Category Archives: Media

68-generationens överstepräst

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.

Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.

Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.

Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.

Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.

Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.

Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.

”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.

Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.

I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.

Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.

Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.

Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.

Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?

Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).

På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Är det en slump att bägge var liberaler?

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Ideologi, Kommunism, Kultur, Liberalism, Litteratur, Media, Socialism

Tidens tecken

Christian Dahlgren

Tidningsbranschen är verkligen på fallrepet.
Jag är den ende på jobbet som har slips.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Media, Stil

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Kommunism, Kultur, Liberalism, Media, Ryssland, Socialdemokraterna, Socialism, Tyranni, USA, Utrikespolitik

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Mat och dryck, Media, Trafik och kommunikationer

Gammal är äldst

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.

Lämna en kommentar

Filed under Idrott, Media, TV

När stormen klarnar sikten

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Europa, Högerextremism, Historia, Liberalism, Media, Nazism, Stockholm

Min proggiga barndomsvän Kamratposten

Skrivit i Corren 1/11:Corren.

Kamratposten, denna klassiska barntidning! Sedan första numret 1892 har den varit följeslagare till generationer av svenska ungar. Mig själv inkluderad, jag var ivrig prenumerant 1977-1981.

Tidningen dök upp i brevlådan var tredje vecka, jag sparade vartenda exemplar och har ännu alla kvar. Att bläddra i dem är en total nostalgikick, som att återse en gammal barndomsvän.

Överlag är det bra kvalitet på innehållet, dock är det uppenbart att Kamratposten (KP) vill vara en kommersiell motvikt. Inga annonser förekommer, exempelvis. Det politiska vänsterklimatet dessa år färgar också av sig, ibland väldigt tydligt.

Ta bara artikeln med rubriken ”Läskiga läskedrycker” som låter oss veta följande:

”Coca-Cola gör livet rikare påstår bioreklamen och visar vackra, friska människor med bländvita tänder. Det tvivlar vi starkt på. För Coca-Cola blir man allt annat än frisk och livlig av… Det är frätande och kan till och med användas som rostborttagningsmedel!” (KP nr 14/1977).

Inte heller amerikanska biorullar gillas något vidare. Den senaste kioskvältaren Grease recenseras så här:

”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu…. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!” (KP nr 17/1977).

Bu för lömska marknadskrafter, alltså. Dock finner KP ljuspunkter, som denna sedelärande berättelse mitt i brinnande tekokris om hur Boråsföretaget Algots räddas ur marknadens klor:

”600 kvinnor skulle bli arbetslösa. Då kom sömmerskorna på att de kan sy saker som människor behöver istället för modejeans… De har visat upp sin alternativa produktion för statsministern. De har demonstrerat och skrivit brev till politikerna. Och de lyckades till sist! Politikerna har bestämt att sömmerskorna får behålla sina jobb! (KP nr 1/1979).

Tilläggas bör att nämnda statsminister var Ola Ullsten, som då ledde en ren FP-regering. Tänk gärna på Folkpartiets näringspolitiska landvinningar nästa gång du försöker hitta alternativa kläder från Algots i affären.

Alternativt vill KP helst att det ska vara i skolan också. Att betyg är problematiskt, det förstår man ganska fort:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem” (KP nr 15/1977).

Men jag förlåter gärna KP dessa snedsteg. I ett nummer meddelas nämligen att Christian Dahlgren vunnit 25 kronor för ett löst korsord i Kamratposten nr 12/1978. Det var första gången jag såg mitt eget namn i tryck. Minns jag inte fel, köpte jag en vinylsingel med låten Grease för pengarna. Sannolikt även någon flaska läskig Coca-Colaläsk.

Tack, kära KP! Om inte annat fostrade du en kritisk läsare.

Lämna en kommentar

Filed under Media