Kategoriarkiv: Media

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Lämna en kommentar

Under EU, Europa, Kommunism, Kultur, Liberalism, Media, Ryssland, Socialdemokraterna, Socialism, Tyranni, USA, Utrikespolitik

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Mat och dryck, Media, Trafik och kommunikationer

Gammal är äldst

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.

Lämna en kommentar

Under Idrott, Media, TV

När stormen klarnar sikten

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Lämna en kommentar

Under Media, Liberalism, Högerextremism, Nazism, Historia, Europa, Stockholm, Demokrati

Min proggiga barndomsvän Kamratposten

Skrivit i Corren 1/11:Corren.

Kamratposten, denna klassiska barntidning! Sedan första numret 1892 har den varit följeslagare till generationer av svenska ungar. Mig själv inkluderad, jag var ivrig prenumerant 1977-1981.

Tidningen dök upp i brevlådan var tredje vecka, jag sparade vartenda exemplar och har ännu alla kvar. Att bläddra i dem är en total nostalgikick, som att återse en gammal barndomsvän.

Överlag är det bra kvalitet på innehållet, dock är det uppenbart att Kamratposten (KP) vill vara en kommersiell motvikt. Inga annonser förekommer, exempelvis. Det politiska vänsterklimatet dessa år färgar också av sig, ibland väldigt tydligt.

Ta bara artikeln med rubriken ”Läskiga läskedrycker” som låter oss veta följande:

”Coca-Cola gör livet rikare påstår bioreklamen och visar vackra, friska människor med bländvita tänder. Det tvivlar vi starkt på. För Coca-Cola blir man allt annat än frisk och livlig av… Det är frätande och kan till och med användas som rostborttagningsmedel!” (KP nr 14/1977).

Inte heller amerikanska biorullar gillas något vidare. Den senaste kioskvältaren Grease recenseras så här:

”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu…. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!” (KP nr 17/1977).

Bu för lömska marknadskrafter, alltså. Dock finner KP ljuspunkter, som denna sedelärande berättelse mitt i brinnande tekokris om hur Boråsföretaget Algots räddas ur marknadens klor:

”600 kvinnor skulle bli arbetslösa. Då kom sömmerskorna på att de kan sy saker som människor behöver istället för modejeans… De har visat upp sin alternativa produktion för statsministern. De har demonstrerat och skrivit brev till politikerna. Och de lyckades till sist! Politikerna har bestämt att sömmerskorna får behålla sina jobb! (KP nr 1/1979).

Tilläggas bör att nämnda statsminister var Ola Ullsten, som då ledde en ren FP-regering. Tänk gärna på Folkpartiets näringspolitiska landvinningar nästa gång du försöker hitta alternativa kläder från Algots i affären.

Alternativt vill KP helst att det ska vara i skolan också. Att betyg är problematiskt, det förstår man ganska fort:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem” (KP nr 15/1977).

Men jag förlåter gärna KP dessa snedsteg. I ett nummer meddelas nämligen att Christian Dahlgren vunnit 25 kronor för ett löst korsord i Kamratposten nr 12/1978. Det var första gången jag såg mitt eget namn i tryck. Minns jag inte fel, köpte jag en vinylsingel med låten Grease för pengarna. Sannolikt även någon flaska läskig Coca-Colaläsk.

Tack, kära KP! Om inte annat fostrade du en kritisk läsare.

Lämna en kommentar

Under Media

Kulturskolan (9): TV

Groucho Marx

Jag tycker TV är oerhört bildande. Varje gång nån slår på apparaten går jag in i ett annat rum och läser en bok.

– Groucho Marx, komiker och filmstjärna (1890-1977).

Lämna en kommentar

Under Citat, Kultur, Litteratur, Media, TV

Kulturskolan (6): Journalistik

P G Wodehouse

Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället.

– P G Wodehouse, författare med journalistbakgrund (1881-1975).

Lämna en kommentar

Under Citat, Kultur, Media

Ut ur Linköping, gangsters!

Skrivit i Corren 4/9:Corren.

I fredags stormade två unga män in på Correns redaktion. De krävde, aggressivt och hotfullt, att en av oss publicerad webbartikel om en knarkrazzia vid Gärstadverket i Linköping skulle tas bort för er läsare.

Vårt svar: inte en chans! Ingen utom Corren bestämmer över vad som ska publiceras och inte i denna tidning. Att vika ner sig för påtryckningar av detta slag är komplett väsensfrämmande för varje yrkesverksam journalist med integritet och självaktning.

Naturligtvis polisanmälde vi hotet och gav omedelbar offentlighet åt det. Gärningsmännen är sedan tidigare kända av polisen. De kan nog sägas kvala in under rubriceringen kriminella smågangsters.

I går kom ett nytt hot, denna gång via mejl. Kravet upprepades: den för dessa missdådare obekväma artikeln om knarkrazzian måste utgå. Vår reaktion är precis samma som tidigare. Busar kan inte tvinga Corren till undfallenhet.

Vi ingår å andra sidan i en stor mediekoncern. För mindre aktörer inom andra näringsverksamheter kan det vara svårare. Det är exempelvis inte obekant att Linköpings restaurangägare haft återkommande problem med hot, trakasserier och utpressning från kriminella nätverk.

I vilken omfattning är oklart. Gangstergängen försöker härska genom skrämsel och skapa ett tystnadens tyranni kring sina ljusskygga, oacceptabla aktiviteter. Den som utsätts kan känna sig mycket ensam, maktlös och rädd. Det är begripligt.

Men vi får aldrig låta Linköping bli en stad av fruktan, där samhällsväven trasas sönder av organiserade brottslingar.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Varje hot måste anmälas så att polisen ges möjlighet att agera, kartlägga och oskadliggöra denna maffialiknande undervegetation.

Tillsammans är vi Linköpingsbor långt starkare än gängen. Låt dem veta att klockan klämtar för dem. De har inte i vår stad att göra.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping, Media

Dimmorna kring Watergate

Skrivit i Corren 10/8:Corren.

Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.

Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.

Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.

Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!

Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.

Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.

Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.

Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.

Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.

Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).

Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.

Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.

Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).

Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.

DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.

Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.

John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.

Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?

Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.

Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.

Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.

Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.

Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.

Lämna en kommentar

Under Historia, Lag och rättsväsende, Media, USA

Gärna champagne, men först jobbar vi

Skrivit i Corren 2/8:Corren.

Helen Gurley Brown (1922-2012) tillhör USA:s legendariska tidningsmakare. I 32 år var hon chefredaktör för Cosmopolitan, en tidskrift med yngre kvinnor som målgrupp och där artiklarna främst handlar om mode, flärd, relationer och sex.

Men Helen Gurley Brown ryggade inte för att påpeka att livet inte bara var champagne, romantik och glamour. Tvärtom, det gällde även att kunna stå på egna ben, försörja sig och jobba enträget. Precis som hon själv gjorde. Ett av hennes råd till läsekretsen löd: ”Att älska arbetet är nästan lika viktigt som att älska en man, kanske lika viktigt”.

Typiskt Helen Gurley Brown, typiskt Amerika. Det är ingen slump att USA, världens största ekonomi, uppvisar en sådan enastående dynamik och produktivitet. De senaste årens finanskris har förvisso slagit hårt, arbetslösheten är alltjämt hög (senast 7,6 procent, nya siffror presenteras i dag).

Dock kan nationen förlita sig på en inneboende återhämtningskraft som utan tvekan är imponerande. BNP-tillväxten för andra kvartalet i år har redan överträffat förväntningarna. Karaktäristiskt för USA är just att aldrig ge upp, vad som än händer: bit ihop och jobba.

Amerikanen är ständigt på jakt efter att arbeta mer, söka ett annat jobb, få bättre lön, ta ytterligare ett trappsteg i karriären. Gärna starta eget, gärna flytta över hela kontinenten om så krävs.

Misslyckas man på ett ställe, bryter man upp och prövar lyckan någon annanstans. Osentimentalt och utan att blicka tillbaka. Framåt, alltid framåt. Den mentaliteten sitter djupt förankrad i USA:s själ. Detta kan vi i socialstatens Sverige snobbigt rynka på näsan åt och tycka massa saker om.

Men minns att det var hårt arbete, flit och företagsamhet som även byggde vårt land. Från 1800-talets fattighus gick vi till ett rikt och välmående folkhem. Det uppstod inte ur tomma intet. Resurserna skapades av en befolkning som varje morgon gick till jobbet i förtröstan om att en bättre framtid var inom räckhåll.

Och den dåvarande socialdemokratin var sannerligen inga mjukryggar i sin politiska attityd: gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Det var arbetslinje det!

Nu klagas det från vänsterhåll att Alliansregeringen ställer för tuffa krav på de arbetslösa. Bidragsnivåerna är inte som förr, man kan inte stämpla i åratal, arbetssökande ska snart tvingas skicka in rapporter till Arbetsförmedlingen om antalet sökta anställningar, etc.

Visst, det är en svår situation att sakna jobb och konjunkturläget gör inte förutsättningarna på arbetsmarknaden lättare. Fast hur är det egentligen? Är vi som amerikanerna villiga att flytta till vilken del av landet som helst för ett jobb? Anstränger vi oss lika mycket, tar vi hellre ett mindre statusfyllt arbete än stämplar ytterligare en månad? Att starta eget, är det ens en tanke som finns på kartan när andra möjligheter synes uttömda?

Måhända finns en del att lära från Helen Gurley Browns USA om vikten av att älska arbetet. Som hon kunde ha sagt: gärna champagne, men först jobbar vi.

Lämna en kommentar

Under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Media, USA