Category Archives: Socialdemokraterna

Löfven som borgerlighetens gisslan

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Talmannen har gett Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Vilket var väntat. Knäckfrågan är vad som väntar sedan. Klurigt läge råder. Vi är vana vid att något av de traditionella blocken vinner eller förlorar. 2014 har inget av dem vunnit. Valet har bara en segrare: SD – som övriga partier, på goda grunder, inte vill ta i med tång.

Löfven har hamnat i positionen som regeringsbildare därför att Alliansen tappat röster, inte därför att den rödgröna sidan lyckats övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Jämfört med valet 2010 är summa summarum för de rödgröna plus minus noll.

Något förändringsmandat bort från de övergripande linjerna i Alliansens politik finns inte. Löfven var snabb att fatta dessa realiteter när han kvickt kastade Vänsterpartiet ur koalitionsleken. Med Jonas Sjöstedt ombord på regeringsskutan hade det också varit omöjligt att ens försöka rekrytera stöd från C och FP.

Egentligen håller dessa Allianspartier Löfven som gisslan nu. Utan borgerligt stöd är Löfvens framtid som statsminister blek, och hittills har hans utsträckta hand över blockgränsen mötts av isande kyla.

Ett smart drag för att tina upp låsningarna borde vara att offra även Miljöpartiet. I relation till de högt ställda förväntningarna floppade MP stort i valet.

Rationellt sett har Löfven inga fördelar av att binda sig vid en grönradikal parter i regeringen, som både ideologiskt och på många avgörande sakpolitiska områden står Socialdemokraterna fjärran. Däremot om Löfven placerar MP utanför Rosenbad tillsammans med V och istället kör solo, har S genast ett mycket bättre utgångsläge för att locka några av Allianspartierna till en uppgörelse vid förhandlingsbordet.

Löfven måste antagligen bjudas på S-godis som höjd a-kassa och sjukpeng. Men i utbyte kan borgerligheten få mycket annat och icke minst: kunna blockera avvikelser från den tillväxtvänliga mittenkurs som väljarna i grunden önskar.

Det kan vara värt priset för att låta Löfven överleva som statsminister på sin bräckliga S-farkost, och faktiskt strategiskt bädda för en reformstark borgerlig regeringscomeback 2018. Alternativet nyval vill ändå knappast något parti, inte ens SD trots Jimmie Åkessons skrämskott, få skulden för att driva fram.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Låt Löfven få en kallsup eller två

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Pang! Där smällde Stefan Löfven igen dörren för V. Jonas Sjöstedt bjöds inte ens på ett ansiktsräddande försök till förhandling om regeringsmedverkan. Istället tvingades Sjöstedt moloket vandra ut i mediernas obarmhärtiga strålkastarsken och vädra sin bittra besvikelse över konstaterat faktum. Naturligtvis gjorde Löfven fullkomligt rätt.

V har lagt allt sitt krut i valrörelsen på att stoppa vinster i välfärden under parollen ”inte till salu”. Nej, och varken väljarna eller Löfven ville heller köpa. Priset hade blivit tokhögt med hela den moderna välfärdssektorn i akut kris, svindlade skattesummor i utgifter för att ersätta de bortjagade välfärdsföretagen, och ett abrupt slut på medborgarnas valfrihet.

Endast ett ideologiskt förblindat ytterkantsparti kan komma på tanken att ställa till med något sådant. Ändå trodde uppenbarligen Sjöstedt och hans kamrater att de hade chans verkställa den politiken. Vilket säger åtskilligt om den ansvarslösa verklighetsfrånvändhet som råder inom denna krets av hipstermarxister och gamla Berlinmursnostalgiker.

Löfvens demonstrativa avvisande är en tydlig inbjudande signal till borgerligheten. Utan samarbete över blockgränsen är hans planerade S/MP-koalition dömd till nederlag och undergång. Siktet är inställt på att få C och FP att lämna Alliansen.

Båda nobbar stenhårt. Sverige riskerar således att bli politiskt roderlöst. Allianspartierna lär säkert känna viss skadeglädje över att se Socialdemokraternas bräckliga regeringsskuta driva på grund och sjunka i vågorna. Varför skulle dom kasta ut en livboj till Löfven? Låt honom drunkna! Okej.

Men vad blir då konsekvenserna för landet om den politiska eliten kapitulerar från ansvaret att nå konstruktiva lösningar på den parlamentariska röran? Näringslivet har redan tröttnat. ”Sverige behöver en stark regering i denna oroliga tid och att åstadkomma det kommer att kräva nytänkande och öppenhet”, manar Proventus vd Daniel Sachs.

Låt för all del Löfven bli lite blöt och få några kallsupar. Sedan kan bojen kastas i. S-ledaren är pragmatisk och mittenorienterad. Ta fasta på det. Reinfeldt och Borg ska lämna politiken, vilket borde underlätta för M att starta om med en ny reformallians i Löfvens sällskap.

Släpp prestigen och agera som mogna statsmän, inte som tjuriga tonåringar.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Allians för tillväxt!

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Kan Löfven hålla gränsen som Fälldin?

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

Hösten 1981. Kalla kriget är frostigare än på länge. Ryssarna har nyligen invaderat Afghanistan. Stormaktsrelationerna mellan USA och Sovjetunionen är urusla.

Det tuffare världsläget återspeglas i Östersjön, där den ryska aktiviteten blivit mer omfattande och konfrontatorisk. Sverige är neutralt. Men hamnar ändå i brännpunkten när en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt, U-137, grundstöter inne på militärt skyddsområde i Karlskrona.

Plötsligt befinner sig Sverige i en politisk och militär kraftmätning med Moskva som varar i tio omskakande dygn. Sovjet vill gå in och hämta ubåten. Blankt nej. Statsminister Thorbjörn Fälldin faller inte undan, utan tar kylig och lugn kommando. Oppositionsledarna Palme (S) och Adelsohn (M) hålls hela tiden noggrant informerade, vilket skapar enighet kring regeringens linje.

Samtidigt pågår ett diplomatiskt och militärt nervkrig under förhandlingarna med Sovjet. Sverige fruktar ett fritagningsförsök, ryssarna har en hotande armada beredd till sjöss. När fartygen närmar sig får Fälldin frågan från ÖB vad försvaret ska göra. Fälldin ger blixtsnabbt ordern: Håll gränsen!

Dramat får till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.

Med Putin och Ukrainakrisen är det som kalla kriget gjort comeback runt Sveriges knutar. Under kommande år kan en situation uppstå där vår statsminister sätts under lika hårt tryck som en gång Fälldin. Vad händer om regeringschefen heter Stefan Löfven? Personligen en sympatisk man.

Men påtagligt orutinerad som politiker i högsta divisionen. Ingen kan säga att han klarat valrörelsens stresstest särskilt väl. Knuffen mot Annie Lööf i TV4:s partiledardebatt är symptomatisk.

När Löfven blir pressad avslöjas ett tydligt beteendemönster. Han famlar, snubblar på orden, ilsknar till, agerar irrationellt. I grunden tecken på osäkerhet och bristande karaktärsstyrka i rollen som statsministerkandidat. Vad gör han om telefonen ringer i Rosenbad och ÖB kräver ett akut besked?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Diplomati, Försvar, Karlskrona, Ryssland, Socialdemokraterna

Möjligheternas duo

Skrivit i Corren 10/9:Corren.

”Politik ist die Kunst des Möglichen”, sa gamle järnkanslern Otto von Bismarck och enade Tyskland utifrån ett fragmenterat lapptäcke av småstater. Inför valet den 14 september finns goda skäl att påminna om Bismarcks paroll. Är politik det ”möjligas konst” även i Sverige?

Valresultatet lär göra vårt partipolitiska landskap till en lika plottrig och svårmanövrerad historia som den tyska nationen var innan Bismarck tog tag i saken. Även om mätningar indikerar att Alliansen verkar spurta ganska bra på upploppet, är chansen att hänga kvar i Rosenbad väldigt osäker.

Något alternativ som kan ta över existerar inte. De rödgröna blir måhända större än Alliansen rent matematiskt. Vad hjälper det?

S, MP och V är en heterogen skara av stridande viljor, utan ens ett rudimentärt försök till gemensamt program. Dessutom handikappades de av att SD sannolikt får en förstärkt ställning som vågmästare i riksdagen. Som lök på laxen hotar eventualiteten att även tvingas hantera Schymans ytterkantsfeminister.

Att stackars orutinerade Stefan Löfven ska kunna bilda någon slags handlingsduglig regering av denna föga avundsvärda röra, tycks stå i paritet med uppgiften att be honom skapa ett akvarium av en kastrull fisksoppa. Om väljarkåren hindrar den traditionella blockpolitiken från att fungera, vad göra?

Gnälla över folkets dumhet och beklaga demokratins tillkortakommanden? Men vräker väljarna spelet över ända kanske de faktiskt menar något med det; en signal av genomskådande, en önskan om moget statsmannaskap rent av? Enligt opinionsinstitutet Ipsos föredrar 36 procent av väljarna en blocköverskridande regering (DN 29/8). Det är rationellt.

Egentligen har ju S och M upphört att vara varandras huvudmotståndare, annat än retoriskt och maktegoistiskt. Jämfört med den djupa ideologiska klyfta som fanns mellan ärkerivalerna Bohman och Palme på 70-talet, står Reinfeldt och Löfven idag så nära varandra sakpolitiskt att de nästan kunnat tillhöra samma parti.

Ur det vidare perspektivet har S och M sedan mitten av 80-talet varit bärare av samma reformagenda som liberaliserat och moderniserat Sverige. Ingetdera parti vill längre kännas vid radikala systemskiftesidéer, som socialistiska löntagarfonder eller en nyliberal omstöpning av välfärdsstaten. Bägge är pragmatiska teknokratpartier i mittfältet, som utvecklar systemet i takt med tiden för att kunna bevara det.

Nästa mandatperiod kräver lösningar på en rad tuffa utmaningar. Ett aggressivt Ryssland gör att Sverige måste få rätsida på försvars- och säkerhetspolitiken, snabbt och övertygande. Beslut behöver fattas om kärnkraftens villkor, utan tryggad energiförsörjning äventyras tillväxt och sysselsättning.

Eländet inom bostads- och arbetsmarknaden pockar på strukturella reformer. Skolkrisen, sjukvården och integrationsbekymren är andra områden som står högt på dagordningen.

Har vi då råd att förlora fyra dyrbara år åt grälsjukt parlamentarisk kaos, halvmesyrer och utpressningspolitik från ansvarslösa småpartier? Knappast.

Ungefär hälften av EU:s medlemsländer styrs av blocköverskridande regeringar, bland andra Europas ekonomiska motor Tyskland. Är politiken det möjligas konst där, kan också Löfven och Reinfeldt visa prov på det här.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Något håller på att bli helt

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

”Idag känner många att något håller på att gå sönder.” Denna av S ofta tuggade retoriska fras står också, föga förvånande, i inledningen av partiets valmanifest som offentliggjordes igår. Vad mera exakt har gått sönder och varför?

Skuggfinansministern Magdalena Anderssons slitna svar på den frågan under tisdagens presskonferens var att Alliansen, genom sin iver att ”låna till skattesänkningar”, haft sönder de starka statsfinanserna som ärvdes av Göran Persson.

Okej. Persson var duktig. 1995 omfattade statsskulden nästan 80 procent av BNP. När Persson lämnade över Moder Svea till Fredrik Reinfeldt 2006 var statsskulden nere i 44 procent av BNP. En imponerande prestation. Hur mycket har skulden ökat sedan dess?

Vi kollar hos Riksgälden, myndigheten som praktiskt ansvarar för Sveriges lånebehov. Beskedet är glasklart tydligt på deras hemsida. Skulden har inte ökat. Den har minskat, till 35 procent av BNP! Detta trots, eller snarare tack vare, skattesänkningarna som Magdalena Andersson ondgör sig över. Märkligt? Nej.

Bland annat jobbskatteavdragen har medfört större dynamik och aktivitet i ekonomin, vilket gett Sverige mer resurser – inkluderat fler skattekronor till välfärdssektorn än politikerna någonsin disponerat förr. Utifrån ett strikt kameralt perspektiv torde alltså motsatsen till S-mantrat ligga närmare sanningen: något håller på att bli helt.

Rimligare hade faktiskt varit om Magdalena Andersson kritiserat Alliansen för att inte lova ytterligare skattesänkningar. Fortfarande har ju Sverige ett av världens tuffaste skattetryck, vad hade vi då inte kunnat vinna på att liberalisera ekonomin ännu mer?

Men S kontrar istället fantasilöst med ökade välfärdsutgifter till en kostnad av 40 miljarder kronor, som väljarna tvingas betala genom höjda skatter. Bland annat arbetsgivaravgiften för ungdomar och restaurangmomsen, som gör det dyrare att anställa. Den erfarenhetsmässiga konsekvensen av att beskatta jobb hårdare är färre jobb och färre skattekronor.

Med den politiken kommer definitivt många att känna in på skinnet att ”något” går sönder.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna

Medan valrörelsen handlar om annat

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma ”smygmodell” som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet.

Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart ”oberoende” separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. ”Något har gått sönder” lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.

Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa.

Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi ”fredsskadade” efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.

Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är.

Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.

Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige.

De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Europa, Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna