Category Archives: Litteratur

68-generationens överstepräst

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.

Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.

Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.

Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.

Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.

Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.

Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.

”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.

Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.

I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.

Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.

Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.

Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.

Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?

Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).

På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Är det en slump att bägge var liberaler?

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Ideologi, Kommunism, Kultur, Liberalism, Litteratur, Media, Socialism

Tristess är livsviktigt

Gunnel LInde

Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorters fantasier och egensinniga sysselsättningar.

– Gunnel Linde, När mamma var mamma, 1993.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Litteratur

Europas sista sommar

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer Världen av igår, avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod.

Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: ”Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl.”

Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent.

Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.

Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den ”svarta veckan” förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen.

Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen.

Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok Det stolta tornet om decennierna innan första världskriget:

”Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.”

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Historia, Litteratur

Livsrecept á la Blixen

Karen Blixen

Karen Blixen, ur Den afrikanska farmen, 1937.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Frihet, Kultur, Litteratur

”Politik blir man bara yr i mössan av”

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som hade nöjet att växa upp med busfröet Bill (eller William, som han heter i original) som självklart sällskap under läslampan. Den senaste svenska upplagan av Billböckerna tryckets i 80-talets början och när jag kollar med yngre vänner i bekantskapskretsen känner ingen till honom. Tragiskt.

Lyckligtvis har jag i alla fall min barndoms Billsamling i tryggt behåll. Liksom författaren och akademiledamoten Per Wästberg brukar jag fortfarande göra regelbundna återbesök i Bills obetalbara universum. Det är verkligen en skrattfest för livet.

Bill är en brittisk kusin till Tom Sawyer och Huckleberry Finn, även föregångare till vår egen folkhemsanarkist Pippi Långstrump. Den tidigare folkskolelärarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev totalt 38 böcker, med start 1922, om den evigt 11-årige Bill och hans kumpaner Ginger, Douglas och Henry i gänget De laglösa. Med Bill som den givna ledargestalten vänder de upp och ner på livet i en fiktiv, dåsig landsortsby utanför London.

Bill är yngsta barnet i den burgna medelklassfamiljen Brown, med en resignerad tidningsläsande far och en tankspridd mor vars främsta sysselsättning är att stoppa strumpor. De despotiska, lätt korkade äldre syskonen Ethel och Robert är ständigt involverade i olika försök till romantiska relationer.

Men deras svärmerier i grannskapet har en tendens att ohjälpligt trasslas till när Bill och De Laglösa finner anledning att blanda sig i leken. Inte av elakhet, dock. Den oborstade odågan Bill är i grunden en godhjärtad person med humanitärt patos och stark rättskänsla. Resultatet av hans välvilligt motiverade ingrepp i omgivningens tillvaro leder emellertid ofelbart till sammanbrott och socialt kaos, allt till Bills misstrogna förvåning:

- Jag ville ju bara hjälpa.
– Men snälla Bill, sade mrs Brown, hur trodde du det skulle hjälpa någon att säga att Ethel har epilepsi och lungsot?

De laglösas rastlösa fantasi och djärva upptågskonst drabbar oupphörligen villakvarterens inkrökta värld av kyrkobasarer, trädgårdsfester, sångutflykter och poesiaftnar. Cromptons historier är ett slags förväxlingsspel, där aktörerna ständigt missförstår varandra och hyser felaktiga uppfattningar om vad som händer och varför. Endast läsaren njuter av privilegiet att ha hela bilden klar för sig.

Det är inte bara högoktanig fars, utan även lysande satir över det stela engelska klassamhället med sina fnoskiga äldre damer, bortskämda unga snobbar, pompösa biskopar, pretentiösa konstnärstyper och halvtokiga, pensionerade officerare från kolonierna.

Bill är en dynamitard i borgerlighetens salonger – en okuvlig nonkonformist som med suveränt förakt för de vuxnas inrutade konventioner och kvävande maktanspråk försvarar sitt revir. Sådant är förstås inte okontroversiellt. Det fanns knarriga moralister vilka betraktade Billböckerna som första steget till ungdomsvårdsskolan, och krävde att de svenska biblioteken skulle förbjuda dem.

Bills förmåga att inspirera barn till en kriminell karriär torde dock vara i paritet med Emil i Lönnebergas. Mot vissa människors bottenlösa stupiditet kämpar som bekant även gudar stundtals förgäves.

Vad Richmal Cromptons kritiker i övrigt missade var att Billböckerna innehåller rikligt med invävda intellektuella referenser. ”Billböckerna är ett slags bildningslexikon”, skriver Per Wästberg i essäsamlingen Frukost med Gerhard (1992):

Här hörde jag första gången namn som Shakespeare, Bacon, Gladstone, Freud, Mingperioden. Crompton alluderar på klassiker, låter folk tala cockney eller Bill – i färd med att undvika ett besök hos tandläkaren – framföra monologer värdiga en Wagneropera. Hos Bill mötte jag ord som var roliga att kopiera och bolla med: gravitationslagar, atomkärnor, modus vivendi, platonska ideal, Turkish delight…

En av mina egna favoritepisoder är när Bill frestas att ge sig in i politiken (ur William the Fourth, 1927 – svensk titel: Bill spelar högt). Den lilla byn ska välja en parlamentsledamot. Bills morbror sluter med fanatikerns glöd upp bakom det liberala partiets kandidat, som ställs mot en lokal representant för högerpartiet Tories. Valkampanjens upphetsade stämning undgår självfallet inte att även drabba Bill, som fångas av liberalernas paroll om ”fred, lycka och billigare bröd”.

Bill drar omedelbart slutsatsen att ”högergubbarna” måste vara ytterst illasinnade som motsätter sig en sådan politik. Men morbrodern avböjer bestämt Bills entusiastiska försök att assistera honom i röstvärvningsarbetet. Varvid Bill går sin egen väg och bryter sig in i högerkandidaten mr Cheytors hem för att handgripligen övertala denne från att snuva de goda liberalerna på segern.

Luften går dock ur Bills politiska engagemang när mr Cheytor efter en vild brottningsmatch upplyser honom att även högerpartiet vill ha fred, lycka och billigare bröd (triangulering i mittfåran är inget nytt under solen):

Bill tappade hakan.
– Vill ni? Högergubbarna? Varför bråkar ni med varandra, då?
– Om jag vore du, sade mr Cheytor, skulle jag inte blanda mig i politiken. Du blir bara yr i mössan av det.

Morgonen efteråt möter mr Brown familjens tidigare nyfrälste ungliberal vid frukostbordet:

- God morgon, Bill, sade han. Kanske du vill titta i tidningen, du som så plötsligt har börjat intressera dig för politik?
– Politik? sade Bill likgiltigt. Det är ingenting att ha. Man blir bara så – yr i mössan av det.
Mr Brown betraktade sin son.
– En mycket klok iakttagelse. Det tar sig Bill!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Storbritannien

Survival kit

Survival kit

Lämna en kommentar

april 4, 2014 · 6:47 e m

”Äggröran var som klister”

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

”Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar.

Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan.

Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?

Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden!

Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. ”Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!”, dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott:

”Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel… Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga.

Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft. Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken. Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre.”

Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när ”fussta middan” serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag.

Nu har ju allt urartat helt.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Mat och dryck, Media, Trafik och kommunikationer