Category Archives: Socialdemokraterna

Medan valrörelsen handlar om annat

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma ”smygmodell” som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet.

Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart ”oberoende” separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. ”Något har gått sönder” lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.

Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa.

Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi ”fredsskadade” efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.

Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är.

Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.

Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige.

De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Europa, Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna

Attendo i skottgluggen

Skrivit i Corren 28/8:Corren.

”Anser ministern att riskkapitalbolag som agerar på det viset hör hemma i svensk äldreomsorg?”

Denna fråga har vår östgötska riksdagsledamot Johan Löfstrand (S) påpassligt riktat till statsrådet Maria Larsson (KD), ansvarig för barn- och äldrefrågor på Socialdepartement. Det handlar förstås om Åleryds äldreboende i Linköping, som drivs av den privata aktören Attendo.

Agerandet som Löfstrand syftar på är att Attendo inte gett de äldre tillräckligt med promenader och egentid, samt inte haft personal i utlovad omfattning. Detta enligt kommunens kontrollanter.

Attendo har dock delvis bestridit uppgifterna och bland annat påpekat att ”Socialstyrelsens undersökning visar att 85 procent av de boende är nöjda eller mycket nöjda på Attendo Åleryd vilket är över såväl riksgenomsnittet som snittet i Linköping” (Corren 23/8).

Men ett sånt svar är knappast Johan Löfstrand intresserad av. Han försöker ta en valfebrig vänsterpoäng på att misstänkliggöra privata välfärdsföretag som giriga riskkapitalister, skrattandes hela vägen till något utländskt skatteparadis.

Triumferande skulle han nu kunna peka på att Linköpings äldrenämnd beslutat att Attendo ska betala drygt 40 000 kronor i vite för uteblivna promenader och egentid på Åleryd. Beloppet kan diskuteras (en struntsumma för Attendo), men skammen svider nog desto mer. Varumärket naggas i kanten.

Så vad ska Maria Larsson replikera? I väntan hennes skriftliga svar till riksdagens ärade ledamot, kunde vi väl för debattens skull föreslå ungefär följande:

Det vore exempelvis orättvist att insinuera att Attendo är ett kortsiktigt riskkapitalbolag med enbart profit i blick. Företaget har trots allt varit verksamt i Linköping under närmare 20 år och har överlag goda vitsord.

Men det är självfallet inte okej att bryta mot avtal. Då ska kontraktsbundna aktörer straffas, vilket också skett. Det är en förutsättning för att kvaliteten ska upprätthållas. Men också för att mångfalden och valfriheten ska fungera. Aktörer som upprepade gånger missköter sig måste slås ut, samtidigt som bättre lämpade kan ta vid.

Avtal på en konkurrensutsatt marknad ger tydlighet om vad aktörerna ska leva upp till och vad som händer om de inte gör det.

Den avtalsmässigheten finns inte inom offentlig förvaltning, där verksamheten vilar på politiska löften som kan skifta över natten och en mer tungfotad byråkratisk styrning. De äldre torde alltså generellt sett kunna känna sig tryggare i dagens system, än om äldreomsorgen i Linköping vore ett kommunalt monopol.

Vidare har vinstdrivande välfärdsföretagare gett Linköpingsborna utmärkt valuta för skattepengarna. Som Corren rapporterade igår har vår kommun en av Sveriges lägsta kostnadsnivåer för äldreomsorgen, samtidigt som Socialstyrelsen uppmätt väldigt höga siffror vad gäller nöjdheten bland brukarna.

Om man så vill ett empiriskt bevis på vad tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) sagt om vinsten: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.”

Så frågan blir snarare vad Johan Löfstrand anser. Hans parti går ju till val på den något udda linjen att både fördöma privata välfärdsföretagare och att omhulda dem. Red ut det, den som kan.

Lämna en kommentar

Filed under Linköping, Socialdemokraterna, Socialpolitik

Vist om vinst

KJELL OLOF FELDT

Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.

– Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Citat, Socialdemokraterna

Vinst för välfärden

Corren.Skrivit i Corren 19/8:

Opinionsmätningar tyder på en utbredd skepsis bland svenska folket mot vinstintressen inom skattefinansierad välfärdsverksamhet. Denna skepsis har blivit Vänsterpartiets främsta politiska affärsidé inför valet.

När Jonas Sjöstedt är i farten är det ständigt raka och stenhårda puckar. Han missar inte ett tillfälle att måla upp bilden av hur den sinistra Alliansen låter giriga kapitalister skära guld ur välfärdssektorn, som snart riskerar att bli ett tomt och färdigkalasat kadaver. Ungefär.

Effektivt och slagkraftigt, ja. Men så demagogiskt att V håller på att straffa ut sig från den rödgröna majoritetsregering som Jonas Sjöstedt hoppas på. ”

De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition”, sa Socialdemokraternas nygamla vallokomotiv Margot Wallström i söndags om Sjöstedts rigida ”Inte till salu”-budskap.

Kommentaren återspeglar onekligen den dimbank av ovisshet och spretande viljor som det politiska alternativet till Alliansen utgör. Men strunt i det för ett ögonblick.

Låt oss istället fokusera på sakfrågan. Är det en dålig idé med vinst i välfärden? Man förstå om många medborgare känslomässigt upplever en oro. Marknaden är hård och kall, staten är varm och omhändertagande.

Det är ett retoriskt grundackord som länge funnits i den socialdemokratiskt präglade svenska politiska kulturen. Sjöstedt är, utifrån sin socialistiska övertygelse, förvisso starkt ideologiskt motiverad i sin vinstkritik.

Men han odlar också en slags folkhemsnostalgi att det var bättre och tryggare förr med de gamla offentliga välfärdsmonopolen. En föreställning som spätts på av mediedramatisk rapportering om fall där privata välfärdsaktörer misskött sig (fast det blir märklig nog aldrig samma upphetsning när liknande fall avslöjas inom exempelvis kommunala skolor och vårdhem).

Det var dock väljarnas allt större missnöje med ”den gamla goda tidens” välfärdsmonopol som ursprungligen tvingade fram liberaliseringarna under 80- och 90-talen. Från politisk sida brottades man även med växande kostnads- och produktivitetsproblem.

Den forna socialstaten hade kort sagt blivit för dyr och ineffektiv, samtidigt medborgarna inte accepterade att stå i köer med mössan i hand inför maktfullkomliga myndighetspersoner.

De enskilda välfärdsföretagen har sedan dess bidragit till en generell utveckling av ökad mångfald, högre kvalitet, bättre servicegrad och mer valuta för våra skattepengar. Vinst behövs dels som ett kvitto på bra fungerande verksamhet.

Privata aktörer som levererar illa slås i allmänhet snabbt ut från marknaden om de inte kvickt skärper sig. Kunderna röstar med fötterna, helt enkelt. Motsvarande incitament finns inte inom den offentliga sfären, som är avhängig ett mer komplicerat politiskt och byråkratiskt styrsystem.

Vinst behövs dels som en förutsättning för att företagsamma människor ska vilja ta risker att pröva innovativa idéer och bygga upp något alls till andras gagn.

Ta bort möjligheten till avkastning och vi är tillbaka på den gråa ruta som svenska folket ville lämna: ingen valfrihet, kass tillgänglighet, stagnerad välfärd – till ett pris som kostar skattekollektivet skjortan. Inte så trevligt va?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Desperat och infamt

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.

3 kommentarer

Filed under Moderaterna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna

Politikens behov av hattar

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Moderaterna, Socialdemokraterna, Stil, USA

Än spökar Hannes Alfvén

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Energi, Socialdemokraterna

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.