Category Archives: Moderaterna

Desperat och infamt

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.

3 kommentarer

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Lämna en kommentar

Filed under Film, Folkpartiet, Kultur, Moderaterna, Skola och utbildning, TV

Politikens behov av hattar

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Moderaterna, Socialdemokraterna, Stil, USA

En statlig urspårning

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moderaterna, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer

Om Alliansen faller

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Socialdemokraterna

Håll populisterna kort, Reinfeldt!

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Frågan för dagen: hur kommer Moderaterna att hantera kollapsen i EP-valet inför den stora kraftmätningen om regeringsmakten i höst? Jakten efter mandat på väljarmarknaden är ett obevekligt nollsummespel. Frestelsen finns därför alltid att göra mer eller mindre osentimentala anpassningsrörelser till de senaste vinnarna av folkets gunst.

En symptomatisk röst i eftervalsdebatten är Bo Frank, kommunalråd (M) i Växjö, som under intryck av EP-raketerna MP och Feministiskt initiativ kräver större fokus på miljöpolitik och jämställdhet av sin partiledning.

Kanske inget fel i det. Men när han hojtar om att Anders Borg nu måste ”klippa till med kvotering av börsstyrelser” (DN 27/5) är det inget annat än billigt, eftergivet fiskande i vänsterfeminismens kölvatten. Illa vore M lät sig påverkas av en skamlös populist som Gudrun Schyman.

Fast långt värre vore förstås om den tredje EP-raketen SD får M att darra på manschetten. Det är knappast någon hemlighet att det ute i landet finns åtskilliga lokalpolitiskt aktiva moderater som ligger nära SD:s främlingsfientliga uppfattningar och som gärna skulle vilja tävla om Jimmie Åkessons sympatisörer.

Bo Frank är tyvärr även symptomatisk på den fronten. ”Flyktingpolitiken i dag har gått fullständigt överstyr”, slog han fast i Expressen förra året. På Växjömoderaternas hemsida gjorde han sig till talesman för den internkritiska opinionen och menade att ”det finns en djup klyfta mellan ledande kommunalpolitiker i partiet och partiledningen i synen på Sveriges flyktingmottagande”.

Frustrationen över att SD sedan länge knaprar på M:s traditionella väljarbas är särskilt märkbar i Skåne och Blekinge, där Åkessons gäng är som starkast. Strax före valet 2006 satt jag själv till bords med Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreteraren Sven Otto Littorin i Stockholm. Bägge beklagade djupt lockelsen som SD utgjorde för moderata sympatisörer i många sydsvenska kommuner och båda underströk därför betydelsen av att M måste hålla rent högerut.

Det har också Reinfeldt med berömlig klarhet gjort, något som av allt att döma bottnar i en bergfast personlig övertygelse hos honom om SD:s och den inkrökta vulgärnationalismens förkastlighet. Att vika en tum åt det bruna hållet är fullständigt oacceptabelt.

Ett illustrativt exempel: hösten 2007 inledde M-kommunalrådet KG Svenson i Karlskrona (som företrädde en borgerlig minoritetskoalition) förhandlingar med SD om samarbete. Knappt hade saken blivit offentlig förrän en kompromisslös order kom från högsta ort: Lägg av!

En av Reinfeldts stoltaste stunder var efter valet 2010, då SD klev in i riksdagen och Alliansen förlorade sin majoritet. Istället för att följa den europeiska trenden av regeringar som böjer sig för framgångsrika främlingsfientliga partier, valde Reinfeldt motsatt strategi och slöt en överenskommelse med MP om en mer generös flykting- och invandringspolitik. ”Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter”, förklarade statsministern då.

Räkna kallt med att Reinfeldt i denna dag pressas av Moderaternas alla skrupelfria Bo Frank-personer, som i röstmaximerande syfte vill springa i Åkessons och Schymans riktningar. Måtte han hålla dem kort! Att offra den politiska själen på maktens altare är inget pris värt att betala.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna

Väntar en ny Jaskrasch?

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Illavarslande tecken fanns redan i skyn, så utgången av söndagens folkomröstning i Schweiz var väl ingen högoddsare. Precis som opinionsvindarna indikerade blev det ett nej. Dock oklart vad resultatet egentligen innebär.

Nej till finansieringen av Jasköpet? Nej till Jas i sig? Nej till att förnya alpnationens föråldrade stridsflygskrafter överhuvudtaget? Eller främst ett misstroendevotum mot det högernationalistiska SVP-partiet och dess illa ansedda försvarsminister Ueli Maurer?

Detta belyser direktdemokratins dubiösa sidor. Folkviljan är inte alltid solklart enkel att tolka och vem ska bära ansvaret för konsekvenserna? Både regeringen, parlamentet och militären i Schweiz förordade Jas.

De fick bakläxa av en nejmajoritet vid valurnorna som eldats på av socialdemokrater, miljöpartister och en pacifistisk organisation som inte vill Schweiz ska ha något försvar alls. Ingen drömsits att hamna i, särskilt för ett litet neutralt land utan allierade när Europas säkerhetsläge är skakigare än på flera decennier.

För Saab, Linköping och det allianslösa Sverige är det naturligtvis också en rejäl smäll. ”Vi hade förväntat oss att den här affären skulle gå i lås”, sa försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) besviket.

Till skillnad från sina schweiziska partikollegor är Hultqvists svenska socialdemokrater ivriga försvarsvänner och står bakom Alliansens önskan i försvarsberedningen att beställa 70 nya, uppgraderade Jasplan. Det är tio fler än det ursprungliga riksdagsbeslutet på 60 stycken ”super-Jas”. Säkert helt rätt i ljuset av Ukrainakrisen och Rysslands lika aggressiva som oberäkneliga uppträdande.

Försvarsminister Karin Enström (M) understryker betydelsen av dessa väsentligt förbättrade Jasplan som det mest kostnadseffektiva sättet att höja vår nationella försvarsförmåga på. Dock innehåller riksdagsbeslutet en potentiell giftbomb. Ett annat land måste gå in och dela på utvecklingskostnaderna genom att köpa minst 20 nya super-Jas innan 2014 är till ända.

Förväntningarna på Schweiz som skulle köpa 22 plan är nu borta, så vad händer? Jo, vi har förstås Brasilien som är intresserat av att köpa 35 plan och som efter söndagens folkomröstningsdebacle genast åtnjuter en fördelaktigare förhandlingssituation. Grattis!

Men om inte något avtal är klart före nyår? Överlever Alliansen höstens val fixar man nog biffen ändå genom ett nytt riksdagsbeslut. Värre blir det om Stefan Löfven är statsminister med ett rödgrönt regeringsunderlag, vilket förutom MP och V även kan innehålla Gudrun Schymans radikalfeministiska pacifister i riksdagen.

Oddsen på att Löfven ska få ett sånt sällskap att bejaka mångmiljardinvesteringar i modernare Jasplan spränger sannolikt banken. Knappast någon försvars- och säkerhetspolitisk drömsits det heller. För världen har vi då demonstrerat att Sverige kan strula till det rejält också utan den schweiziska formen av direktdemokrati. Måtte det inte ske.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Moderaterna, Socialdemokraterna

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.