Category Archives: Socialdemokraterna

Vinst för välfärden

Corren.Skrivit i Corren 19/8:

Opinionsmätningar tyder på en utbredd skepsis bland svenska folket mot vinstintressen inom skattefinansierad välfärdsverksamhet. Denna skepsis har blivit Vänsterpartiets främsta politiska affärsidé inför valet.

När Jonas Sjöstedt är i farten är det ständigt raka och stenhårda puckar. Han missar inte ett tillfälle att måla upp bilden av hur den sinistra Alliansen låter giriga kapitalister skära guld ur välfärdssektorn, som snart riskerar att bli ett tomt och färdigkalasat kadaver. Ungefär.

Effektivt och slagkraftigt, ja. Men så demagogiskt att V håller på att straffa ut sig från den rödgröna majoritetsregering som Jonas Sjöstedt hoppas på. ”

De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition”, sa Socialdemokraternas nygamla vallokomotiv Margot Wallström i söndags om Sjöstedts rigida ”Inte till salu”-budskap.

Kommentaren återspeglar onekligen den dimbank av ovisshet och spretande viljor som det politiska alternativet till Alliansen utgör. Men strunt i det för ett ögonblick.

Låt oss istället fokusera på sakfrågan. Är det en dålig idé med vinst i välfärden? Man förstå om många medborgare känslomässigt upplever en oro. Marknaden är hård och kall, staten är varm och omhändertagande.

Det är ett retoriskt grundackord som länge funnits i den socialdemokratiskt präglade svenska politiska kulturen. Sjöstedt är, utifrån sin socialistiska övertygelse, förvisso starkt ideologiskt motiverad i sin vinstkritik.

Men han odlar också en slags folkhemsnostalgi att det var bättre och tryggare förr med de gamla offentliga välfärdsmonopolen. En föreställning som spätts på av mediedramatisk rapportering om fall där privata välfärdsaktörer misskött sig (fast det blir märklig nog aldrig samma upphetsning när liknande fall avslöjas inom exempelvis kommunala skolor och vårdhem).

Det var dock väljarnas allt större missnöje med ”den gamla goda tidens” välfärdsmonopol som ursprungligen tvingade fram liberaliseringarna under 80- och 90-talen. Från politisk sida brottades man även med växande kostnads- och produktivitetsproblem.

Den forna socialstaten hade kort sagt blivit för dyr och ineffektiv, samtidigt medborgarna inte accepterade att stå i köer med mössan i hand inför maktfullkomliga myndighetspersoner.

De enskilda välfärdsföretagen har sedan dess bidragit till en generell utveckling av ökad mångfald, högre kvalitet, bättre servicegrad och mer valuta för våra skattepengar. Vinst behövs dels som ett kvitto på bra fungerande verksamhet.

Privata aktörer som levererar illa slås i allmänhet snabbt ut från marknaden om de inte kvickt skärper sig. Kunderna röstar med fötterna, helt enkelt. Motsvarande incitament finns inte inom den offentliga sfären, som är avhängig ett mer komplicerat politiskt och byråkratiskt styrsystem.

Vinst behövs dels som en förutsättning för att företagsamma människor ska vilja ta risker att pröva innovativa idéer och bygga upp något alls till andras gagn.

Ta bort möjligheten till avkastning och vi är tillbaka på den gråa ruta som svenska folket ville lämna: ingen valfrihet, kass tillgänglighet, stagnerad välfärd – till ett pris som kostar skattekollektivet skjortan. Inte så trevligt va?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Desperat och infamt

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Politikens behov av hattar

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, USA, Kultur, Stil

Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Energi, Socialdemokraterna

Israel, den eviga skurkstaten

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Lämna en kommentar

Filed under Israel, Mellanöstern, Socialdemokraterna, Utrikespolitik, Vänsterextremism

Jobbregeringen laddar om

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Borgerligheten, Ekonomi, Socialdemokraterna

En statlig urspårning

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer

Om Alliansen faller

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Socialdemokraterna

En grön mardröm

Skrivit i Corren 2/6:Corren.

Förra året pekade Stefan Löfven ut Miljöpartiet som sin naturligaste samarbetspartner. Efter helgens MP-kongress i Göteborg kan man bara säga: lycka till!

Segerrusiga från knallsuccén i Europaparlamentsvalet ångar nu MP vidare mot att kliva in i Rosenbad till hösten. I ljuset av de dystra opinionssiffrorna för Alliansen känner de gröna sannolikt redan smaken av regeringsmakten i munnen.

Men deras valprogram kan på många punkter rimligen inte vara någon aptitretare för den tilltänkte regeringsbildaren i S. På MP:s kravlista står bland annat snabbstängda kärnkraftverk, stoppat motorvägsbygge i den trafikinfarktsplågade huvudstaden (Förbifart Stockholm) och drakoniskt ökade miljöskatter på det mesta som rör sig.

Knappast underligt att flera LO-förbund sparkat bakut. ”Om vi har väldigt mycket högre kostnader så slår vi ihjäl Sveriges konkurrenskraft och då hotas jobben”, sa Per Öhman, energipolitiskt ansvarig på det tidigare Löfvenledda IF Metall, i fredagens DN.

Å andra sidan är en av MP:s bärande idéer just att svenskarna inte ska jobba särskilt mycket. På den punkten är den gröna kravlistan också klargörande. Folk ska dels ges betalt för att inte gå till jobbet under ett helt år, och när de väl stämplar in på arbetsplatsen ska insatserna i produktionen reduceras till 35 timmar i veckan.

Bara det sistnämnda kravet skulle enligt riksdagens utredningstjänst kosta oss runt 155 miljarder kronor. Som grädde på moset vill MP även ha ett annat ekonomiskt system som inte baseras på tillväxt! En stilla fråga: hur ska välfärden överleva den smällen om marknadsekonomins resursskapande motor ska opereras bort i ”det grönare och skönare Sverige” som MP utlovar?

Att vi heller varken ska ha något militärt försvar att tala om, eller en vapenexport överhuvudtaget, är ytterligare en huvudvärk som Löfven får det tvivelaktiga nöjet att hantera om han tar MP i båten. Tänker verkligen det försvarsvänliga S spela en sådan ansvarslös roulette med Sveriges säkerhet när Ukrainakrisen och Putinrysslands aggressiva ambitioner får marken skaka i Europa?

Kompromissen som S kan tvingas till i eventuella förhandlingar med de gröna utopisterna efter valet kan kort sagt bli rejält dyrköpt. Särskilt om även Vänsterpartiet och kanske Feministiskt initiativ kommer med i ekvationen som regeringsunderlag i riksdagen. Med en dylik illröd majoritet lär säkert åtminstone ett krav på MP:s valprogram från Göteborgskongressen att ograverat sättas i verket: förbud mot vinstintressen i skolan.

”160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor står efter Miljöpartiets beslut inför en osäker framtid. Om inga aktörer med vinstsyfte ska få driva skola kommer valfriheten och mångfalden att minska drastiskt”, varnar Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas riksförbund.

Pikant nog har hon en bakgrund som riksdagsledamot för MP. Men det var på den tiden då MP ännu hade drag som lockade liberalt sinnade väljare; småföretagarvänligt, positivt till friskolor, generöst mot invandrare och flyktingar. Frånsett det sistnämnda är idag den liberala trovärdigheten skingrad.

Riksdagsvalet i höst blir en rysare. Klarar inte Alliansen att spotta upp sig tills dess, får vi bara hoppas att Löfven finner vettigare partners än MP att regera ihop med. För ekonomins, valfrihetens, välfärdens och landets skull.

Lämna en kommentar

Filed under Miljöpartiet, Socialdemokraterna

Déjà vu i friggebodslandet

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Det gör livet enklare för vanliga människor”, har bostadsminister Stefan Attefall (KD) motiverat förslaget om att utöka den bygglovsbefriade friggeboden till 25 kvadratmeter.

I juni landar propositionen på riksdagens bord för votering och blir det grönt ljus kan svenska folket börja snickra ”Attefallshus” på sina villatomter redan månaden efter. En liten trevlig frihetsreform lagom till sommarsemestern.

Men Sverige vore förstås icke Sverige om inte förslaget mött hätsk kritik från det förmyndarindustriella statskramarkomplexet som rutinmässigt misstror lättade restriktioner för vanliga människor. Bland annat har juristerna i regeringens lagråd staplat dystropiska invändningar på varandra.

Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson (S), är naturligtvis också rasande: ”Det är fullständigt oansvarigt och undermåligt berett. Det finns ingen mekanism för att lösa grannkonflikter i förslaget, det går inte att överklaga och man har inte löst frågan om avlopp och vattentillförsel” (TT 11/4).

Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på intresseorganisationen Sveriges Arkitekter, är inne på samma linje. Attefallshusen hotar villaidyllen och risken för att osnygga schabrak kommer att växa som svampar ur jorden är överhängande. Har vi hört valserna förut?

Tongångarna var likadana när Attefalls föregångare, bostadsminister Birgit Friggebo (FP), lanserade den ursprungliga friggeboden i slutet av 1970-talet. På den tiden var myndighetsbyråkratins detaljregleringar så nitiska att vanligt folk till och med avkrävdes tillstånd för att bygga en lekstuga åt sina barn. Blotta idén om friggeboden utlöste en chockvåg genom DDR-Sveriges kår av revirbevakare.

Motståndet var massivt i remissrundan som föregick Friggebos proposition. Medborgarna kunde absolut inte tilltros ansvaret att hantera den svindlande friheten av 10 bygglovsbefriade kvadratmeter hemmavid. Konsekvensen skulle bli en arkitektonisk farsot av gettoliknande plåt- och plywoodskjul, en enorm förfulning av landskap och stadskvarter väntade. Friggebo stod lyckligtvis på sig och resultatet blev inte så illa, eller hur?

Vad än Veronica Palm och hennes meningsfränder tror, verkar ändå folk kunna sköta sig ganska hyfsat utan statliga pekpinnar i stort som smått.

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur, Byråkrati, Förmynderi, Frihet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.