarsförmåga på. Dock innehåller riksdagsbeslutet en potentiell giftbomb. Ett annat land måste gå in och dela på utvecklingskostnaderna genom att köpa minst 20 nya super-Jas innan 2014 är till ända.

Förväntningarna på Schweiz som skulle köpa 22 plan är nu borta, så vad händer? Jo, vi har förstås Brasilien som är intresserat av att köpa 35 plan och som efter söndagens folkomröstningsdebacle genast åtnjuter en fördelaktigare förhandlingssituation. Grattis!

Men om inte något avtal är klart före nyår? Överlever Alliansen höstens val fixar man nog biffen ändå genom ett nytt riksdagsbeslut. Värre blir det om Stefan Löfven är statsminister med ett rödgrönt regeringsunderlag, vilket förutom MP och V även kan innehålla Gudrun Schymans radikalfeministiska pacifister i riksdagen.

Oddsen på att Löfven ska få ett sånt sällskap att bejaka mångmiljardinvesteringar i modernare Jasplan spränger sannolikt banken. Knappast någon försvars- och säkerhetspolitisk drömsits det heller. För världen har vi då demonstrerat att Sverige kan strula till det rejält också utan den schweiziska formen av direktdemokrati. Måtte det inte ske.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Försvar

Hyckleriet kring Nuon

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

”När det är större frågor av den här karaktären frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen och fick till svar ‘ja’. Det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen.”

Det sa förre näringsminister Maud Olofsson i SR:s Ekot om statliga Vattenfalls ökända Nuonaffär 19/2 2013.

”Jag hade ingen kännedom”, sa finansminister Anders Borg i KU 15/4 2014. ”Jag hade ingen information”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i KU 17/4 2014. ”Finns ej skäl att säga nej till affären”, skrev departementstjänstemän i en promemoria efter ett möte om Vattenfalls Nuonköp med Reinfeldt och övriga allianspartiledare den 11/2 2009.

Promemorian ”återspeglar inte hur beslutsfattandet har skett”, invände Reinfeldt sedan i KU. Till detta kommer förstås Maud Olofssons vägran att själv vittna i KU, samt hennes redan herostratiskt ryktbara kamikazeframträdande i SVT:s Aktuellt den 20/5, där hon åtta gånger duckade för frågan om hon informerat Reinfeldt eller inte.

Summan är allt annat än vacker. Någon måste rimligen fara med osanning och Alliansens bedrövliga hantering av hela Nuonhistorien stärker inte direkt regeringens aktier inför riksdagsvalet.

Oppositionen har givetvis skadeglatt tagit tillfället iakt att springa ärevarv på den offentliga debattarenan. S intog en stenhård kritisk linje i samma ögonblick det stod klart att Vattenfalls rekordförvärv av det holländska energibolaget visade sig vara en rekordflopp.

I februari 2013 krävde Magdalena Andersson upprört att regeringen skulle redovisa sitt beslutsunderlag för affären som kostat skattebetalarna mångmiljardbelopp i förluster.

Några månader därefter drämde Stefan Löfven till med anklagelsen: ”Det luktar väldigt illa om det här, det måste redas ut”. Javisst. Men bakgrunden är inte smickrande för Löfvens parti heller.

Det var under Göran Perssons S-regering som Vattenfall gavs klartecken för sina expansiva uppköpsäventyr på kontinenten med skattebetalarnas pengar. Något som Riksrevisionen hissade varningsflagg för i en rapport 2004: ”Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare”.

Vid upprepade tillfällen kritiserades S-regeringen för slapp ägarstyrning av Vattenfall i KU. Det var Vattenfalls styrelse, där hälften av ledamöterna var utsedda av Persson och där bland andra hans tidigare näringsminister Anders Sundström (S) ingick, som beslutade att köpa Nuon 2009. Det är styrelsen som bär huvudansvaret, även om Alliansregeringen självfallet har sin del i soppan.

Men det har även S, som de facto välkomnade den ödesdigra jätteaffären på närmare 100 miljarder kronor. ”Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor”, sa Alf Eriksson, S-ledamot riksdagens näringsutskott, när det begav sig.

Detta förtar inte Alliansens synder. Men intrycket av självrättfärdigt hyckleri om Nuonaffären från Socialdemokraternas sida gör knappast saken bättre. Läxa: staten ska inte äga bolag.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, Moderaterna, Näringsliv, Socialdemokraterna

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.