Category Archives: Moderaterna

En statlig urspårning

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer

Om Alliansen faller

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Socialdemokraterna

Håll populisterna kort, Reinfeldt!

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Frågan för dagen: hur kommer Moderaterna att hantera kollapsen i EP-valet inför den stora kraftmätningen om regeringsmakten i höst? Jakten efter mandat på väljarmarknaden är ett obevekligt nollsummespel. Frestelsen finns därför alltid att göra mer eller mindre osentimentala anpassningsrörelser till de senaste vinnarna av folkets gunst.

En symptomatisk röst i eftervalsdebatten är Bo Frank, kommunalråd (M) i Växjö, som under intryck av EP-raketerna MP och Feministiskt initiativ kräver större fokus på miljöpolitik och jämställdhet av sin partiledning.

Kanske inget fel i det. Men när han hojtar om att Anders Borg nu måste ”klippa till med kvotering av börsstyrelser” (DN 27/5) är det inget annat än billigt, eftergivet fiskande i vänsterfeminismens kölvatten. Illa vore M lät sig påverkas av en skamlös populist som Gudrun Schyman.

Fast långt värre vore förstås om den tredje EP-raketen SD får M att darra på manschetten. Det är knappast någon hemlighet att det ute i landet finns åtskilliga lokalpolitiskt aktiva moderater som ligger nära SD:s främlingsfientliga uppfattningar och som gärna skulle vilja tävla om Jimmie Åkessons sympatisörer.

Bo Frank är tyvärr även symptomatisk på den fronten. ”Flyktingpolitiken i dag har gått fullständigt överstyr”, slog han fast i Expressen förra året. På Växjömoderaternas hemsida gjorde han sig till talesman för den internkritiska opinionen och menade att ”det finns en djup klyfta mellan ledande kommunalpolitiker i partiet och partiledningen i synen på Sveriges flyktingmottagande”.

Frustrationen över att SD sedan länge knaprar på M:s traditionella väljarbas är särskilt märkbar i Skåne och Blekinge, där Åkessons gäng är som starkast. Strax före valet 2006 satt jag själv till bords med Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreteraren Sven Otto Littorin i Stockholm. Bägge beklagade djupt lockelsen som SD utgjorde för moderata sympatisörer i många sydsvenska kommuner och båda underströk därför betydelsen av att M måste hålla rent högerut.

Det har också Reinfeldt med berömlig klarhet gjort, något som av allt att döma bottnar i en bergfast personlig övertygelse hos honom om SD:s och den inkrökta vulgärnationalismens förkastlighet. Att vika en tum åt det bruna hållet är fullständigt oacceptabelt.

Ett illustrativt exempel: hösten 2007 inledde M-kommunalrådet KG Svenson i Karlskrona (som företrädde en borgerlig minoritetskoalition) förhandlingar med SD om samarbete. Knappt hade saken blivit offentlig förrän en kompromisslös order kom från högsta ort: Lägg av!

En av Reinfeldts stoltaste stunder var efter valet 2010, då SD klev in i riksdagen och Alliansen förlorade sin majoritet. Istället för att följa den europeiska trenden av regeringar som böjer sig för framgångsrika främlingsfientliga partier, valde Reinfeldt motsatt strategi och slöt en överenskommelse med MP om en mer generös flykting- och invandringspolitik. ”Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter”, förklarade statsministern då.

Räkna kallt med att Reinfeldt i denna dag pressas av Moderaternas alla skrupelfria Bo Frank-personer, som i röstmaximerande syfte vill springa i Åkessons och Schymans riktningar. Måtte han hålla dem kort! Att offra den politiska själen på maktens altare är inget pris värt att betala.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Väntar en ny Jaskrasch?

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Illavarslande tecken fanns redan i skyn, så utgången av söndagens folkomröstning i Schweiz var väl ingen högoddsare. Precis som opinionsvindarna indikerade blev det ett nej. Dock oklart vad resultatet egentligen innebär.

Nej till finansieringen av Jasköpet? Nej till Jas i sig? Nej till att förnya alpnationens föråldrade stridsflygskrafter överhuvudtaget? Eller främst ett misstroendevotum mot det högernationalistiska SVP-partiet och dess illa ansedda försvarsminister Ueli Maurer?

Detta belyser direktdemokratins dubiösa sidor. Folkviljan är inte alltid solklart enkel att tolka och vem ska bära ansvaret för konsekvenserna? Både regeringen, parlamentet och militären i Schweiz förordade Jas.

De fick bakläxa av en nejmajoritet vid valurnorna som eldats på av socialdemokrater, miljöpartister och en pacifistisk organisation som inte vill Schweiz ska ha något försvar alls. Ingen drömsits att hamna i, särskilt för ett litet neutralt land utan allierade när Europas säkerhetsläge är skakigare än på flera decennier.

För Saab, Linköping och det allianslösa Sverige är det naturligtvis också en rejäl smäll. ”Vi hade förväntat oss att den här affären skulle gå i lås”, sa försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) besviket.

Till skillnad från sina schweiziska partikollegor är Hultqvists svenska socialdemokrater ivriga försvarsvänner och står bakom Alliansens önskan i försvarsberedningen att beställa 70 nya, uppgraderade Jasplan. Det är tio fler än det ursprungliga riksdagsbeslutet på 60 stycken ”super-Jas”. Säkert helt rätt i ljuset av Ukrainakrisen och Rysslands lika aggressiva som oberäkneliga uppträdande.

Försvarsminister Karin Enström (M) understryker betydelsen av dessa väsentligt förbättrade Jasplan som det mest kostnadseffektiva sättet att höja vår nationella försvarsförmåga på. Dock innehåller riksdagsbeslutet en potentiell giftbomb. Ett annat land måste gå in och dela på utvecklingskostnaderna genom att köpa minst 20 nya super-Jas innan 2014 är till ända.

Förväntningarna på Schweiz som skulle köpa 22 plan är nu borta, så vad händer? Jo, vi har förstås Brasilien som är intresserat av att köpa 35 plan och som efter söndagens folkomröstningsdebacle genast åtnjuter en fördelaktigare förhandlingssituation. Grattis!

Men om inte något avtal är klart före nyår? Överlever Alliansen höstens val fixar man nog biffen ändå genom ett nytt riksdagsbeslut. Värre blir det om Stefan Löfven är statsminister med ett rödgrönt regeringsunderlag, vilket förutom MP och V även kan innehålla Gudrun Schymans radikalfeministiska pacifister i riksdagen.

Oddsen på att Löfven ska få ett sånt sällskap att bejaka mångmiljardinvesteringar i modernare Jasplan spränger sannolikt banken. Knappast någon försvars- och säkerhetspolitisk drömsits det heller. För världen har vi då demonstrerat att Sverige kan strula till det rejält också utan den schweiziska formen av direktdemokrati. Måtte det inte ske.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Försvar

Hyckleriet kring Nuon

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

”När det är större frågor av den här karaktären frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen och fick till svar ‘ja’. Det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen.”

Det sa förre näringsminister Maud Olofsson i SR:s Ekot om statliga Vattenfalls ökända Nuonaffär 19/2 2013.

”Jag hade ingen kännedom”, sa finansminister Anders Borg i KU 15/4 2014. ”Jag hade ingen information”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i KU 17/4 2014. ”Finns ej skäl att säga nej till affären”, skrev departementstjänstemän i en promemoria efter ett möte om Vattenfalls Nuonköp med Reinfeldt och övriga allianspartiledare den 11/2 2009.

Promemorian ”återspeglar inte hur beslutsfattandet har skett”, invände Reinfeldt sedan i KU. Till detta kommer förstås Maud Olofssons vägran att själv vittna i KU, samt hennes redan herostratiskt ryktbara kamikazeframträdande i SVT:s Aktuellt den 20/5, där hon åtta gånger duckade för frågan om hon informerat Reinfeldt eller inte.

Summan är allt annat än vacker. Någon måste rimligen fara med osanning och Alliansens bedrövliga hantering av hela Nuonhistorien stärker inte direkt regeringens aktier inför riksdagsvalet.

Oppositionen har givetvis skadeglatt tagit tillfället iakt att springa ärevarv på den offentliga debattarenan. S intog en stenhård kritisk linje i samma ögonblick det stod klart att Vattenfalls rekordförvärv av det holländska energibolaget visade sig vara en rekordflopp.

I februari 2013 krävde Magdalena Andersson upprört att regeringen skulle redovisa sitt beslutsunderlag för affären som kostat skattebetalarna mångmiljardbelopp i förluster.

Några månader därefter drämde Stefan Löfven till med anklagelsen: ”Det luktar väldigt illa om det här, det måste redas ut”. Javisst. Men bakgrunden är inte smickrande för Löfvens parti heller.

Det var under Göran Perssons S-regering som Vattenfall gavs klartecken för sina expansiva uppköpsäventyr på kontinenten med skattebetalarnas pengar. Något som Riksrevisionen hissade varningsflagg för i en rapport 2004: ”Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare”.

Vid upprepade tillfällen kritiserades S-regeringen för slapp ägarstyrning av Vattenfall i KU. Det var Vattenfalls styrelse, där hälften av ledamöterna var utsedda av Persson och där bland andra hans tidigare näringsminister Anders Sundström (S) ingick, som beslutade att köpa Nuon 2009. Det är styrelsen som bär huvudansvaret, även om Alliansregeringen självfallet har sin del i soppan.

Men det har även S, som de facto välkomnade den ödesdigra jätteaffären på närmare 100 miljarder kronor. ”Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor”, sa Alf Eriksson, S-ledamot riksdagens näringsutskott, när det begav sig.

Detta förtar inte Alliansens synder. Men intrycket av självrättfärdigt hyckleri om Nuonaffären från Socialdemokraternas sida gör knappast saken bättre. Läxa: staten ska inte äga bolag.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, Moderaterna, Näringsliv, Socialdemokraterna

Alliansens Nuongate

Skrivit i Corren 15/5:Corren.

”Det är inte brottet som fäller dig. Det är mörkläggningen.” Så hörs Richard Nixon uppriktigt säga på sina egna smygbandade samtal i Vita huset under Watergatehärvan.

Hade Nixon bara lyssnat på sig själv, snabbt lagt korten på bordet och öppet erkänt att han inte lyckats hålla sina omdömeslösa medarbetare i styr, skulle Watergateinbrottet valåret 1972 antagligen sjunkit undan som en mindre allvarlig skandal och folket förlåtit honom.

Istället trasslade Nixon in sig allt djupare i lögner som ohjälpligt skadade hans rykte, sänkte hans annars framgångsrika administration och skapade starka känslor av desillusion mot det politiska systemet som sådant bland de amerikanska väljarna.

Parallellen till den aktuella Nuonskandalen är tyvärr träffande. Statliga Vattenfalls rekordköp av det holländska energibolaget 2009 resulterade i en jättelik miljardförlust. Ansvaret vilar främst på Vattenfalls fartblinda styrelse och vd.

Men skuggan faller även på regeringen, som rimligen borde manat till försiktighet när så stora summor stod på spel som faktiskt äventyrade hela koncernens välbefinnande. Hade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tidigt skede utan omsvept axlat delansvar som representant för ägarna (vi, det svenska folket), hade sannolikt Alliansen fått en pinsam buckla i plåten men ändå kunnat köra vidare i relativt okej form.

Affärer är ju alltid förenade med risker. Att marknaden svängde och raserade de ursprungliga kalkylerna, ja – sånt kan man aldrig fullständigt gardera sig emot, men naturligtvis skulle det funnits robustare säkerhetsmarginaler med i beräkningarna.

En rak förklaring på det temat hade väljarna nog kunnat acceptera och förstå. Istället tvingas vi bevittna ett motbjudande, ovärdigt slingerbultande som skämmer Alliansen. Det är inte själva förlustaffären som är grejen längre. Det är den gnagande misstanken att Allianspolitikerna försöker dra oss bakom ljuset.

Allt kokar nu ner till om Fredrik Reinfeldt fick någon förhandsinformation om Nuonköpet från sin förre näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson. Hon har tidigare påstått detta i en radiointervju. Men när KU försökte bringa klarhet i Nuonaffärens dimmor, vägrade Olofsson demonstrativt att infinna sig för att svara på frågor med ursäkten att hon plötsligt inget mindes.

Reinfeldt dök emellertid upp i KU med den bestämda minnesbilden att han först hörde om Nuonaffären i massmedia. Bara det häpnadsväckande med tanke på att Vattenfall ämnade sätta sprätt på nästan 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Borde inte regeringschefen, han som så ofta berömmer sig som seriöst ansvarsbärande, ha lite mer koll på läget?

Inte blev situationen bättre av den sedan KU-prickade Maud Olofssons monumentala katastrofintervju i SVT:s Aktuellt i tisdags. Gång på gång fick Olofsson frågan: informerade hon Reinfeldt om Nuonköpet?

Varje gång duckade hon undan i märkliga formalistiska papegojharanger. Vad ska man tro? Försöker Olofsson skydda Reinfeldt, Anders Borg och övriga regeringen genom att kasta sig själv på svärdet? Har statsministern dumdristigt äventyrat sin egen och Alliansens heder med att blåljuga i KU?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, Moderaterna, Näringsliv, USA

Stora värden på spel

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Demokrati, Ekonomi, EU, Kommunalpolitik, Linköping, Moderaterna, USA

Herr Stabilitet

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Helt väntat var det Herr Stabilitet som framträdde i gårdagens utfrågning Slaget om Rosenbad på 24Corren. Fredrik Reinfeldt vill framställa sig som det säkra, erfarna och trygga alternativet och lyckades utmärkt med den rollkaraktären.

Enda gången som han egentligen hajade till en smula, var när den otippade tittarfrågan ställdes: Hur ska Reinfeldt göra för att återskapa Sverige som det var på 80-talet? Han log överraskat, hämtade sig snabbt och meddelade lite roat att han naturligtvis inte hade några sådana ambitioner.

Fast det skulle nog inte skada om Moderaterna blev mer som på 80-talet. Det var ett parti som talade om frihet, om behovet av sänkta skatter och hade en systemkritisk ansats.

Idag är det Moderaterna är som systemet. Jobba ska vi göra därför att det stärker statens finanser och är bra för den offentliga välfärden. Sänkta skatter? Nix, Reinfeldt såg inget ytterligare utrymme vid horisonten.

Statens väl och överskott i finansdepartementets kassakista går först. Han är nöjd med vad som gjorts och därmed alltså nöjd med ett skattetryck som fortsatt är bland de tuffaste i världen.

Symptomatiskt är att någon passion för individuell frihet och den enskildes möjligheter att bli mer oberoende från staten saknas i Reinfeldts retorik. Visst, han har gjort upp med Socialdemokraternas ”bidragslinje”.

Men budskapet i hans arbetslinje går snarare ut på att ökad sysselsättning, flit och strävsamhet krävs för att hålla den kollektivt organiserade trygghetsapparaten igång.

Inte för att människor förtjänar en större del av frukten från sitt arbete därför att det är moraliskt och ideologiskt rätt, därför att människor då kan skapa sig en personlig välfärd som inte är så hårt knuten till den politiska sfären.

Fredrik Reinfeldt har skaffat sig makten genom skicklig erövring av Socialdemokratins kommandohöjder. Men var det meningen med konceptet Nya Moderaterna att han skulle stanna där, efter att ha justerat en del systemskavanker?

Herr Stabilitet i all ära. Vinner han valet i höst, vore det väl dags gå vidare och axla en frihetligare rollfigur. Om inte, riskerar han att förvandlas till borgerlighetens Herr Stagnation.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Vad vill Reinfeldt?

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadenskatastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Staten i bolagsträsket

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, Moderaterna, Näringsliv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.