Category Archives: Litteratur

Europas sista sommar

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer Världen av igår, avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod.

Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: ”Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl.”

Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent.

Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.

Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den ”svarta veckan” förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen.

Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen.

Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok Det stolta tornet om decennierna innan första världskriget:

”Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.”

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Historia, Litteratur

Livsrecept á la Blixen

Karen Blixen

Karen Blixen, ur Den afrikanska farmen, 1937.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Frihet, Kultur, Litteratur

”Politik blir man bara yr i mössan av”

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som hade nöjet att växa upp med busfröet Bill (eller William, som han heter i original) som självklart sällskap under läslampan. Den senaste svenska upplagan av Billböckerna tryckets i 80-talets början och när jag kollar med yngre vänner i bekantskapskretsen känner ingen till honom. Tragiskt.

Lyckligtvis har jag i alla fall min barndoms Billsamling i tryggt behåll. Liksom författaren och akademiledamoten Per Wästberg brukar jag fortfarande göra regelbundna återbesök i Bills obetalbara universum. Det är verkligen en skrattfest för livet.

Bill är en brittisk kusin till Tom Sawyer och Huckleberry Finn, även föregångare till vår egen folkhemsanarkist Pippi Långstrump. Den tidigare folkskolelärarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev totalt 38 böcker, med start 1922, om den evigt 11-årige Bill och hans kumpaner Ginger, Douglas och Henry i gänget De laglösa. Med Bill som den givna ledargestalten vänder de upp och ner på livet i en fiktiv, dåsig landsortsby utanför London.

Bill är yngsta barnet i den burgna medelklassfamiljen Brown, med en resignerad tidningsläsande far och en tankspridd mor vars främsta sysselsättning är att stoppa strumpor. De despotiska, lätt korkade äldre syskonen Ethel och Robert är ständigt involverade i olika försök till romantiska relationer.

Men deras svärmerier i grannskapet har en tendens att ohjälpligt trasslas till när Bill och De Laglösa finner anledning att blanda sig i leken. Inte av elakhet, dock. Den oborstade odågan Bill är i grunden en godhjärtad person med humanitärt patos och stark rättskänsla. Resultatet av hans välvilligt motiverade ingrepp i omgivningens tillvaro leder emellertid ofelbart till sammanbrott och socialt kaos, allt till Bills misstrogna förvåning:

- Jag ville ju bara hjälpa.
– Men snälla Bill, sade mrs Brown, hur trodde du det skulle hjälpa någon att säga att Ethel har epilepsi och lungsot?

De laglösas rastlösa fantasi och djärva upptågskonst drabbar oupphörligen villakvarterens inkrökta värld av kyrkobasarer, trädgårdsfester, sångutflykter och poesiaftnar. Cromptons historier är ett slags förväxlingsspel, där aktörerna ständigt missförstår varandra och hyser felaktiga uppfattningar om vad som händer och varför. Endast läsaren njuter av privilegiet att ha hela bilden klar för sig.

Det är inte bara högoktanig fars, utan även lysande satir över det stela engelska klassamhället med sina fnoskiga äldre damer, bortskämda unga snobbar, pompösa biskopar, pretentiösa konstnärstyper och halvtokiga, pensionerade officerare från kolonierna.

Bill är en dynamitard i borgerlighetens salonger – en okuvlig nonkonformist som med suveränt förakt för de vuxnas inrutade konventioner och kvävande maktanspråk försvarar sitt revir. Sådant är förstås inte okontroversiellt. Det fanns knarriga moralister vilka betraktade Billböckerna som första steget till ungdomsvårdsskolan, och krävde att de svenska biblioteken skulle förbjuda dem.

Bills förmåga att inspirera barn till en kriminell karriär torde dock vara i paritet med Emil i Lönnebergas. Mot vissa människors bottenlösa stupiditet kämpar som bekant även gudar stundtals förgäves.

Vad Richmal Cromptons kritiker i övrigt missade var att Billböckerna innehåller rikligt med invävda intellektuella referenser. ”Billböckerna är ett slags bildningslexikon”, skriver Per Wästberg i essäsamlingen Frukost med Gerhard (1992):

Här hörde jag första gången namn som Shakespeare, Bacon, Gladstone, Freud, Mingperioden. Crompton alluderar på klassiker, låter folk tala cockney eller Bill – i färd med att undvika ett besök hos tandläkaren – framföra monologer värdiga en Wagneropera. Hos Bill mötte jag ord som var roliga att kopiera och bolla med: gravitationslagar, atomkärnor, modus vivendi, platonska ideal, Turkish delight…

En av mina egna favoritepisoder är när Bill frestas att ge sig in i politiken (ur William the Fourth, 1927 – svensk titel: Bill spelar högt). Den lilla byn ska välja en parlamentsledamot. Bills morbror sluter med fanatikerns glöd upp bakom det liberala partiets kandidat, som ställs mot en lokal representant för högerpartiet Tories. Valkampanjens upphetsade stämning undgår självfallet inte att även drabba Bill, som fångas av liberalernas paroll om ”fred, lycka och billigare bröd”.

Bill drar omedelbart slutsatsen att ”högergubbarna” måste vara ytterst illasinnade som motsätter sig en sådan politik. Men morbrodern avböjer bestämt Bills entusiastiska försök att assistera honom i röstvärvningsarbetet. Varvid Bill går sin egen väg och bryter sig in i högerkandidaten mr Cheytors hem för att handgripligen övertala denne från att snuva de goda liberalerna på segern.

Luften går dock ur Bills politiska engagemang när mr Cheytor efter en vild brottningsmatch upplyser honom att även högerpartiet vill ha fred, lycka och billigare bröd (triangulering i mittfåran är inget nytt under solen):

Bill tappade hakan.
– Vill ni? Högergubbarna? Varför bråkar ni med varandra, då?
– Om jag vore du, sade mr Cheytor, skulle jag inte blanda mig i politiken. Du blir bara yr i mössan av det.

Morgonen efteråt möter mr Brown familjens tidigare nyfrälste ungliberal vid frukostbordet:

- God morgon, Bill, sade han. Kanske du vill titta i tidningen, du som så plötsligt har börjat intressera dig för politik?
– Politik? sade Bill likgiltigt. Det är ingenting att ha. Man blir bara så – yr i mössan av det.
Mr Brown betraktade sin son.
– En mycket klok iakttagelse. Det tar sig Bill!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Storbritannien

Survival kit

Survival kit

Lämna en kommentar

april 4, 2014 · 6:47 e m

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Mat och dryck, Media, Trafik och kommunikationer

Försvinn!

Lars Gustafsson

Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt.

– Lars Gustafsson, författare, DN 1/3.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Litteratur

Satsa på David, inte Goliat

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Minskat elevantal i klassrummen. Det är ett av Socialdemokraternas vassaste vapen för att få bukt med den svenska skolkrisen. Som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Expressen förra veckan: ”För att vända utvecklingen i skolan krävs att fler elever får mer tid med sin lärare. Därför investerar vi i mindre klasser. Det är en effektiv politik” (31/1).

Efter höstens PISA-bomb om fortsatt fallande kunskapsresultat i grundskolan har S verkligen chansen att koppla greppet om väljarna. Men nu går Moderaterna till dundrande motoffensiv. Deras kampanj med affischer, flygblad och twittertags startade igår under temat ”Mer kunskap i skolan”.

Receptet är intill förväxling identiskt med Socialdemokraternas. Eleverna måste få mer tid med läraren. Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé uppmanar landets kommuner att fokusera på mindre klasser.

Oavsett om S eller M vinner slaget om regeringsmakten, lär de alltså lägga åtskilligt med krut på att infria sitt löfte. Bra va? Alla vet ju att små klasser är positivt. Eller?

Synd att Magdalena Andersson och Tomas Tobé inte läst den amerikanska journalisten Malcolm Gladwells uppmärksammade bok David och Goliat. Konsten att slåss mot jättar (Volante 2014). Titeln anspelar på vad vi tror vara en absolut fördel, men egentligen inte är det.

Goliat var en urstark jätte och därför ansåg alla att han logiskt borde vunnit över den klene herdepojken David. Men det var inget mirakel att David gick segrande ur striden. Han var i själva verket förkrossande överlägsen genom att istället för rå muskelkraft (som han saknade) utnyttja sin snabba rörlighet och sin effektiva stenslunga. Vid närmare anblick är det uppenbart.

Malcolm Gladwell ger flera tankeväckande exempel på liknande synvillor i vårt eget moderna samhälle. Bland annat menar han att mindre klasser är skolans Goliat. Vi tar för givet att sådana är fördelaktiga. I-världen har pungat ut tonvis med skattepengar på att få ner elevantalen och öka lärartätheten i klassrummen.

I USA satsades tiotals miljarder dollar åren 1996-2004. Till ingen nytta. Gladwell hänvisar till mängder av forskning i ämnet. Tvärtom kan små klasser vara negativt, eftersom läraren får svårare att hålla uppe den för inlärningsprocessen viktiga elevdynamiken och energinivån i glesare grupper.

Ändå är S och M i full färd med övertyga väljarna om en åtgärd som inte löser någonting. Snarare förspills resurser som hellre borde använts till rekrytering av bättre lärare.

Gladwell är sannolikt något väsentligt på spåren när han skriver: ”Folket i USA – och i Kanada, Storbritannien och Frankrike och så vidare – var inte tvungna att spendera alla dessa pengar för att minska elevantalet i klasserna. De ville ha mindre klasser. Varför? Jo, därför att folk och länder som är rika nog att kunna betala för sådant som väldigt små klasser har svårt att förstå att sådant som kan köpas för deras pengar kanske inte alltid är det bästa för dem”.

För Sveriges del återstår tydligen den läxan att lära.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Moderaterna, Skola och utbildning, Socialdemokraterna

Vårblom över världen

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

John Landquist? Berömmelse är en flyktig företeelse. Inte många reagerar längre på hans namn. Men jag brukar tänka på Landquist ibland. Särskilt i dagar när man sitter mitt i nyhetsfloden av dumheter, grymheter och våldsamheter som strömmar in från världens alla hörn.

Dåliga nyheter är en bullrande rubrik, goda nyheter är en stilla notis. Så fungerar ofta medielogiken. Det dramatiska och det negativa är inte sällan vad som främst fångar vårt intresse. Bilden av den mänskliga tillvaron kan te sig deprimerande dominerad av orättvisor och sorgesamma ting.

Risk för svartsyn botas dock effektivt med en stund i John Landquists goda sällskap. Pröva!

Han föddes 1881, studerade vid Uppsala universitet i Sven Lidmans sällskap, blev namnkunnig litteraturkritiker i Aftonbladet och bekant med Strindberg, som han försvarade under den stora fejden. Senare gav Landquist ut en upplaga av den omstridde nationalförfattarens samlande verk.

Han gifte sig med och skilde sig från Elin Wägner, banade vägen för Hjalmar Söderberg och tiotalistgenerationen, utvecklade en ömsesidigt intensiv fiendskap till kollegan och ungdomskamraten Fredrik Böök, skrev tidigt en fin biografi om Fröding och översatte Sigmund Freud till svenska.

Bland annat. Jo, just det. Det bör kanske nämnas att Landquist även hann med en period som lundaprofessor i psykologi och pedagogik.

Det skojiga med John Landquist är att han aldrig övergav sin optimistiska tro på människan. Medan vi andra kan tendera att resignera och mörkna när ålderdomen smyger sig på, förblev den vänstersinnade kulturradikalen Landquist ljust brinnande livet ut.

Sin sista bok lät han publicera 1970, den heter Tankar om den skapande individen. Landquist pläderade där för att kreativiteten, uppfinningsrikedomen, är själens främsta signum och historiens viktigaste drivkraft.

Det är förmågan till ständigt nyskapande som skiljer oss från djuren, gör kulturen möjlig och som äger potentialen att spränga alla påtvingade gränser; religiösa, nationella, ideologiska, mentala eller vilka de nu kan vara.

Då han blickar ut över den aktuella händelsehorisonten härskar fortfarande kalla krigets nedfrusna positioner. Mänskligheten hukar under det existentiella hotet om ett förödande kärnvapenkrig. Den snart 90-årige Landquist låter sig icke nedslås, han skriver: ”Trots stora faror ser jag ändå framför mig, att de skapande ögonblicken kommer att spridas som en vårblom över världen”.

Nog kan man inte annat än att inspireras av en sådan herre? Dessutom fick han bevisligen rätt. Betänk de otaliga skapande ögonblick som berikat världen under de dryga fyra decennier som passerat sedan Landquist skrev sina ord.

Vi lever på en avsevärt bättre plats numera, tack vare denna process. Och hur mycket vårblom återstår inte att spridas? Som skapande individer har vi människor knappt börjat vårt stora, vackra äventyr.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur

En guide till Jan Myrdals bättre sidor

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?).

Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt.

Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig.

Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!

Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.

En illojal europés bekännelser (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.

Johan August Strindberg (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!

Sälja krig som margarin (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.

Myglaren (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kommunism, Litteratur

Träliga trälar

Corren.Skrivit i Corren 2/1:

Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms Trälarna i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt.

De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.

Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop.

Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers.

Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för Trälarna säger en hel del om 70-talets tidsanda.

Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet Biblioteket (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och ”reta borgarna”.

Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Kommunism, Kultur, Litteratur, Norrköping