Kategoriarkiv: Litteratur

Survival kit

Survival kit

Lämna en kommentar

april 4, 2014 · 6:47 e m

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Mat och dryck, Media, Trafik och kommunikationer

Försvinn!

Lars Gustafsson

Vad ska litteraturpolitiken göra? Hålla sig så långt borta från mig som överhuvudtaget är möjligt.

– Lars Gustafsson, författare, DN 1/3.

Lämna en kommentar

Under Citat, Kultur, Litteratur

Satsa på David, inte Goliat

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Minskat elevantal i klassrummen. Det är ett av Socialdemokraternas vassaste vapen för att få bukt med den svenska skolkrisen. Som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Expressen förra veckan: ”För att vända utvecklingen i skolan krävs att fler elever får mer tid med sin lärare. Därför investerar vi i mindre klasser. Det är en effektiv politik” (31/1).

Efter höstens PISA-bomb om fortsatt fallande kunskapsresultat i grundskolan har S verkligen chansen att koppla greppet om väljarna. Men nu går Moderaterna till dundrande motoffensiv. Deras kampanj med affischer, flygblad och twittertags startade igår under temat ”Mer kunskap i skolan”.

Receptet är intill förväxling identiskt med Socialdemokraternas. Eleverna måste få mer tid med läraren. Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé uppmanar landets kommuner att fokusera på mindre klasser.

Oavsett om S eller M vinner slaget om regeringsmakten, lär de alltså lägga åtskilligt med krut på att infria sitt löfte. Bra va? Alla vet ju att små klasser är positivt. Eller?

Synd att Magdalena Andersson och Tomas Tobé inte läst den amerikanska journalisten Malcolm Gladwells uppmärksammade bok David och Goliat. Konsten att slåss mot jättar (Volante 2014). Titeln anspelar på vad vi tror vara en absolut fördel, men egentligen inte är det.

Goliat var en urstark jätte och därför ansåg alla att han logiskt borde vunnit över den klene herdepojken David. Men det var inget mirakel att David gick segrande ur striden. Han var i själva verket förkrossande överlägsen genom att istället för rå muskelkraft (som han saknade) utnyttja sin snabba rörlighet och sin effektiva stenslunga. Vid närmare anblick är det uppenbart.

Malcolm Gladwell ger flera tankeväckande exempel på liknande synvillor i vårt eget moderna samhälle. Bland annat menar han att mindre klasser är skolans Goliat. Vi tar för givet att sådana är fördelaktiga. I-världen har pungat ut tonvis med skattepengar på att få ner elevantalen och öka lärartätheten i klassrummen.

I USA satsades tiotals miljarder dollar åren 1996-2004. Till ingen nytta. Gladwell hänvisar till mängder av forskning i ämnet. Tvärtom kan små klasser vara negativt, eftersom läraren får svårare att hålla uppe den för inlärningsprocessen viktiga elevdynamiken och energinivån i glesare grupper.

Ändå är S och M i full färd med övertyga väljarna om en åtgärd som inte löser någonting. Snarare förspills resurser som hellre borde använts till rekrytering av bättre lärare.

Gladwell är sannolikt något väsentligt på spåren när han skriver: ”Folket i USA – och i Kanada, Storbritannien och Frankrike och så vidare – var inte tvungna att spendera alla dessa pengar för att minska elevantalet i klasserna. De ville ha mindre klasser. Varför? Jo, därför att folk och länder som är rika nog att kunna betala för sådant som väldigt små klasser har svårt att förstå att sådant som kan köpas för deras pengar kanske inte alltid är det bästa för dem”.

För Sveriges del återstår tydligen den läxan att lära.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Moderaterna, Skola och utbildning, Socialdemokraterna

Vårblom över världen

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

John Landquist? Berömmelse är en flyktig företeelse. Inte många reagerar längre på hans namn. Men jag brukar tänka på Landquist ibland. Särskilt i dagar när man sitter mitt i nyhetsfloden av dumheter, grymheter och våldsamheter som strömmar in från världens alla hörn.

Dåliga nyheter är en bullrande rubrik, goda nyheter är en stilla notis. Så fungerar ofta medielogiken. Det dramatiska och det negativa är inte sällan vad som främst fångar vårt intresse. Bilden av den mänskliga tillvaron kan te sig deprimerande dominerad av orättvisor och sorgesamma ting.

Risk för svartsyn botas dock effektivt med en stund i John Landquists goda sällskap. Pröva!

Han föddes 1881, studerade vid Uppsala universitet i Sven Lidmans sällskap, blev namnkunnig litteraturkritiker i Aftonbladet och bekant med Strindberg, som han försvarade under den stora fejden. Senare gav Landquist ut en upplaga av den omstridde nationalförfattarens samlande verk.

Han gifte sig med och skilde sig från Elin Wägner, banade vägen för Hjalmar Söderberg och tiotalistgenerationen, utvecklade en ömsesidigt intensiv fiendskap till kollegan och ungdomskamraten Fredrik Böök, skrev tidigt en fin biografi om Fröding och översatte Sigmund Freud till svenska.

Bland annat. Jo, just det. Det bör kanske nämnas att Landquist även hann med en period som lundaprofessor i psykologi och pedagogik.

Det skojiga med John Landquist är att han aldrig övergav sin optimistiska tro på människan. Medan vi andra kan tendera att resignera och mörkna när ålderdomen smyger sig på, förblev den vänstersinnade kulturradikalen Landquist ljust brinnande livet ut.

Sin sista bok lät han publicera 1970, den heter Tankar om den skapande individen. Landquist pläderade där för att kreativiteten, uppfinningsrikedomen, är själens främsta signum och historiens viktigaste drivkraft.

Det är förmågan till ständigt nyskapande som skiljer oss från djuren, gör kulturen möjlig och som äger potentialen att spränga alla påtvingade gränser; religiösa, nationella, ideologiska, mentala eller vilka de nu kan vara.

Då han blickar ut över den aktuella händelsehorisonten härskar fortfarande kalla krigets nedfrusna positioner. Mänskligheten hukar under det existentiella hotet om ett förödande kärnvapenkrig. Den snart 90-årige Landquist låter sig icke nedslås, han skriver: ”Trots stora faror ser jag ändå framför mig, att de skapande ögonblicken kommer att spridas som en vårblom över världen”.

Nog kan man inte annat än att inspireras av en sådan herre? Dessutom fick han bevisligen rätt. Betänk de otaliga skapande ögonblick som berikat världen under de dryga fyra decennier som passerat sedan Landquist skrev sina ord.

Vi lever på en avsevärt bättre plats numera, tack vare denna process. Och hur mycket vårblom återstår inte att spridas? Som skapande individer har vi människor knappt börjat vårt stora, vackra äventyr.

Lämna en kommentar

Under Historia, Kultur, Litteratur

En guide till Jan Myrdals bättre sidor

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?).

Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt.

Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig.

Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!

Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.

En illojal europés bekännelser (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.

Johan August Strindberg (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!

Sälja krig som margarin (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.

Myglaren (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.

Lämna en kommentar

Under Film, Kommunism, Litteratur

Träliga trälar

Corren.Skrivit i Corren 2/1:

Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms Trälarna i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt.

De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.

Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop.

Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers.

Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för Trälarna säger en hel del om 70-talets tidsanda.

Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet Biblioteket (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och ”reta borgarna”.

Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Kommunism, Kultur, Litteratur, Norrköping

Till bords, till bords!

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

Mat, dryck och sällskapsliv står i fokus dessa dagar. En njutning för både kropp och själ innan vardagens allvar åter tar vid. Så vad sägs om en kulturhistorisk resa genom gastronomins underbara värld? Häng med!

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Det är inte så dumt sagt. Att äta och dricka gott, helst i glatt sällskap med kära vänner, tillhör otvivelaktigt livets stora fröjder.

Det visste om inte annat Jean Anthelme Brillat-Savarin. Fransk advokat och politiker som var med om revolutionen 1789, bara för att sedan tvingas fly utomlands från Robespierres galenskaper.

Under exilen spelade han bland annat fiol i New York. Han kom hem när giljotinhysterin i Paris lagt sig och återgick till juridiken. Men framför allt gillade Brillat-Savarin att sitta till bords.

”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”, skrev han i Physiologie de Goût (Smakens fysiologi).

Boken utgavs 1825 som en spirituell hyllning till gastronomin och blev samtidigt Brillat-Savarins testamente. Han dog bara två månader efter publiceringen. Smakens fysiologi har levt vidare som en klassisk betraktelse över mat som konst och poesi.

Brillat-Savarin har för övrigt fått en ost uppkallad efter sig, vilket onekligen passar en man som menade att ”en dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”.

Att mat och matlagning handlar om vida mer än att enbart fylla magen märks inte minst i vår egen tid. Frågan kring vad som dukas – och hur – är kultur, statusmarkör och underhållningsindustri.

Folk skryter över sina lyxrenoverade kök, en oändlig rad TV-kockar trängs i rutan och matböcker fyller hyllorna som aldrig förr. Numera lär det ges ut i genomsnitt en kokbok om dagen i Sverige. Marknaden tycks omättlig.

Men ingen av alla nyare kokböcker slår förstås kokboken med stort K – Cajsa Wargs berömda från 1755. Denna Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber gjorde massiv succé, trycktes i fjorton upplagor fram till 1822 och fick ett inflytande som knappast kan överskattas.

Tyvärr är Cajsa Warg i dag mest ihågkommen för ett yttrande hon aldrig fällt (”man tager vad man haver”). Det är synd, ty mamsell Warg förtjänar ett bättre öde än så. Vad sägs exempelvis om hennes spännande recept på äppelsoppa?

”Skala äpplen, skär dem i skivor och lägg dem strax i vatten, så rodna de icke, låt dem sedan koka med ett stycke kanel, och när de äro väl mosade, så riv dem genom durkslag, späd sedan med vatten så att soppan bliver lagom tjock, låt henne litet koka och giv henne smak med vin och socker; russin och korinter böra ock läggas uti, men de måste koka för sig själva, eljes svärta de soppan; när hon anrättas, så läggas rostade brödskivor däruti och strös socker och kanel över.”

Vad som är mest intressant med Cajsa Warg är dock hennes bländande ordkonst. Hon tillhör det svenska skriftspråkets förnyare, om än märkligt förbisedd. Poeten Gunnar Ekelöf läste gärna Cajsa Warg, han fascinerades av hennes stilistik.

Inte undra på. För att vara 1700-talsprosa är den förbluffande klar och direkt, vacker och enkel, en njutning i sig. Som hon själv slår fast i bokens förord:

”Vad skrivarten angår, så hoppas jag att den är begripelig, fast enfaldig, utan minsta smink av lånad penna; ty, som jag alltid funnit den rätten osmaklig, som med onödiga kryddor blivit överhopad, så skulle jag ock räkna de vältalighetsblomster illa använda, som voro strödda på beskrivningar, vilket endast av tydelighet och sanning böra njuta sitt värde.”

Man kunde nog önska att fler än författare till kokböcker följde Cajsa Wargs kloka råd att på detta vis uttrycka sig ”enfaldigt”.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Litteratur, Mat och dryck

På inre resa med Jules Verne

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Jag överväger semester på Island. Detta ensliga örike långt uppe bland Nordatlantens kalla vågor. Eftersom jag aldrig varit där, plockade jag under juldagen fram en reseskildring ur bibliotekets gömmor för att bilda mig en smula.

Ska man tro författaren låter dock landet knappast lockande: ”Överallt var det grått och trist. Inga träd, nästan ingen växtlighet. Det mesta man såg var de vulkaniska klippornas vassa kammar. De flesta husen på Island är uppförda av jord och torv.”

Inte verkar käket vara något vidare heller: ”Värden serverade oss först soppa på renlav… och därefter följde en ofantlig portion torkad fisk som simmade i smör. Smöret var minst tjugo år gammalt, surt och härsket, men isländarna vill ha det så – de tycker inte om färskt smör. Dessutom fick vi ‘skyr’, ett slags filmjölk, smaksatt med enbärssaft, och till det åt vi skorpor. Måltidsdryck var en blandning av vassla och vatten, som kallades ‘blanda’. Jag kan inte avgöra, om den konstiga maten smakade bra eller inte.”

Det är dock Jules Verne som hållit i pennan till raderna ovan och vad visste han? Utanför Frankrikes gränser reste han sällan och inte särskilt långt heller. Men som kammarlärd fåtöljäventyrare hade Jules Verne ändå förbluffande bra koll. Som exempelvis att den slocknade vulkanen Snæfellsjökull på Island är porten till vägen mot jordens medelpunkt.

Voyage au centre de la Terre, som den berömda romanen hette i original, utkom 1864. Inledningen är dramatisk och omedelbar som i ett Tintinalbum av Hergé. En stilla, hemvävd idyll i Hamburg bryts när plötsligt ett pergament med hemligt budskap faller ur en gammal bok. Chiffret, skrivet på latin i runor av en isländsk alkemist för flera hundra år sedan, forceras under viss möda och lovar möjligheten till en fantastisk färd mot klotets inre.

Upptäckarna, den monomane geologiprofessorn Liedenbrock och dennes till början skeptiske brorson Axel, störtar genast iväg med tåg och båt. Framme på Island kompletteras forskarteamet av Hans, en tystlåten stoiker ur lokalbefolkningen, och därefter klättrar trion raskt till botten enligt chiffermakarens instruktioner.

Numera har Jules Vernes verk degraderats från att vara vuxenlitteratur till att hamna på hyllan för barn- och ungdomsböcker (om de yngre ens läser honom i våra dagar). Själv slukade jag denna bok som tioåring och det kan vara riktigt spännande att återvända till barndomens klassiker.

Vad handlar den här romanen om? Egentligen? Det är ingen ordinär berättelse, precis. Efter preludiet till nedstigningen genom Snæfellsjökulls klaustrofobiskt mörka tunnellabyrinter händer det sannerligen grejer.

Till jordens medelpunkt är Freud innan Freud så det skriker om det. Ty vad frodas där i underjorden, om inte alla monster som evolutionen tidigare trängt bort från världens yta! I det inre möter vi vildliv med urtidsdjur, skildrat likt en våt feberdröm.

Och Jules Verne som ofta påstås vara en sådan teknikfixerad Sci-Fi-torris? Fan tro’t.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Litteratur

Medkänslans och humanismens kommissarie

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

”Det började med en känsla av sommarlov. När Maigret steg av tåget badade halva stationen i Antibes i ett solsken som var så bländande att man bara uppfattade människorna som skuggor som rörde sig. Skuggor i halmhattar, vita byxor, tennisracketar. Det surrade i luften. Palmer och kaktus kantade kajen och en flik av blått hav skymtade bortom lampfabriken. Ögonblickligen kom någon framstörtande.

– Det är väl kommissarie Maigret? Jag känner igen er tack vare ett fotografi som stod i tidningen.”

Så inleds Liberty Bar, en av George Simenons många historier om Parisdetektiven Jules Maigret. Han har denna gång lämnat sitt inrökta tjänsterum vid Quai de Orfévres och fått i uppdrag att utreda ett mord på Rivieran. Offret är en rik australiensare som hittats nedgrävd i sin egen trädgård. Två kvinnor sitter häktade, misstankarna är graverande, men när Maigret granskar saken…

Liberty Bar är en tidig bok i serien, skriven 1932. Jag fann mitt exemplar på Röda korset. Pris: fem kronor. Snacka om fynd. Utomlands är och förblir Maigret en gigant. I vårt annars deckartokiga Sverige är nytryck sällsynta.

Fast varför klaga? En del av nöjet är att leta upp gamla Maigretfall bland dammiga antikvariatshyllor. Av Simenons dryga sjuttio Maigretböcker översattes merparten på utmärkt svenska under efterkrigstiden, det är bara att ge sig ut och snoka.

Mycket av tjusningen i dessa berättelser är det specifikt franska. Atmosfären och miljöerna tecknas med en utsökt blandning av poesi och realism. För att inte tala om maten, vinet, ölen (det äts och dricks åtskilligt när Maigret är i farten).

Med snabba, precisa beskrivningar av en bakgata, ett torg eller en enklare restaurang målar Simenon upp scener som blir näst intill fysiskt påtagliga i dofter och ljud. Men bäst är böckernas djupa humanism. Maigret är definitivt ingen stormig Gunvald Larsson, utan ständigt lika lugn och trygg. Brotten löser han genom psykologisk inlevelse.

Paragrafryttare är han inte heller. Lagens snäva bokstav får ofta ge vika för en högre rättvisa, menad att återställa tillvarons mänskliga jämvikt där något gått förfärligt fel.

Herbert Tingsten har träffande fångat Maigret i följande rader: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Hos Hjalmar Gullberg var Apollon en herde, bosatt i ett tessaliskt stall. Hos Simenon röker den förklädde guden istället pipa på ett trivsamt fik innan han för sin flock i vall.

Vi borde utbilda fler såna poliser, tycker jag.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Kultur, Litteratur