Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Vad vill Reinfeldt?

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadenskatastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Lämna en kommentar

Under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Snacka går ju

Skrivit i Corren 31/3:Corren.

Hört talas om Förenklingsdagen? Det är ett årligt event som Näringsdepartementet arrangerat sedan 2009 och syftar till ”dialog, kunskapsutbyte och inspiration för aktörer som arbetar med att förenkla för företagen”.

Den senaste Förenklingsdagen ägde rum i december. Blir det fler gånger hänger sannolikt på om Alliansen överlever valet eller inte.

Men oavsett vilken regering folket väljer i höst, kan vi tryggt räkna med att den politiska söndagsskoleretoriken om betydelsen av att minska företagarkrånglet består. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, vill numera vara företagarnas bästisar.

Minns bara Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare är vår tids ”hjältar”. Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande på Näringsdepartementet snackades det så mycket blomsterspråk kring företagandet att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Den S-drivna ordverkstan gick på högvarv, trögare var det med konkreta resultat.

När Maud Olofsson tog över 2006 utlovades storstilad ändring, och hennes efterträdare Annie Lööf har fortsatt hålla Centerfanan högt. Ändå konstaterar Världsbanken i en färsk rapport att klimatet för nyföretagare är sämst i Norden.

Av 189 länder har Sverige fallit till 61:a plats gällande hur lång tid entreprenörer behöver slåss mot byråkratin innan de kan börja göra affärer med sina bolag (2011 befann vi oss på plats 39).

Det beror inte på att Alliansen trasslat till det mera. Utan därför att andra länders regeringar är duktigare på att underlätta för sin närande sektor än vad våra politiker har varit.

Världsbanken menar att pappersexercisen och kostnaderna för att starta företag i Sverige förblivit onödigt betungande, likaså att den rigida regleringen av arbetsmarknaden och det höga skattetrycket är problematiska faktorer.

Inget jättesmickrande facit efter åtta års borgerligt maktinnehav. Dialog- och inspirationsmöten på Näringsdepartementet i all ära. Men vill inte Annie Lööf prata sig in i historien som en ny Mona Sahlin är det nog dags att lägga in en högre växel i förenklingsmaskineriet.

Tala är silver, handling är – bokstavligen – guld.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Byråkrati, Centern, Ekonomi, Näringsliv, Politisk kultur, Socialdemokraterna

I pelagonernas paradis

Skrivit i Corren 28/3:Corren.

Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.

Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).

På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.

Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).

Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.

Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.

En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.

Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”

Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.

Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.

Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.

Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Filosofi, Historia, Kommunism, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Lämna en kommentar

Under EU, Europa, Kommunism, Kultur, Liberalism, Media, Ryssland, Socialdemokraterna, Socialism, Tyranni, USA, Utrikespolitik

Ovärdigt spel om skolan

Skrivit i Corren 13/3:Corren.

Kommunpolitikerna är inte mogna att axla ansvaret för skolan. De varken begriper eller kan hantera uppdraget. Den salvan avlossade utbildningsminister Jan Björklund (FP) i tidskriften Neo för två år sedan (nr 6/2012).

Intervjuad av Correnkrönikören Thomas Gür inskärpte Björklund sitt älsklingsbudskap om varför skolan måste förstatligas. Nu har han dock medverkat till att skjuta sönder sin egen argumentation.

I tisdags förklarade samtliga fyra partiledare i Alliansen att de vill satsa ytterligare 2,3 miljarder kronor av våra pengar på skolan. Den officiellt uttalande ambitionen är att minska elevantalet i lågstadieklasserna. Klingar utspelet bekant? Alliansen har skamlöst karikerat ett av Socialdemokraternas paradförslag.

Den icke uttalade ambitionen med detta handlar föga om reformera skolan. Det är snarare ett lika genomskinligt som desperat försök att rädda sig kvar vid makten och härligheten i Rosenbad. Vissna opinionssiffror grinar Alliansministrarna i ansiktet.

Väljarna rankar skolan i topp bland de viktigaste valfrågorna och Socialdemokraternas krav på minskade klasser är populärt i stugorna. Alltså snor man ännu ett vapen ur Stefan Löfvens politiska arsenal i neutraliserande syfte. Ett klassiskt exempel på trianguleringens tragedi.

Catharina Rosencrantz tillhör den skara kommunpolitiker som Jan Björklund svepande dömt ut som omogna, okunniga och oförmögna att hantera skolväsendet. Hon är ordförande (M) för barn- och ungdomsnämnden i Linköping.

Så här så hon till Correnjournalisten Lollo Asplund i gårdagens tidning: ”Mindre klasser löser inte skolans problem. Men forskningen säger att lösningen är kompetenta och engagerade lärare, ett samhälle som uppvärderar skolan och vikten av utbildning samt elever med höga förväntningar”.

Det är förstås helt rätt. Fakta är knappast komplett okända för varken Jan Björklund, övriga Alliansledare i regeringen eller oppositionens Stefan Löfven. Sverige har redan mindre klasstorlekar än OECD:s genomsnitt, vi spenderar avsevärt mer pengar på skolan än vad framgångsrikare länder som Sydkorea, Finland och Japan gör. Ändå detta fria fall i internationella kunskapsmätningar.

Den 18 februari gav Andreas Schleicher en särskild lektion för riksdagsledamöterna i Stockholm. Han är chef för PISA-undersökningen där Sverige nyligen gjorde chockartat fiasko. Vad borde partierna lägga krutet på för att vända den negativa trenden?

Glöm mindre klasser! Det är bara kapitalförstörande populism. Schleicher menade att politikerna skulle fokusera på lärarna. Och att eleverna greppar betydelsen av självdisciplin. Kunskap och bildning är inte gratis. Barnen måste arbeta för det. Lärarna måste vara kvalificerade, bra betalda och få attraktiva karriärmöjligheter.

Inga direkta konstigheter, eller hur? Undervisningen från PISA-chefen föll emellertid på hälleberget. Ut rusade istället Björklund och hans regeringskamrater för att ropa ikapp med Stefan Löfven om att mer resurser till mindre klasser är svaret.

Det är ett ovärdigt och oseriöst spel. Elevernas och lärarnas bästa offras på väljarmaximeringens kortsiktiga altare. Vilka saknar mognad att axla ansvaret för skolan? Inte Linköpings Catharina Rosencrantz i alla fall.

1 kommentar

Under Borgerligheten, Linköping, Skola och utbildning, Socialdemokraterna

Något som går sönder

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Lag och rättsväsende, Linköping, Socialdemokraterna, Terrorism, Vänsterextremism

Försvinn! (2)

Port

För övrigt lovar socialdemokrater och moderater att knacka på miljontals dörrar under valåret. Jag lovar att hålla dörren stängd.

– Johannes Forssberg, liberal skribent, Fokus nr 9.

Lämna en kommentar

Under Citat, Moderaterna, Socialdemokraterna

”En modig liten nation”

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Pak Kwang-Chol är försvunnen. Det har han varit i två månader. Det är Nordkoreas ambassadör i Stockholm vi talar om. Officiellt uppges Pak Kwang-Chol vara på ”semester”.

Vem vet? Vårt eget UD har ingen aning, de kan bara säga att Pak Kwang-Chol lämnade svensk mark den 27 december (Expressen 24/2). Efter det saknas livstecken. Mysteriet med ambassadören som gick upp i rök kan ha sin förklaring i omständigheterna kring det senaste ledarskiftet i Pyongyang.

Den unge Kim Jong Un ärvde då kommunismens Nordkorea på monarkistiskt manér efter fadern Kim Jong Il:s död 2011 (som i sin tur övertog diktaturens kungakrona när dennes far, statsgrundaren Kim Il Sung avled 1994).

Maktombyten i tyrannier brukar sällan ske utan blodspillan och utrensningar. Den nya despoten hotas alltid av legitimitetsproblem inledningsvis. Han måste därför snabbt konsolidera sin ställning, oskadliggöra tänkbara rivaler och försäkra sig om hantlangarnas obrottsliga lojalitet.

Uppenbarligen höll inte Kim Jong Uns ingifte farbror, tillika Nordkoreas näst mäktigaste man, Jang Song-Thaek måttet därvidlag. I början av december förra året avrättades han under uppseendeväckande former som ”kontrarevolutionär”, ett ”avskyvärt mänskligt avskum” som försökt störta staten i gruset.

Enligt uppgifter från Sydkorea skulle Stockholmsambassadören Pak Kwang-Chol vara nära förbunden med Jang Song-Thaek och därför blivit hemkallad till ett sannolikt mycket bistert öde.

Historien får ytterligare en dimension av att Sverige faktiskt var det första västland som erkände, och sedan öppnade diplomatiska relationer, med Nordkorea. Det skedde 1973, under Palmeepokens år då Socialdemokraterna föll in i en radikaliserad fas och utrikespolitiskt tjusades av grumliga revolutionsromantiska idéer.

Intima vänskapsförbindelser odlades med diverse ”progressiva” vänsterregimer i tredje världen, vilka ansågs bryta framtidens mark mot sant folkligt nationellt självbestämmande och verklig social rättvisa – i kontrast till västvärldens murkna kapitalistiska utsugarimperialism. Bland de omhuldade länderna fanns Kuba, Nordvietnam och Nordkorea.

”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara än till Vällingby. Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den.”

Dessa panegyriska rader skickade den första svenska nordkoreanska ambassadören, socialdemokraten Kaj Björk, hem till Sverige i mitten av 70-talet. Landet fick även lovord av den svenska vänsterintellektuella kultureliten.

1983 förkunnade Anders Ehnmark: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt”.

Förra veckan offentliggjorde FN en skakande rapport om Nordkorea; ett terrorrike utan motstycke i samtiden av våld, död, järnhårt totalitärt förtryck och tyrannisk paranoia. Ingen stat har så länge, och så systematiskt grymt, förbrutit sig mot sin egen befolkning.

Väldet liknas vid de tyska nazisternas. Ett styre som alltså Pak Kwang-Chol representerade i Sverige, detta vårt upplysta och stabilt demokratiska land som en gång tillhörde Nordkoreas varmaste supportrar i väst. Hur kunde vi?

Lämna en kommentar

Under Diplomati, FN, Kommunism, Socialdemokraterna, Tyranni

Från Bohman till Borg

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

Anders Borg hotar med skattehöjningar för att stärka de offentliga finanserna. Nu ska det samlas i lador och byggas skyddsvallar, är finansministerns stränga budskap detta valår.

Säkert som amen i kyrkan ska väljarna kunna lita på M som den orubbliga garanten för budgetdisciplin, ansvarsfull ekonomisk politik, buffertar och överskottsmål.

Socialdemokraterna står för samma politik, om inte ännu strängare. Envist försöker S ge sken av att Borg istället ägnar sig åt lättsinnigt vanstyre. Beviset skulle vara ett budgetunderskott på 87 miljarder, en kenyanisk stimulans för att gasa på konjunkturen men som tydligen ändå riskerar att köra Sverige i botten – trots att statsfinanserna som helhet är internationellt erkänt robusta.

Herregud, jag undrar vad dagens S då hade sagt om gårdagens M! Gösta Bohman lade grunden till att partiet blev borgerlighetens ledande kraft, men 70-talets evangelium på den offentliga ekonomins område bär inte mycket likhet med det Borg numera predikar.

Tag exempelvis Moderaternas budgetmotion från 1973. Där gick Bohman till angrepp mot Palmes S-regering för att vara galet återhållsam med pengarna. Istället krävdes radikalt expansivare åtgärder. Motionens slutsats är minnesvärd: ”Huruvida budgetunderskottet därmed minskar eller ökar är i sammanhanget irrelevant”.

Så fortsatte den spendersamma firman Bohman & Co även framöver. 1976 slog Moderaterna nonchalant fast i sin partimotion att budgetsaldot var ett ”dåligt och skäligen ointressant” mått på hur ekonomin fungerade.

Om Palme och Sträng bäddade för den krasch som de borgerliga regeringerna sedan vilset tvingades hantera, är frågan hur djupt under isen Sverige hade sjunkit med Bohmans finansiella Titanicpolitik från 70-talets första hälft. Även som ekonomiminister 1978 deklarerade Bohman frankt att offentliga underskott inte var något bekymmer.

Vi bör nog vara tacksamma över att inte Bohmans ande längre svävar över finansdepartementet. Eller så är det precis det den gör. En osalig sådan i Anders Borgs mardrömmar. Men kan mest i Magdalena Anderssons.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna

Nej till statsfeminism!

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Centern, EU, Jämställdhet, Moderaterna, Näringsliv, Socialdemokraterna