Kategoriarkiv: Moderaterna

Stora värden på spel

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Moderaterna, Byråkrati, EU, USA, Kommunalpolitik, Linköping, Demokrati

Herr Stabilitet

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Helt väntat var det Herr Stabilitet som framträdde i gårdagens utfrågning Slaget om Rosenbad på 24Corren. Fredrik Reinfeldt vill framställa sig som det säkra, erfarna och trygga alternativet och lyckades utmärkt med den rollkaraktären.

Enda gången som han egentligen hajade till en smula, var när den otippade tittarfrågan ställdes: Hur ska Reinfeldt göra för att återskapa Sverige som det var på 80-talet? Han log överraskat, hämtade sig snabbt och meddelade lite roat att han naturligtvis inte hade några sådana ambitioner.

Fast det skulle nog inte skada om Moderaterna blev mer som på 80-talet. Det var ett parti som talade om frihet, om behovet av sänkta skatter och hade en systemkritisk ansats.

Idag är det Moderaterna är som systemet. Jobba ska vi göra därför att det stärker statens finanser och är bra för den offentliga välfärden. Sänkta skatter? Nix, Reinfeldt såg inget ytterligare utrymme vid horisonten.

Statens väl och överskott i finansdepartementets kassakista går först. Han är nöjd med vad som gjorts och därmed alltså nöjd med ett skattetryck som fortsatt är bland de tuffaste i världen.

Symptomatiskt är att någon passion för individuell frihet och den enskildes möjligheter att bli mer oberoende från staten saknas i Reinfeldts retorik. Visst, han har gjort upp med Socialdemokraternas ”bidragslinje”.

Men budskapet i hans arbetslinje går snarare ut på att ökad sysselsättning, flit och strävsamhet krävs för att hålla den kollektivt organiserade trygghetsapparaten igång.

Inte för att människor förtjänar en större del av frukten från sitt arbete därför att det är moraliskt och ideologiskt rätt, därför att människor då kan skapa sig en personlig välfärd som inte är så hårt knuten till den politiska sfären.

Fredrik Reinfeldt har skaffat sig makten genom skicklig erövring av Socialdemokratins kommandohöjder. Men var det meningen med konceptet Nya Moderaterna att han skulle stanna där, efter att ha justerat en del systemskavanker?

Herr Stabilitet i all ära. Vinner han valet i höst, vore det väl dags gå vidare och axla en frihetligare rollfigur. Om inte, riskerar han att förvandlas till borgerlighetens Herr Stagnation.

Lämna en kommentar

Under Moderaterna

Vad vill Reinfeldt?

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadenskatastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Lämna en kommentar

Under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Staten i bolagsträsket

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.

Lämna en kommentar

Under Centern, Ekonomi, Moderaterna, Näringsliv

Politiken är problemet

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Lämna en kommentar

Under Näringsliv, Ekonomi, Moderaterna, Folkhälsa, EU, Lag och rättsväsende, Mat och dryck, Skatter, Östergötland

Behövs kulturpolitiken?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det blev ramaskri från vänster när Alliansen under sin första mandatperiod avskaffade den fria entrén till de statliga museerna och slopade systemet med livslång inkomstgaranti för konstnärer.

För dem vars hjärta klappar rött och hett i politiken kunde detta åberopas som triumfatoriska bevis på att borgerligt styre innebär kulturskymning över landet. Bara det blotta faktum att Moderaterna lade beslag på kulturdepartementet efter maktskiftet 2006 upplevdes som en provokation.

Men facit av högerspökets fruktade nyliberala härjningar är snarare att Alliansen gått motsatt väg. Den traditionalistiska linjen av offentlig interventionism har tryggt fortsatt gälla, om än i något modifierat skick.

Enligt färska Timbrorapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? har faktiskt regeringen varit så påfallande aktivistisk under sina första år vid makten, att de senast föregående S-regeringarna framstår som sövande slappa i jämförelse.

På Alliansens meritlista finns en ny stor kulturutredning med reviderade kulturpolitiska mål, ett nytt förmånligare statligt filmavtal, sjösatta prestigesatsningar som Kultursamverkansmodellen, Kulturbryggan, Skapande skola, et cetera.

Men i den opinionsundersökning som Demoskop gjort på Timbros uppdrag anser endast 1 ynka procent av svenskarna att kulturlivets förutsättningar blivit mycket bättre för det. Vilket kanske inte är konstigt.

En förkrossande majoritet ute i stugorna har aldrig hört talas om regeringens reformbatteri. Något som den borgerliga tankesmedjan å Alliansens vägnar finner alarmerande och oroande. ”Vad spelar det för roll att man gör bra saker om ingen känner till det?”, avslutas rapporten retoriskt.

Ja, regeringen skulle möjligen behöva arbeta mer med sin kommunikation. Fast sanningen att säga har jag knappt själv någon vidare koll på vad kulturdepartementet sysslar med. Ändå är jag hyfsat insatt i politik och mycket kulturintresserad.

Trots det vet jag absolut ingenting som är så erbarmligt trist och själsdödande som kulturpolitik. Enbart ordet synes mig som en självmotsägelse. Kultur är den fria vandringen,  det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling – vilket väl inte direkt är vad tillvaron i politikens sammanträdesrum vanligen utmärks av.

Kultur och politik är som eld och vatten, två sfärer vars väsen och konstitution är radikalt skilda från varandra.

Den viktigaste kulturpolitiken borde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård, men i övrigt? Att de flesta aldrig uppmärksammat regeringens alla satsningar har måhända ett samband med att marknadens kulturutbud är rikare, vitalare och präglat av större mångfald än någonsin tidigare.

Så varför bry sig? Och hur mycket av den gamla politiker- och byråkratkontrollerade strukturen behöver vi då behålla? Det är synd att varken Moderaterna eller ens Timbro vågar försöket att rejält utmana vänsterns ingrodda överhöghet på området.

Ett nyliberalt högerspöke som röjer runt i kulturpolitikens korridorer hade kunnat bli uppfriskande. Som Strindberg sa: Här rivs för att få luft och ljus!

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Kultur, Moderaterna

Försvinn! (2)

Port

För övrigt lovar socialdemokrater och moderater att knacka på miljontals dörrar under valåret. Jag lovar att hålla dörren stängd.

– Johannes Forssberg, liberal skribent, Fokus nr 9.

Lämna en kommentar

Under Citat, Moderaterna, Socialdemokraterna

Från Bohman till Borg

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

Anders Borg hotar med skattehöjningar för att stärka de offentliga finanserna. Nu ska det samlas i lador och byggas skyddsvallar, är finansministerns stränga budskap detta valår.

Säkert som amen i kyrkan ska väljarna kunna lita på M som den orubbliga garanten för budgetdisciplin, ansvarsfull ekonomisk politik, buffertar och överskottsmål.

Socialdemokraterna står för samma politik, om inte ännu strängare. Envist försöker S ge sken av att Borg istället ägnar sig åt lättsinnigt vanstyre. Beviset skulle vara ett budgetunderskott på 87 miljarder, en kenyanisk stimulans för att gasa på konjunkturen men som tydligen ändå riskerar att köra Sverige i botten – trots att statsfinanserna som helhet är internationellt erkänt robusta.

Herregud, jag undrar vad dagens S då hade sagt om gårdagens M! Gösta Bohman lade grunden till att partiet blev borgerlighetens ledande kraft, men 70-talets evangelium på den offentliga ekonomins område bär inte mycket likhet med det Borg numera predikar.

Tag exempelvis Moderaternas budgetmotion från 1973. Där gick Bohman till angrepp mot Palmes S-regering för att vara galet återhållsam med pengarna. Istället krävdes radikalt expansivare åtgärder. Motionens slutsats är minnesvärd: ”Huruvida budgetunderskottet därmed minskar eller ökar är i sammanhanget irrelevant”.

Så fortsatte den spendersamma firman Bohman & Co även framöver. 1976 slog Moderaterna nonchalant fast i sin partimotion att budgetsaldot var ett ”dåligt och skäligen ointressant” mått på hur ekonomin fungerade.

Om Palme och Sträng bäddade för den krasch som de borgerliga regeringerna sedan vilset tvingades hantera, är frågan hur djupt under isen Sverige hade sjunkit med Bohmans finansiella Titanicpolitik från 70-talets första hälft. Även som ekonomiminister 1978 deklarerade Bohman frankt att offentliga underskott inte var något bekymmer.

Vi bör nog vara tacksamma över att inte Bohmans ande längre svävar över finansdepartementet. Eller så är det precis det den gör. En osalig sådan i Anders Borgs mardrömmar. Men kan mest i Magdalena Anderssons.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna

Nej till statsfeminism!

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Centern, EU, Jämställdhet, Moderaterna, Näringsliv, Socialdemokraterna

Satsa på David, inte Goliat

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Minskat elevantal i klassrummen. Det är ett av Socialdemokraternas vassaste vapen för att få bukt med den svenska skolkrisen. Som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Expressen förra veckan: ”För att vända utvecklingen i skolan krävs att fler elever får mer tid med sin lärare. Därför investerar vi i mindre klasser. Det är en effektiv politik” (31/1).

Efter höstens PISA-bomb om fortsatt fallande kunskapsresultat i grundskolan har S verkligen chansen att koppla greppet om väljarna. Men nu går Moderaterna till dundrande motoffensiv. Deras kampanj med affischer, flygblad och twittertags startade igår under temat ”Mer kunskap i skolan”.

Receptet är intill förväxling identiskt med Socialdemokraternas. Eleverna måste få mer tid med läraren. Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé uppmanar landets kommuner att fokusera på mindre klasser.

Oavsett om S eller M vinner slaget om regeringsmakten, lär de alltså lägga åtskilligt med krut på att infria sitt löfte. Bra va? Alla vet ju att små klasser är positivt. Eller?

Synd att Magdalena Andersson och Tomas Tobé inte läst den amerikanska journalisten Malcolm Gladwells uppmärksammade bok David och Goliat. Konsten att slåss mot jättar (Volante 2014). Titeln anspelar på vad vi tror vara en absolut fördel, men egentligen inte är det.

Goliat var en urstark jätte och därför ansåg alla att han logiskt borde vunnit över den klene herdepojken David. Men det var inget mirakel att David gick segrande ur striden. Han var i själva verket förkrossande överlägsen genom att istället för rå muskelkraft (som han saknade) utnyttja sin snabba rörlighet och sin effektiva stenslunga. Vid närmare anblick är det uppenbart.

Malcolm Gladwell ger flera tankeväckande exempel på liknande synvillor i vårt eget moderna samhälle. Bland annat menar han att mindre klasser är skolans Goliat. Vi tar för givet att sådana är fördelaktiga. I-världen har pungat ut tonvis med skattepengar på att få ner elevantalen och öka lärartätheten i klassrummen.

I USA satsades tiotals miljarder dollar åren 1996-2004. Till ingen nytta. Gladwell hänvisar till mängder av forskning i ämnet. Tvärtom kan små klasser vara negativt, eftersom läraren får svårare att hålla uppe den för inlärningsprocessen viktiga elevdynamiken och energinivån i glesare grupper.

Ändå är S och M i full färd med övertyga väljarna om en åtgärd som inte löser någonting. Snarare förspills resurser som hellre borde använts till rekrytering av bättre lärare.

Gladwell är sannolikt något väsentligt på spåren när han skriver: ”Folket i USA – och i Kanada, Storbritannien och Frankrike och så vidare – var inte tvungna att spendera alla dessa pengar för att minska elevantalet i klasserna. De ville ha mindre klasser. Varför? Jo, därför att folk och länder som är rika nog att kunna betala för sådant som väldigt små klasser har svårt att förstå att sådant som kan köpas för deras pengar kanske inte alltid är det bästa för dem”.

För Sveriges del återstår tydligen den läxan att lära.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Moderaterna, Skola och utbildning, Socialdemokraterna