Category Archives: Socialdemokraterna

Allians för missväxt

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Energi, Försvar, Miljöpartiet, Moderaterna, Ryssland, Skatter, Socialdemokraterna, USA, Vänsterpartiet

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Skrivit i Corren 28/10:Corren.

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Historia, Italien, Kultur, Mat och dryck, Socialdemokraterna, TV

Spännande koalition

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Folkpartiet, Kommunalpolitik, Linköping, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Tennis, Trafik och kommunikationer

Rödgrön pyrrhusseger

Corren.Skrivit i Corren 17/10:

Sysselsättningen borde varit Alliansens trumfkort i valrörelsen. Men de borgerliga partierna misslyckades att visa det. Istället kunde den rödgröna trion hamra in föreställningen att Alliansens jobbpolitik varit ett fiasko.

Arbetslösheten hade ju ökat med 1 procentenhet sedan 2006 till nuvarande 7,9 procent! Men argumentationen var ett trick med rök och speglar. Det menar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, i gårdagens SvD.

Han slår fast att det är sysselsättningsmåttet som är det intressanta och där är Sverige bäst i EU. Inget annat land i unionen har en lika hög sysselsättningsgrad som vi: 80 procent i åldersgruppen 20-64 år. Detta trots att Alliansen fick den globala finanskrisen på halsen.

Fler svenskar fick jobb, sysselsättningen ökade. Det är Alliansens facit.

Men, påpekar Henrekson, fokuserar man enbart på arbetslöshetsmåttet blir intrycket ett annat. Många kan vara arbetslösa fast sysselsättningen är hög, eftersom en person måste vara aktivt arbetssökande för att räknas till kategorin.

Och fler arbetssökande blev det mycket riktigt under Alliansen, då politiken gick ut på att stärka svenska folkets drivkrafter för att gå från bidragsförsörjning till produktiv sysselsättning.

De rödgröna lyckades dock vända detta emot borgerligheten, genom att ensidigt vifta med arbetslöshetssiffran. En lika fiffig demagogisk manöver som Stefan Löfvens löfte om att pressa ner Sveriges arbetslöshetsnivå till EU:s lägsta år 2020.

Det öppnar oanade möjligheter för en slug politiker.

Göran Persson var en sådan. Han trollade bort massor av arbetslösa människor genom att helt sonika förtidspensionera dem. Ty den person som saknar jobb och inte söker något, den personen är heller inte arbetslös. Statistiskt sett alltså.

Löfven kan lätt infria vad han lovat genom att skicka varenda arbetslös svensk till att snurra runt i kunskapslyftande kurser på obestämd tid. Vips, arbetslösheten bedöms som obefintlig! Om samtidigt de riktiga jobben blir färre och sysselsättningen faller, ja det är liksom en annan femma…

Eftersom Alliansen brast i att övertygande inpränta dessa elementa hos väljarkåren, och därmed värna förutsättningarna för en fortsatt god sysselsättningsutveckling, har den nya regeringen kunnat excellera i gammal rödgrön vänsterideologisk ”rättvisepolitik”.

På bordet ligger idag ett batteri av tillväxthämmande förslag: höjda arbetsgivaravgifter för unga, större pålagor på energin, avtrappade jobbskatteavdrag, ytterligare uppdriven marginalskatt (som redan är världens värsta), fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt, privata aktörer inom välfärdssektorn ska få svårare att bedriva verksamhet, och så vidare.

I grönvänsterns retorik håller Sverige på att gå sönder. Därför behövs mer intäkter till de offentliga kassorna. Tvärtom kan det bli mindre skattepengar än innan. Aldrig har vård, skola och omsorg haft så mycket resurser som under Alliansens tid. Vilket berodde på att man gjorde arbete och företagande lönsammare, och fler i sysselsättning genererade fler skattekronor.

Löfven och hans kamrater tycks vara offer för sin egen framgångsrika svartmålning av Alliansens Sverige när de nu satsar på åtgärder som hotar att få motsatt effekt.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Borgerligheten, Ekonomi, Skatter, Socialdemokraterna

En kantstött stjärna

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Mellanöstern, Ryssland, Skatter, Socialdemokraterna, Utrikespolitik

Dumdristigt naivt om Palestina

Corren.Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

Lämna en kommentar

Filed under Diplomati, EU, Israel, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, USA

Med ryssen runt knuten

Skrivit i Corren 6/10:Corren.

”Regeringen tillträder i en mycket orolig tid”, sa Stefan Löfven i sin regeringsförklaring. Ja, det kan man utan vidare konstatera. Rysslands militära aktivitet i Östersjöområdet blir allt provokativare, hotfullare och aggressivare.

Bara sedan ”ryska påsken” förra året, då stormakten i öster överraskade Sverige med simulerande anfall med tunga bombplan mot vårt territorium, har ett flertal allvarliga incidenter inträffat.

Ryskt stridsflyg har bland annat kränkt svenskt luftrum vid Öland, demonstrativt övat söder om Skåne och upprepade gånger markerat hårt mot svenska signalspaningsplan som rutinmässigt spejar över internationellt vatten i Östersjön. Där har också Ryssland genomfört avancerade offensiva manövrar med kombinerade sjö- och flygstridskrafter.

Samtidigt har den ryska spionageverksamheten på svensk mark intensifierats. Säpo varnade i våras: ”En del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige” (SvD 7/4). Det var första gången sedan kalla krigets slut som vår underrättelsetjänst pekade ut Rysslands militärmakt som en direkt fara för nationen.

Detta handlar knappast om att Putin laddar för en fullskalig ockupation i Sovjetstil, något sådant tror ingen på för Sveriges del. Men det ökande trycket indikerar att ryssarna vill skaffa sig herravälde över det strategiskt viktiga Östersjöområdet och skrämma Sverige till anpassning och underkastelse.

Vi ska helt enkelt hålla oss på vår kant och inte ens fundera på att sticka upp. Att utveckla ett fullfjädrat försvarssamarbete med Nato ska vi definitivt inte tänka på.

Tyvärr spelade Löfven ryssarna i händerna när han i regeringsförklaringen uttryckligen avvisade ett svenskt Natomedlemskap. Istället pratade statsministern i de gamla vanliga fluffiga termerna om en närmare samverkan med EU, FN och inom Norden.

Han upprepade den ensidigt deklarerade solidaritetsramsan att Sverige inte kommer att vara passivt om ett land i EU eller Norden angrips, och att ”vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Men så länge vi förblir militärt allianslösa finns, i motsats till förhållandet inom Natokretsen, självfallet inga garantier om någonting. Och vad ska vi komma till undsättning med om Putin exempelvis iscensätter en Krimliknande operation mot de redan idag pressade baltiska staterna? Och vad gör vi om ryssarna i samma veva tar Gotland, nyckeln till Östersjön, i syfte att hindra övriga Nato från motåtgärder?

Sveriges militära förmåga är deprimerande otillräcklig. Vilket i kombination med oviljan att öppna för inträde i västalliansen undergräver säkerheten för samtliga våra grannländer. Men Putin skrockar nog nöjt och glatt.

Något av en tröst är dock att Peter Hultqvist blivit ny försvarsminister. Denne stabile gråsosse har i sin tidigare roll som ordförande i försvarsutskottet visat en klarsyn och realism som inte sällan stått i kontrast till Alliansregeringens mera sorglösa hållning.

Låt oss hoppas att han i denna mycket oroliga tid kan få lite bättre ordning på det försummade försvaret igen.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.