Category Archives: Kultur

Den stora snedtrippen

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Denna helg är det 45 år sedan den legendariska Woodstockfestivalen ägde rum, den 15-17 augusti 1969. Alternativkulturens mest mytomspunna manifestation var dock i verkligheten inte så rosenrött skimrande.

Woodstockfestivalen, som uppskattningsvis drog en halv miljon besökare, hajpades först som genombrottet för en ny era där 60-talets alternativkultur och hippieideal snart skulle revolutionera hela USA (och på köpet resten av världen).

Bara några månader senare, i december 1969, krossades den naiva drömmen blodigt och brutalt på Altamont Speedway Free Festival, Californien. Det som ämnades bli en repris på Woodstock blev snarare dess negativkopia.

Huvudattraktionen Rolling Stones hade bisarrt nog anställt Hells Angels som säkerhetsvakter. Mitt under låten Sympathy for the Devil knivhöggs en åskådare i publiken till döds av de våldsfixerade MC-knuttarna (dådet, liksom den otäcka stämningen på festivalen, förevigades i dokumentärfilmen Gimme Shelter).

Istället för att bli en triumferande segerstöt mot framtiden, gick således Woodstock till historien som den korta flower power-epokens symboliska kulmen.

Bevarad på film och skiva lever den emellertid vidare, höljd i ett gyllene skimmer av nostalgi och romantik som inte upphör att fascinera även senare ungdomsgenerationer. Woodstock har i det kollektiva populärkulturella medvetandet blivit ett oöverträffat benchmark för den ideala musikfestivalen.

Men Woodstock skulle lika gärna kunna sägas vara ett avskräckande exempel om man ser det nyktert. Även om det finns briljanta stunder av stämning och musik fångade till eftervärlden, rådde det sannerligen inte brist på plumpar i protokollet.

I stort sett samtliga artister uppträdde höga som hus och skulle garanterat låtit bättre om de undvikit drogerna som fritt flödade överallt. Det är exempelvis synd att säga att gitarrgeniet Jimi Hendrix hade sin bästa stund på scenen. The Band lirade så omtöcknade att gruppen efteråt skämdes när de fick höra resultatet på inspelningarna.

Vilket förklarar varför The Band heller inte medverkade i originaldokumentären, eller på de bägge ursprungliga soundtrackalbumen. Samma baksmälla drabbade Greatful Dead och Creedence Clearwater Revival, som också krävde att få klippas bort.

Arrangörerna var unga och gröna grabbar, som ingalunda drevs av altruistiska motiv om fred och kärlek genom rockmusikens helande kraft. Det handlade om något betydligt mer prosaiskt: chansen att tjäna stora pengar snabbt och effektivt. Festivalen skulle därför organiseras med militär precision, bland annat hyrdes helikoptrar in för allt skulle flyta så smidigt som möjligt. Raka motsatsen inträffade.

Organisationen bröt samman nästan genast. Man var helt oförberedd på den enorma publiktillströmningen som korkade igen vägarna miltals från festivalområdet. Horder av ungdomar stormade inhägnaden runt fältet där scenbygget stod. Säkerhetsapparaten var skrattretande otillräcklig, biljettkassorna blev kaffeved, det fanns inte en suck att ta betalt.

Fåraktigt fick arrangörerna kapitulera och deklarerade att festivalen var gratis – vilket självfallet inte minskade publiktrycket. Om tillgången på droger var stor, så var det sämre med mat och dryck till alla dessa hundratusentals människor. Desperat fick volontärarbetande hippies flygas in, vilka slevade ut gröt för att stävja eventuella hungerkravaller.

Kaoset ledde även till ständiga förseningar på och bakom scenen. Artisterna fick vänta i många långa timmar, till och med dagar, på klartecken att få spela. Den tråkiga dötiden fördrevs med… tja, gissa!

Som om inte allt detta vore illa nog, satte sig också vädrets makter på tvären. Stormbyar och häftiga skyfall förvandlade det tidigare soliga festivalområdet till en enorm, slagfältsliknande leråker.

”Alltså, det var verkligen rått där ute. Jag skulle vilja beskriva det som tre dagar av droger och helvetiskt elände”, sa inspelningsteknikern och sedermera berömda musikproducenten Eddie Kramer efteråt.

Att festivalen ändå avlöpte förhållandevis fredligt, givet de katastrofala omständigheterna, måste betecknas som rena bonnturen. Summa summarum var det ”bara” två personer i publiken som omkom (den ene tog en överdos heroin, den andre blev överkörd av en traktor).

Ekonomiskt blev alltihop en gigantisk flopp. Joel Rosenman, en av de ansvariga arrangörerna, konstaterade fyra decennier senare: ”Att kalla Woodstock för en finansiell katastrof vore att uttrycka det milt. Tar man de röda siffrorna i bokslutet och multiplicerar med inflationen, gick vi back med omkring 10 miljoner dollar i dagens penningvärde”.

Räddningen blev bolaget Warner Brothers, som tack vare att biograffilmen och dess soundtrack gjorde jättesuccé 1970 kunde befria det havererade affärsprojektets stukade huvudmän från livslång skuldsättning.

För övrigt kan tilläggas att Woodstockfestivalen inte ens ägde rum i Woodstock. Invånarna som bebodde den lilla stillsamma glesbygdsorten i delstaten New York protesterade mot att få friden störd. Hastigt och lustigt tvingades man flytta festivalen. Sju mil bort, nära staden Bethel, hittades en vänlig bonde som generöst ställde sina ägor till förfogande.

Fast då var det redan försent att ändra namnet på affischerna.

Woodstock!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, USA

Back to Black

Max Ernst (1891-1976) Paysage Noir 1923

Max Ernst, Paysage Noir, 1923.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Lämna en kommentar

Filed under Film, Folkpartiet, Kultur, Moderaterna, Skola och utbildning, TV

Förskingrat silverland

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.

Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som Fritiof och Carmencita. Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna.

Argentina, ”Silverlandet”, döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.

Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina.

Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.

En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.

Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?

Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet.

Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare ”skyddades” genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.

En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark.

Peronismen har – trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra – rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Kultur, Historia, Latinamerika

New Moon On Monday

Udo Peters (Germany 1884-1964) Moonrise, 1961.

Udo Peters, Moonrise, 1961.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Windy

John French Sloan (1871-1951) Breezy Day, Gloucester, Mass. (1915)05_5799555381108315079_n

John French Sloan, Breezy Day, Gloucester, Mass, 1915.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Politikens behov av hattar

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Moderaterna, Socialdemokraterna, Stil, USA

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.