Category Archives: Konservatism

När dragningskraften upphört

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Konservatism, Kristdemokraterna, Politisk kultur

Farväl till Lincoln

Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.

Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.

Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.

3 kommentarer

Filed under Ideologi, Konservatism, Liberalism, USA

Frankrike valde 1789 års ideal

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Europa, Frankrike, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Historia, Konservatism

Högerns batongpopulister blåser till strid

Sverigedemokraterna ska ”bredda” sin politik, förkunnar partiledaren Jimmie Åkesson på debattplats i SvD. Fokus ska inte enbart riktas på den förmenta massinvandringens elände. Nu ska SD även gå till offensiv på kriminalpolitikens område, med krav på kraftigt skärpta straff för grova brott.

Jaha. Någon som är förvånad? Är det något som är utmärkande för högerpopulistiska extremistpartier är det just fixeringen vid föreställningen om människor från andra kulturer som förstör nationen, samt en galopperande brottslighet som förstör nationen. Dessa två fenomen brukar regelmässigt sammankopplas. SD har exempelvis tidigare larmat om en kraftig ökning av gruppvåldtäkter i invandringens spår. En ren spökbild. Men odlandet av sådana är ju sällan SD främmande för.

Likaså sprider man gärna myten om att etablissemanget aktivt bidrar till nationsförstörandet genom en förbluffande, kronisk slapphet mot gräshoppssvärmen av tungt belastade brottslingar som drar land och rike runt. Intet nytt på SD-fronten således. Att hojta om hårdare slag med batongerna, och ställa krav på tuffare tag i största allmänhet, verkar dock fler partier se som en lockande universallösning på samhällets skiftande problem.

Även Kristdemokraternas Göran Hägglund använde sin stund i Almedalen för att komma ut som en korsriddare mot kriminaliteten. Inom partiet hörs symptomatiskt nog röster om att KD nu ska göra upp med ”snällismen”. Alltså samma resa som Folkpartiet gjort, när man skrotade sitt progressiva socialliberala arv för istället dra på sig en konservativ högermantel. För KD:s del handlar det snarare om att skära bort konservatismens mjukare delar. Om ungdomsförbundet KDU kan anses vara en vägvisare om vad som komma skall, ser det riktigt läskigt ut.

I dagens DN vill KDU:s nyvalde ordförande Aron Modig inte bara ha språktest för invandrare enligt FP:s gamla paradmodell. Han blåser också till strid mot det mångkulturella samhället. Utan att blygas förklarar Aron Modig att KDU och Sverigedemokraterna ”tycker likadant i den här frågan”.

Tecken i tiden? Förmodligen. När de sociala trygghetssystemen urholkas, klyftorna vidgas, solidaritetens försvarare marginaliseras och den egofixerade individualismen blir normerande – då ökar utrymmet för råare politiska strömningar och kyligare vindar sveper in över hela fältet. Komplexa frågor får enkla svar, där tolerans och humanism ofta avfärdas som uttryck för flum och mjäkighet. Det är lika klassiskt som farligt, ett hot mot öppenheten och frätande för samhällsgemenskapen.

Man får emellertid livligt hoppas att väljarna är klokare än nämnda partier. Enligt opinionsinstitutet SKOP:s senaste barometer rasar SD kraftigt och ligger idag på 4,2 procent, medan KD hamnar under riksdagsspärren. Avståndet mellan blocken krymper också, den allt skakigare moderata regeringsalliansen har bara ett försprång på drygt två procentenheter. Vem vet, det kanske snart ljusnar vid horisonten.

1 kommentar

Filed under Folkpartiet, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Konservatism, Kristdemokraterna, Lag och rättsväsende, Politisk kultur, Sverigedemokraterna

Trista tider för Republikanerna

P1:s utmärkta veckomagasin Godmorgon, världen hade igår ett inslag om Glenn Beck. Lägg namnet på minnet. Här har vi nämligen en röst att räkna med i amerikansk politik. Tyvärr. Med sin radioshow The Glenn Beck Program når han miljoner lyssnare över hela USA. Han har även ett eget TV-program på Fox News Channel. 

Glenn Beck är en vulgär högerpopulist i samma division som Rush Limbaugh och Pat Buchanan. Han företräder en blandning av urartad, reaktionär konservatism och simplifierad nyliberalism – toppat med rikliga doser av traditionell amerikansk paranoia och konspirationsmentalitet. 

Etablissemanget i Washington är genomruttet. Illasinnande krafter hotar att förvandla USA:s konstitution till ett värdelöst papper. Staten är ondskans redskap. President Barack Obama är kommunist i allians med Belsebub. Friheten för Amerikans befolkning är snart ett minne blott.

Ungefär så lyder Glenn Becks budskap i ett nötskal. Det är svårt att tro för vanliga sansade européer, men många jänkare tar faktiskt Beck på allvar och tycker att han är en formidabel ”sanningssägare” om tillståndet i nationen. Inom Tea Party-rörelsen dyrkas han likt en hjälte. Det talas om Glenn Beck och Sarah Palin som ett republikanskt dream team inför nästa presidentval. 

Ett sådant radarpar lär nu knappast bli nominerade, ens om de försökte. Men att Beck och Palin är inflytelserika figurer, som substantiellt påverkar det republikanska partiets kurs och stämningsläge, råder ingen större tvekan om. Utvecklingen inom ”The Grand Old Party” inger oro. Går det riktigt illa kan partiet vara på väg att definiera ut sig själv som en seriös och konstruktiv politisk kraft. 

Den moderata linje som företräddes av Richard Nixon, Gerald Ford, George Bush (d.ä.), Bob Dole och John McCain tycks behöva hjälp av en respirator för att överleva. Det politiska klimatet i USA är polariserat, hätskt och destruktivt – situationen påminner om det mörka decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då var det Demokraterna som lamslogs av demagoger, extremister och splittrare. 2010 ser vi historien upprepas inom deras motståndarläger. 

Republikanerna har ett stolt arv som ”the Party of Lincon”. Idag verkar det alltmer blivit ett parti av stollar. Sorgligt. 

9 kommentarer

Filed under Konservatism, Media, USA

Flygkraschen som skakar världen

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Historia, Konservatism, Kristenhet, Ryssland

Och ännu ett hjärnsläpp från Johan Lundberg…

Puckat”Det som har satt Stockholm och Sverige på kartan arkitektoniskt är framförallt 16- och 1700-talsbebyggelsen.”

Johan Lundberg, chefredaktör på Axess och ivrig kandidat till utmärkelsen ”landets mest reaktionära kuturkonservativa gåspenna”, ondgör sig ånyo över modernismens elände. 

Vad gäller arkitektonisk berömmelse kan man stillsamt bara undra om Lundberg möjligen hört talas om sådana personer som Sven Markelius, Peter Celsing, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz? Eller varför inte Ferdinand Boberg? Samtliga med hyfsade avtryck i byggnadshistorien…

Fast det är klart, ingen av dem var ju verksamma före 1800-talet och måste därmed per definition vara irrelevanta. Giv oss Tessin åter! 

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur, Citat, Konservatism, Media, Stadsplanering

En eloge till Hägglund, trots allt

KD-ledaren Göran Hägglund stormar vidare i sin frälsningskampanj för ”verklighetens folk”.

Igår eldade han de egna trupperna på Kristdemokraternas personaldag med nya rallarsvingar mot – får man förmoda – overklighetens företrädare inom det svenska kulturetablissemanget.

Samtidigt klumpade han ihop liberaler och marxister som lika goda kålsupare i deras påstått andefattiga värld av krass materialism.

Suck…

Egentligen har jag inget emot Göran Hägglund. Som person. Det är en sympatisk, kul kille med bra musiksmak (favoritgruppen är Pink Floyd). Men hans vulgära kulturkorståg kommer nog knappast att lyfta KD till nya höjder. Billig populism av detta slag tenderar att genomskådas.

Hägglund ska dock ha en eloge för att han i alla fall försöker återuppväcka den numera slumrande ideologiska dimensionen i svensk partipolitik. Konservatismen – en åsiktsriktning som länge hotats av sotdöden – vill KD ånyo göra till en kraft att räkna med.

Det är lovvärt, trots allt. Illa vore nämligen om alla partier följde moderaternas recept och triangulerade sig in i mittendimman. Demokratin behöver ändå ett visst mått av spänning för att kunna bevara sin vitalitet. 

Lämna en kommentar

Filed under Ideologi, Konservatism, Kristdemokraterna, Kultur

Folkmakt, inte kungamakt!

Skall kungamakten stärkas? Så löd titeln på en debattskrift som den legendariske liberalen Herbert Tingsten gav ut 1964.

Anledningen till inlägget var den dåvarande författningsutredningens förslag, vilket var menat att förankra parlamentarismen principer i grundlagen som skulle ersätta 1809 års föråldrade konstitution. 

Tingsten upptäckte dock att utredarna genom slarv och tanklöshet gett kungen potentiellt formidabla maktbefogenheter – tvärt emot gällande praxis. Bland annat skulle kungen få ett rejält inflytande över regeringsbildningen, som exempelvis rätten att avskeda statsministern eller att kunna förvägra nyval av riksdagen. 

Detta kunde naturligtvis svårligen förenas med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati. Tingstens vassa kritik gav också upphov till ett rungande nej. Kungmakten skall inte stärkas. Kungen skall inte ha någon formell makt alls.

Enligt den grundlag som sedermera antogs i mitten av 1970-talet får monarken hålla till godo med ceremoniella befogenheter. 

Men denna ordning vill sensationellt nog en riksdagsledamot från det dominerande regeringspartiet nu ändra på. I en uppmärksammad motion kräver Blekingemoderaten Annicka Engblom att kungen ska peka ut vem som ska få bilda regering i Sverige. 

Detta menar hon vore särskilt värdefullt vid parlamentariskt oklara lägen. Kungen skulle då ha större förtroende i förhandlingarna, eftersom denne är ”opolitisk” i motsats till talmannen, som ju valts från någon av riksdagens partigrupper. 

Annicka Engblom motiverar sin motion utifrån tron att hennes förslag skulle vara ett bra sätt att ”slå vakt om monarkin”. Det är en häpnadsväckande naiv förhoppning.

Engblom visar snarare prov på samma slarviga tanklöshet som 6o-talets författningsutredare. Och mer än så faktiskt, eftersom det mellan raderna hos Engblom kan spåras en gammal unken ton av konservativt demokratiförakt. 

Talmannen är vald utifrån det mandat som folket gett sina representanter i riksdagen. Detta mandat underkänner alltså Annicka Engblom, vilket är tämligen anmärkningsvärt bara det. Istället ska regeringschefen utses av en person som saknar demokratisk förankring, och vars ställning enbart härrör från att denne fötts i en viss släkt med exklusiva privilegier. 

Man behöver inte vara republikan (även om jag är det) för att uppfatta något sådant som principiellt förkastligt. 

Dessutom skulle kungens nuvarande position, där han ses som höjd över den gängse politiken, snabbt riskera att bli ordentligt undergrävd. Särskilt vid oklara majoriteter, där statsministerposten kan bli föremål för stridigheter och utdraget rävspel. Monarkens roll som central –  möjligen utslagsgivande – aktör i regeringsbildningen hade här kunnat blottas för mycket kontroversiell kritik.

Konsekvenserna av ett dylikt scenario förskräcker. Dels hade den så småningom tillsatte statsministern handikappats av tvivel kring regeringens demokratiska legitimitet. Dels hade hela kungahuset oundvikligen politiserats i opinionens ögon och därmed vore monarkens unika förtroendekapital förskingrat. 

Vägen till demokratin i Sverige var lång och svår. Liberaler och socialdemokrater förenades i kampen mot ett konservativt etablissemang som envist slog vakt om sina klassprivilegier och kungahusets överhöghet. Partiväsende och parlamentarism bespottades som uttryck för simpelt pöbelvälde. 

Monarkin kom att solkas svårt i den kraftmätningen. Men lyckades ändå överleva in i vår tid som en anakronistisk, gyllene plym. Om rojalisterna verkligen vill slå vakt om dagens kungahus, bör de försvara just denna dekorativa funktion i statsskicket och inget annat. 

Ty precis som Herbert Tingsten en gång hävdade innebär tanklöst tal om kungamaktens stärkande ett våldförande på demokratins och parlamentarismens idéer. Om Annicka Engbloms motion blir bifallen – vilket självfallet aldrig sker – hade det gett upphov till svåra politiska konvulsioner och republiken hade snart väntat runt hörnet.

Ett republikanskt statsskick hade i och för sig jag som liberal gärna välkomnat. Men inte till det priset. 

1 kommentar

Filed under Ideologi, Konservatism, Liberalism, Moderaterna, Monarki, Republik

KD vädjar till fördumning och kulturförakt

Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.

Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna. 

Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.

Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.

Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?

Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.

Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt. 

Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget. 

Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i. 

Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.

Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker? 

2 kommentarer

Filed under Konservatism, Kristdemokraterna, Kultur, Media