Category Archives: Kultur

Taube som tonsättare av 50-talets frihetstid

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Kulturhistoria, Linköping, Lyrik, Musik

Fria vingslag med Gunnar Ekelöf

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).

Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.

Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).

Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.

Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.

Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.

Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.

Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Kultur, Liberalism, Lyrik, Musik

Innan världsbranden

Hovoperan i Wien, Österrike-Ungern 1902

Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.

Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.

Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.

– Barbara W Tuchman, Det stolta tornet – världen före första världskriget 1890-1914, 1962.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Europa, Historia, Kultur

Läxa för gudfruktiga moralister

Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding

Vad Gud har skapat måste vara gott.
Vad människorna nämna synd och brott
Är synd och brott i deras ögon blott.
Det är himlens röst, som jorden falskt
förstått.

– Verner von Heidenstam, Vallfart och vandringsår, 1888.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lyrik

Råd till arbetssökande

Graham Greene

Om du måste jobba för brödfödan, gosse, och priset de vill få dig att betala är din lojalitet, bli då dubbelagent och låt ingendera sidan veta ditt riktiga namn.

– Graham Greene

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Beppe

Beppe Wolgers

Många tycker att jag är töntig och larvig. Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det.

– Beppe Wolgers

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur

Livsrecept á la Blixen

Karen Blixen

Karen Blixen, ur Den afrikanska farmen, 1937.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Frihet, Kultur, Litteratur

När vindarna viskar mitt namn

Bertha Lum (USA 1869-1954) Wind Sprite (1920)

Bertha Lum, Wind Sprite, 1920.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

60-talet var inte alltid så kul

Skrivit i Corren 9/6:Corren.

Rockstjärnor tenderar att ha en obesvarad kärlek till filmens värld. Åtskilliga är de som efter storstilade succéer på musikscenen, även ansett sig kunna briljera på vita duken.De flesta har skändligen tvingats inse att skomakaren bör bli vid sin läst. Ta bara de gamla brittiska glamrockarna Slade, som bjuder på ett rejält pinsamt magplask i Slade in Flame. Eller?

Fel, fel, fel. Faktum är att detta oförtjänt bortglömda alster från 1975 (i regi av Richard Loncraine) förmodligen är en av de bästa rockfilmer som gjorts. Sladegrabbarna är förstås inga professionella skådespelare. Ändå är deras rollprestationer som medlemmar i den fiktiva gruppen Flame häpnadsväckande övertygande.

Filmen gestaltar hur ett rockband under sena 1960-talet når toppen, men faller sönder under trycket av sina egna framgångar och den korrupta musikbranschens cyniska krav. Klassisk storyline, dock skildrat med en engagerande diskbänksrealism som nästan påminner om vad Ken Loach brukar syssla med.

Mot bakgrund av Slades image som sorglösa partyröjare, var väl misstanken nära till hands att de skulle valt att figurera i en lättviktig historia med fåniga upptåg á la Hard Days Night eller Help. Istället överraskar gruppen genom att gå motsatt väg i denna påfallande mörka, samhällskritiska film.

När Slade fick chansen att verkligen säga något tog de sannerligen tillfället i akt. Deras personliga erfarenheter av 60-talets engelska popscen kan inte ha varit alltför muntra – och här ger de igen med besked på giriga managers och skrupelfria skivbolagsdirektörer som lika gärna kunnat sälja tvål och tandkräm.

Även organiserade gangsters är framme för att brutalt roffa åt sig av pengarna som de unga, naiva musikidolerna genererar när efterkrigstidens nya tonårskultur blev en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Bakom kulisserna på den numera så romantiserade ”Swinging London”-eran dolde sig onekligen en ganska grym värld.

Konstnärligt är filmen en triumf. Dock blev avståndet till publikens förväntningar för stort. Sladefansen bestod främst av yngre ungdomar, som varken kunde ta till sig berättelsen eller budskapet. Många konfunderades och förmådde inte skilja mellan verklighetens Slade och påhittade Flame i biosalongen.

I filmen uppstod till exempel svåra slitningar mellan den sångare som Noddy Holder spelade och basisten Jim Leas karaktär. När bandet började turnera igen efter att Slade in Flame haft premiär, tvingades Noddy Holder ofta förklara från scenen: ”We wuz only acting, me and Jim is friends really”.

Tyvärr blev skapandet av denna lysande film en grov karriärmässig missräkning, som bidrog till att Slade hamnade i kommersiell utförsbacke under resten av 70-talet. Senare skulle gruppen göra magnifik comeback (ni minns kanske dunderhitsen Run Runaway och My Oh My?), men originalgruppen är nu upplöst sedan många år.

Slade in Flame finns utgiven på DVD. Se den gärna en regnig eftermiddag om du inte har något bättre att göra. Det gjorde jag. Lite populärkulturell spis av gammalt gott märke skadar aldrig. Särskilt som man i detta fall påminns om att flydda tider ingalunda var så oskyldiga som man i nostalgins skimmer ibland kan får för sig. Och det gäller ju inte bara musikbranschen.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Musik, Rock

Under katedralens valv

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

Mitt i stan har den tronat i 800 år, det häftigaste som Linköping har att bjuda. Jag älskar domkyrkan, denna rogivande oas, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess magnifika valv är att förnimma doften från Frankrike eller Italien.

I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den gamla katolska kulturgemenskapen som band Europa samman innan Gustav Vasa gjorde slut på det roliga för Sveriges del. Men vilken skatt vi har kvar, som en bit Rom i Östergötland. Visst är det coolt?

Kyrkobyggnaden (näst störst i Sverige) innehåller en hel del fascinerande ting. Se om du finner pelaren där i slutet av 1700-talet en viss J Berzelius klottrat sitt namn. J står för Jacob, han studerade på gymnasiet i Linköping då och var inte särskilt lycklig.

I avgångsbetyget stämplades han som ”en yngling av tvetydigt hopp”. En tidig föregångare till dagens underpresterande svenska elever på glid utför i Pisa-undersökningarna? Kanske kan Jan Björklund och vi andra trösta oss med att exemplet Berzelius visar att det kan gå ganska hyfsat ändå.

Han hade nämligen ett egensinnigt intresse för naturvetenskap som ingen förmådde kväva. Berzelius gick vidare till att upptäcka flera grundämnen som kisel och torium, kartlade hur kemins grunder fungerade och gav världen nya begrepp som fotosyntes och protein. Internationellt räknas han som vår främste vetenskapare efter Linné och har både fått en park i Stockholm och en gata i Paris uppkallad efter sig. Inte illa för en misslyckad gymnasist från Linköping.

Ett annat tips är kolla in gravmonumentet där Östergötlands första landshövding Ulfsparre och hans fru Beata vilar, skulpterade sida vid sida i sten. I Per Wästbergs roman Ljusets hjärta har de nyförälskade huvudpersonerna Johan Fredrik och Ellen ett möte i Linköpings domkyrka.

Vid graven grips de av uppflammande ömhet till landshövdingeparet som varit borta i mer än 500 år. Och: ”Något outsägligt får dem att vackla – skymten av en gräns, bortom vilken vilja och begär sammanfaller”. Ellen utbrister till Johan Fredrik: ”Plötsligt vill jag leva bara för att ha dig inom mig jämt”.

Tänk vilka underbara känslor som kan tändas i vår katedral.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Linköping