Vilken sommar slår 1969?

Med anledning av Bryan Adams konsert i Linköping har jag också i Corren synat sommaren som det sjöng om:

Summer of ’69 från 1984 är tveklöst en av Bryan Adams mesta kända låtar. Han sjunger att sommaren 1969 var ”the best days of my life”. Och det kanske han har täckning för i sitt eget liv. Men om vi höjer blicken och ser på världen i övrigt; hur minnesvärda var egentligen dessa tre sommarmånader för 43 år sedan? Corren har rest tillbaka i tiden och granskat vad som verkligen hände. Häng med!

14 juni: I dåvarande Västtyskland föds en flicka som får namnet Steffi Graf. Hon växer upp till en tennisdrottning av gudabenådat format. Totalt vinner hon 22 Grand Slam-titlar och är rankad världsetta 377 veckor, längre tid än någon annan tennisspelare  – manlig eller kvinnlig – hittills förmått.

22 juni: En stjärna släcks. Judy Garland avlider tragiskt efter långs tids drogmissbruk. För evigt kommer hon dock att finnas kvar i våra hjärtan som unga Dorothy i filmen Trollkarlen från Oz.

8 juli: USA:s nyvalde president Richard Nixon drar tillbaka de första amerikanska trupperna från Vietnam. Det ger äntligen hopp om att det långa kriget i Indokina ska ta slut. Dock dröjer det till 1975 innan striderna upphör.

14 juli: Lågbudgetrullen Easy Rider har biopremiär i USA. Sedan blir inte Hollywood sig likt. Knallsuccén för Dennis Hoppers subversiva motorcykelfim bidrar till att krossa det gamla studiosystemet i drömfabriken och en ny generation av regissörer tar över. Bland dem Steven Spielberg, Francis Ford Coppla och Martin Scorsese.

18 juli: Senator Ted Kennedy kör av bron från ön Chappaquiddick i den amerikanska delstaten Massachusetts. I bilen finns även en ung kvinnnlig sekreterare som drunknar i vattnet. Själv smiter han från olycksplatsen. Skandalen grusar möjligheterna för att den siste av de tre berömda Kennedybröderna ska nå Vita huset.

19 juli: Engelsmannen John Fairfax hoppar ur sin båt på en strand i Florida. Ganska trött, får man förmoda. Han har nämligen rott hela vägen över Atlanten. Ensam i 180 dagar. Ingen annan har tidigare gjort den bedriften. När Fairfax vilat upp sig ror han ett par år senare även över Stilla Oceanen. Dock med kvinnligt sällskap denna gång.

20 juli: Neil Armstrong tar ett litet steg på månen och ett jättekliv för mänskligheten. Historiskt är bara förnamnet. Det är första gången människan besöker en främmande himlakropp. Apollo 11:s månlandning betyder även att USA står som vinnare i kalla krigets rymdkapplöpning mot Sovjetunionen. Demokrati vs diktatur: 1-0. Apollo 11:s besättning verkar dock vara mest imponerade av John Fairfax’ ensamrodd över Atlanten och skickar ett grattistelegram från månen!

8 augusti: Klockan 11.30 i London tar fotografen Iain Macmillan bilden till vad som blir ett av hyfsat berömt skivomslag. Det är the Beatles som promenerar på övergångstället utanför studion Abbey Road.

9 augusti: Medlemmar i Charles Mansons urspårade hippiegäng mördar sju personer i Los Angeles. Bland offren finns den gravida skådespelarskan Sharon Tate, hustru till regissören Roman Polanski.

15-17 augusti: Tre dagar av rockmusik, kärlek, kaos och droger på Woodstockfestivalen. På scenen uppträder många av 60-talets största musikhjältar som Jimi Hendrix, The Who och Jefferson Airplane. Det är kulmen på hippie-epoken och förebilden för alla musikfestivaler som ägt rum sedan dess.

Summa summarum: Trots några mörka fläckar på 1969 års sommarsol, måste nog ändå den samlade bedömningen bli ett högt betyg. Vilken annan sommar kan exempelvis konkurrera med brottartunga händelser som månlandningen och Woodstockfestivalen? På en skala från 1 till 5: stark femma! Att sedan skribenten till dessa rader själv föddes den 4 juni 1969 har förstås inte alls inverkat på betygssättningen.

Try 69 – you like it! (10)

Neil Armstrong tar ett litet steg och ett jättekliv för alla andra som är intresserade den 2o juli 1969. I början av decenniet lovade president Kennedy lättsinnigt att USA skulle skicka en gubbe till månen. Ingen hade en susning om hur det skulle gå till, eller om ens månytan gick att promenera på (kvicksand?). Men NASA tog itu med saken, uppfann massa teknik i rasande fart och åtta år senare var man där. En konspirationsteoretiker försökte nyligen få tvåan på månen, Buzz Aldrin, att erkänna att rymdresan var en bluff. Som bekant är det ingen bra idé att provocera folk med värmländskt blod i ådrorna. Aldrin svarade med en rak höger.

Big bang. Det var punk det.

Samtal på amatörastronomiska föreningen

– Du, grabbar. Om man kunde hitta en tillräckligt stor balja med vatten, vore det väl roligt att lägga planeten Saturnus däri. Den skulle flyta. Som en badboll ungefär.
– Ringarna är av is. Dom skulle man kunna ha i whiskeyn.
– Saturnus har en måne, ja Saturnus har naturligtvis många månar, men en heter Titan. Den ser ut som nån akut magsjuk person kräkts halvsmälta pizzarester över alltihop. Så kan det gå.
– Förresten, Saturnus har en annan måne i sin kollektion som kallas Mimas. Obegripligt, den borde heta Deathstar. Är nämligen en ganska exakt kopia av Darth Vaders planetdödare i Stjärnornas krig. Vem vet, det kanske är den?
– Vilket, möjligen, förklarar astroidbältet.
– Hörrni, jag vet ett annat fiffigt partytrick. Om man skulle hälla massor av grus, sten, tyskar, gamla bildäck, tja vad som finns till hands helt enkelt, på Jupiter – gissa vad som händer då?
– Den krymper.
– Otippat, va? Jupiter ökar tyngdmässigt, men den klarar inte av att bli omfångsrikare, utan börjar säcka ihop i konturerna. Den är i princip så stor som en planet kan bli.
– Fast ärligt talat, det är lite synd om Jupiter. Den är egentligen en misslyckad stjärna. Det kan man få en aning om, om man för skojs skull släcker solen ett tag. Då skulle Jupiter liksom glöda för sig själv därute i mörkret. Som en dassig lågenergilampa, typ.
– Jag vill inte vara taskig, men om man verkligen vill krympa Jupiter krävs det förstås en väldig massa sten, skrot och sånt. Huvuddelen av materian som cirkulerar i vårt solsystem är redan Jupiters, resten – jorden till exempel – är bara krafs i jämförelse. Man skulle få låna grejer från närliggande solsystem.
– Kanske inte så populärt. Det vet man ju hur gnälliga grannar kan vara.
– Jävla minimalister.

Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.

Rymden i populärkulturen

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Ljuset som förmörkar tillvaron

Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Strofen (från dikten Eldklotter) är ett stiltypiskt exempel ur Tomas Tranströmers poesiskatt, en diktning genomsyrad av visuellt glänsande och precist formulerade metaforer.

Men orden ovan lyser inte lika självklart associationsrika längre. Mängder av Tranströmers läsare världen över har i dag svårt att för sin inre blick kunna frammana den majestätiska Vintergatans utspillda stjärnhopar.

Ty i verkligheten har en sådan syn blivit en allt ovanligare företeelse för den moderna, urbana människan. Dessa stjärnor som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort i vårt kollektiva medvetande.

Boven i dramat är det växande problemet med ljusföroreningar. I moderna städer förekommer nämligen ett enormt slöseri med läckande ljus från gat- och väglampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare.

Kanske mer än hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Istället för att göra nytta för oss på marken, försvinner ljuset upp mot rymden och blockerar himlavalvets stjärnparad.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6.000 stjärnor. Men då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden eller göra en tripp till fjällvärlden. I en normal större svensk stad som Borås däremot, kan vi endast upptäcka en stjärna av tio.

Än värre är det i mångmiljonstäder som London, där bara en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är emellertid lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har bara tre stycken (!) stjärnor att hålla reda på.

För astronomerna är ljusföroreningarna ingen nyhet, detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige går det numera inte alls att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden.

Svenska astronomer använder istället observatorier på Kanarieöarna och i Chile, eller bokar in tid på det amerikanska rymdteleskopet Hubble.

De är förstås inte ensamma om detta bekymmer bland världens astronomer. Alla lider av samma ljusproblem, värst är det i Belgien som räknas till det mest ljusförorenade landet i Europa. Jorden är snart ett hopplöst fall för astronomerna, det har gått så långt att man funderar på att bygga ett internationellt observatorium på månen.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Men betänk då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket energi skulle vi inte kunna spara om ljuset användes effektivare?

I reda pengar rör det sig om enorma summor. För Sverige finns inga sådana beräkningar ännu. Men i USA uppskattas att ljusföroreningarna kostar samhället 14 miljarder kronor varje år.

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar och emigrerande fjärilsarter svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och går förlorade. Ett särskilt otyg är så kallade sky-beamers, alltså strålkastare som riktas rakt upp. Fåglarna luras att följa ljuset upp bland molnen och utgången är ofta dödlig.

Och innebär det inte att även en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks?

Njutningen av att blicka ut i rymdens oändlighet, att låta sig hänföras av kosmos slösande rikedom av fjärran världar; det ger perspektiv på vår egen existens och föder tankar om tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen, det rör även vid filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från den mörka natthimlens glittrande skådespel.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av den mänskliga civilisationens kulturarv, som i dag är på väg att gå oss ur händerna.
Nittionio procent av Västeuropas befolkning kan inte längre se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet varnar för att vi om något decennium inte kan upptäcka en enda stjärna över Nordeuropa.

Men den negativa utvecklingen kan hejdas med ganska enkla åtgärder. Uppmärksamheten kring de miljöförstörande ljusföroreningarna ökar också sakta men säkert, även utanför astronomernas skrå. I USA bildades för några år sedan en lobbygrupp kallad The International Dark Sky Association (hemsida: http://www.darksky.org) för att väcka allmänhetens och beslutsfattarnas medvetenhet om problemet.

I juni förra året instiftade Tjeckien, som första land i världen, en nationell lag mot ljusföroreningar. Vad det handlar om är att skärma av uppåtriktade och sidoriktade ljuskällor för att hindra onödigt läckage.

Investeringskostnaderna må vara höga initialt, men betalar sig snabbt genom minskad och effektivare energiförbrukning.

Och bara vinsten av att åter få skåda en stjärnhimmel i hela dess forna glans, gör förstås hela mödan värd och mer än så. Eller hur?

(Borås Tidning 2003-08-23)