Kategoriarkiv: Kultur

Våra skrivande hjältar

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Heidenstam och Hjalmar Gullberg har ett. Liksom givetvis Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Samtliga, och många fler därtill, är förärade egna litterära sällskap.

Det lär finnas över hundra stycken i Sverige, befolkade med inbitna entusiaster som vill hålla andan levande av sina hädangångna favoriter på den kulturella parnassen.

I någon av Stockholmstidningarna såg jag att det förträffliga Jolosällskapet utkommit med en bok betitlad Så minns vi Jolo – 39 texter om Jan Olof Olsson.

Som DN-reporter och författare var denne legendar definitivt one of a kind. Kunde ju bli trevlig påskläsning, tänkte jag. Tyvärr förmådde ingen av Linköpings bokhandlare eller ens vårt utmärkta stadsbibliotek förse mig med ett exemplar innan helgen.

Istället dammade jag av Jolovolymen Stockholmsluft (1974) hemma i bokhyllan, där Per Wästberg minns honom så här i förordet:

”Jolo iakttar det som pågår utom tävlan, det som sker i vad som synes ske: talarens oroliga fötter där han står bakom podiet en första maj. Han ser en historiett genom ett gårdsfönster. Ett par kaférepliker räcker för att spekulera över en livsgåta…

Han var känslig, sårbar, men inget barn och ingen fantast. Han gjorde tillvaron värd att vistas i, han fick den att bli närvarande. Jolo gav oss, sina läsare, igenkänningspunkter, så vi inte gick vilse och inte fick för tråkigt. Han piskade rutinen till spänning”.

Är inte det ett underbart journalistiskt credo, värd att låta sig inspireras av? Jolo är för min personliga del en skrivande hjälte av nästan lika stort idolformat som Pär Rådström och Beppe Wolgers.

Lite synd att de som diggar dessa bägge grabbar ur den lekfulla litterära femtiotalistgenerationen inte lyckats samla ihop sig till en klubb som Jolo, Strindberg och alla övriga har. Rådström- och Wolgersfansen är väl alltför individualistiskt och nonkonformistiskt sinnade, antar jag.

Ska det vara något sällskap är det snarare gänget kring krogbordet än sammanträdesbordet som gäller. Dagordningar och årsmöten är liksom inte vår grej.

Och att fortsätta med den fria, lätt anarkistiska hållningen till tillvaron är kanske hyllning nog. Det sammanträds på tok för mycket i det här landet ändå, eller hur?

Lämna en kommentar

Under Kultur

The Woman in Red

Edward Hopper - lesser seen works South Carolina Morning, 1955

Edward Hopper, South Carolina Morning, 1955.

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur

Survival kit

Survival kit

Lämna en kommentar

april 4, 2014 · 6:47 e m

Musikundrets skapare

Corren.På söndag är det 40 år sedan ABBA vann Eurovisionsfestivalen i Brighton. Segern inledde en sagolik internationell karriär. Som pionjären Stikkan Anderson gjorde möjlig. Om detta har jag skrivit i Corren 3/4:

Björn och Benny, Agneta och Anni-Frid. Hela världen känner och älskar dem som ABBA. Tacka Stig ”Stikkan” Anderson för det. Han kläckte gruppnamnet och var det dynamiska affärsgeniet bakom framgångarna. Björn och Benny komponerade den fantastiska musiken.

Men utan managern Stikkan Anderson som hängiven pådrivare och rastlös marknadsförare är det svårt att tänka sig att ABBA nått sin legendariska stjärnstatus, eller ens tagit sig utanför Sveriges gränser.

I skarven mellan 60- och 70-tal betraktades fortfarande svensk popexport, i synnerhet till Storbritannien och USA, som en hopplöst skrattretande idé. Outsidern Stikkan Anderson var besatt av att bevisa motsatsen.

Han kom från det lilla västgötska samhället Hova, född 1931 som en ”oäkting” med fadern okänd och uppvuxen under påvra förhållanden. Han valde att bli folkskollärare för försörjningens skull innan de musikaliska vingarna bar.

Han komponerade flitigt själv, startade eget musikförlag 1960 (Sweden Music) och 1963 även eget skivbolag (Polar). En lukrativ nisch blev att köpa utländska musikrättigheter och förse låtarna med svenska texter åt dåtidens schlagerartister.

När han knöt begåvningarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson till sitt bolag och ABBA uppstod, såg han genast potentialen att skapa historia. Genom sin mångåriga förlagsverksamhet hade Stikkan Anderson skaffat sig ett formidabelt internationellt kontaktnät i musikbranschen.

Kapital på banken fanns nu också att investera i ABBA:s drömmar om att erövra fjärran horisonter. Siktet sattes på Eurovisionstävlingen som chans att nå ut och göra intryck. Björn och Benny hade en svängig melodi, ovanligt poppig för sammanhanget, vilken borde funka.

Stikkan författade texten och titeln: Honey-pie. Nä, inte riktigt optimalt. Han prövade igen och den 6 april 1974, kl 22.18, stod det klart att Waterloo blivit en fulländad succé.

”Det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick då ABBA vann i Brighton. Men det var också klockslaget för ett startskott till min kanske jobbigaste period i musikbranschen. Som en sorts astronaut skulle jag snurra runt jorden, men jag hade ingen kapsel så det fick bli vanligt flyg. Ärende: sälja. Och sälja utan bara helvete!!”, berättade Stikkan Anderson 1983.

ABBA hade då sålt 182 miljoner skivor, numera är siffran dubblerad (minst).

I 70-talets folkhemska vänsterklimat ansågs Stikkan Anderson vara en ärkecynisk kommersiell klipparkapitalist, föraktad som burdus uppkomling även i traditionella näringslivskretsar.

Idag borde Stikkan Anderson, avliden 1997, inte bara minnas och hyllas för att han gav ABBA möjligheterna att blomma ut till en supergrupp av The Beatles och Led Zeppelins motsvarighet. Utan också för att han, entreprenören som bokstavligen började sin bana med två tomma händer, lade grunden till det svenska musikundret.

Vi exporterar mer musik än något annat land relativt folkmängd. Snacka om arv att lämna efter sig.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Musik

Vårkänslor

Félix Vallotton (Swiss 1865-1925) Paysage avec rivière et deux figures (1918)

Félix Vallotton, Paysage avec rivière et deux figures, 1918.

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur

Behövs kulturpolitiken?

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det blev ramaskri från vänster när Alliansen under sin första mandatperiod avskaffade den fria entrén till de statliga museerna och slopade systemet med livslång inkomstgaranti för konstnärer.

För dem vars hjärta klappar rött och hett i politiken kunde detta åberopas som triumfatoriska bevis på att borgerligt styre innebär kulturskymning över landet. Bara det blotta faktum att Moderaterna lade beslag på kulturdepartementet efter maktskiftet 2006 upplevdes som en provokation.

Men facit av högerspökets fruktade nyliberala härjningar är snarare att Alliansen gått motsatt väg. Den traditionalistiska linjen av offentlig interventionism har tryggt fortsatt gälla, om än i något modifierat skick.

Enligt färska Timbrorapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? har faktiskt regeringen varit så påfallande aktivistisk under sina första år vid makten, att de senast föregående S-regeringarna framstår som sövande slappa i jämförelse.

På Alliansens meritlista finns en ny stor kulturutredning med reviderade kulturpolitiska mål, ett nytt förmånligare statligt filmavtal, sjösatta prestigesatsningar som Kultursamverkansmodellen, Kulturbryggan, Skapande skola, et cetera.

Men i den opinionsundersökning som Demoskop gjort på Timbros uppdrag anser endast 1 ynka procent av svenskarna att kulturlivets förutsättningar blivit mycket bättre för det. Vilket kanske inte är konstigt.

En förkrossande majoritet ute i stugorna har aldrig hört talas om regeringens reformbatteri. Något som den borgerliga tankesmedjan å Alliansens vägnar finner alarmerande och oroande. ”Vad spelar det för roll att man gör bra saker om ingen känner till det?”, avslutas rapporten retoriskt.

Ja, regeringen skulle möjligen behöva arbeta mer med sin kommunikation. Fast sanningen att säga har jag knappt själv någon vidare koll på vad kulturdepartementet sysslar med. Ändå är jag hyfsat insatt i politik och mycket kulturintresserad.

Trots det vet jag absolut ingenting som är så erbarmligt trist och själsdödande som kulturpolitik. Enbart ordet synes mig som en självmotsägelse. Kultur är den fria vandringen,  det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling – vilket väl inte direkt är vad tillvaron i politikens sammanträdesrum vanligen utmärks av.

Kultur och politik är som eld och vatten, två sfärer vars väsen och konstitution är radikalt skilda från varandra.

Den viktigaste kulturpolitiken borde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård, men i övrigt? Att de flesta aldrig uppmärksammat regeringens alla satsningar har måhända ett samband med att marknadens kulturutbud är rikare, vitalare och präglat av större mångfald än någonsin tidigare.

Så varför bry sig? Och hur mycket av den gamla politiker- och byråkratkontrollerade strukturen behöver vi då behålla? Det är synd att varken Moderaterna eller ens Timbro vågar försöket att rejält utmana vänsterns ingrodda överhöghet på området.

Ett nyliberalt högerspöke som röjer runt i kulturpolitikens korridorer hade kunnat bli uppfriskande. Som Strindberg sa: Här rivs för att få luft och ljus!

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Kultur, Moderaterna

Train Kept A-Rollin’

Edward Hopper - Railroad Train (1908)

Edward Hopper, Railroad Train, 1908.

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur

Hör Michnik och Oksanen!

Skrivit i Corren 22/3:Corren.

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.

Lämna en kommentar

Under EU, Kultur, Ryssland, Tyranni, USA, Utrikespolitik

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Lämna en kommentar

Under EU, Europa, Kommunism, Kultur, Liberalism, Media, Ryssland, Socialdemokraterna, Socialism, Tyranni, USA, Utrikespolitik

Vårdagjämning

Saven stiger, pulsen slår extra slag, det spritter till i kropp och själ. Våren är elektrisk. Vi skakar av oss mörkret, det ljusnar. Dags att samlas igen och förbereda nya äventyr. Phil Lynott och grabbarna i Thin Lizzy pluggar in gitarrerna, årstidens soundtrack är givet.

That jukebox in the corner blasting out my favorite song
The nights are getting warmer, it won’t be long
Won’t be long till summer comes
Now that the boys are here again.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Musik, Rock