Category Archives: Konservatism

När dragningskraften upphört

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Konservatism, Kristdemokraterna, Politisk kultur

Farväl till Lincoln

Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.

Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.

Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.

3 kommentarer

Filed under Ideologi, Konservatism, Liberalism, USA

Frankrike valde 1789 års ideal

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Europa, Frankrike, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Historia, Konservatism

Högerns batongpopulister blåser till strid

Sverigedemokraterna ska ”bredda” sin politik, förkunnar partiledaren Jimmie Åkesson på debattplats i SvD. Fokus ska inte enbart riktas på den förmenta massinvandringens elände. Nu ska SD även gå till offensiv på kriminalpolitikens område, med krav på kraftigt skärpta straff för grova brott.

Jaha. Någon som är förvånad? Är det något som är utmärkande för högerpopulistiska extremistpartier är det just fixeringen vid föreställningen om människor från andra kulturer som förstör nationen, samt en galopperande brottslighet som förstör nationen. Dessa två fenomen brukar regelmässigt sammankopplas. SD har exempelvis tidigare larmat om en kraftig ökning av gruppvåldtäkter i invandringens spår. En ren spökbild. Men odlandet av sådana är ju sällan SD främmande för.

Likaså sprider man gärna myten om att etablissemanget aktivt bidrar till nationsförstörandet genom en förbluffande, kronisk slapphet mot gräshoppssvärmen av tungt belastade brottslingar som drar land och rike runt. Intet nytt på SD-fronten således. Att hojta om hårdare slag med batongerna, och ställa krav på tuffare tag i största allmänhet, verkar dock fler partier se som en lockande universallösning på samhällets skiftande problem.

Även Kristdemokraternas Göran Hägglund använde sin stund i Almedalen för att komma ut som en korsriddare mot kriminaliteten. Inom partiet hörs symptomatiskt nog röster om att KD nu ska göra upp med ”snällismen”. Alltså samma resa som Folkpartiet gjort, när man skrotade sitt progressiva socialliberala arv för istället dra på sig en konservativ högermantel. För KD:s del handlar det snarare om att skära bort konservatismens mjukare delar. Om ungdomsförbundet KDU kan anses vara en vägvisare om vad som komma skall, ser det riktigt läskigt ut.

I dagens DN vill KDU:s nyvalde ordförande Aron Modig inte bara ha språktest för invandrare enligt FP:s gamla paradmodell. Han blåser också till strid mot det mångkulturella samhället. Utan att blygas förklarar Aron Modig att KDU och Sverigedemokraterna ”tycker likadant i den här frågan”.

Tecken i tiden? Förmodligen. När de sociala trygghetssystemen urholkas, klyftorna vidgas, solidaritetens försvarare marginaliseras och den egofixerade individualismen blir normerande – då ökar utrymmet för råare politiska strömningar och kyligare vindar sveper in över hela fältet. Komplexa frågor får enkla svar, där tolerans och humanism ofta avfärdas som uttryck för flum och mjäkighet. Det är lika klassiskt som farligt, ett hot mot öppenheten och frätande för samhällsgemenskapen.

Man får emellertid livligt hoppas att väljarna är klokare än nämnda partier. Enligt opinionsinstitutet SKOP:s senaste barometer rasar SD kraftigt och ligger idag på 4,2 procent, medan KD hamnar under riksdagsspärren. Avståndet mellan blocken krymper också, den allt skakigare moderata regeringsalliansen har bara ett försprång på drygt två procentenheter. Vem vet, det kanske snart ljusnar vid horisonten.

1 kommentar

Filed under Folkpartiet, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Konservatism, Kristdemokraterna, Lag och rättsväsende, Politisk kultur, Sverigedemokraterna

Trista tider för Republikanerna

P1:s utmärkta veckomagasin Godmorgon, världen hade igår ett inslag om Glenn Beck. Lägg namnet på minnet. Här har vi nämligen en röst att räkna med i amerikansk politik. Tyvärr. Med sin radioshow The Glenn Beck Program når han miljoner lyssnare över hela USA. Han har även ett eget TV-program på Fox News Channel. 

Glenn Beck är en vulgär högerpopulist i samma division som Rush Limbaugh och Pat Buchanan. Han företräder en blandning av urartad, reaktionär konservatism och simplifierad nyliberalism – toppat med rikliga doser av traditionell amerikansk paranoia och konspirationsmentalitet. 

Etablissemanget i Washington är genomruttet. Illasinnande krafter hotar att förvandla USA:s konstitution till ett värdelöst papper. Staten är ondskans redskap. President Barack Obama är kommunist i allians med Belsebub. Friheten för Amerikans befolkning är snart ett minne blott.

Ungefär så lyder Glenn Becks budskap i ett nötskal. Det är svårt att tro för vanliga sansade européer, men många jänkare tar faktiskt Beck på allvar och tycker att han är en formidabel ”sanningssägare” om tillståndet i nationen. Inom Tea Party-rörelsen dyrkas han likt en hjälte. Det talas om Glenn Beck och Sarah Palin som ett republikanskt dream team inför nästa presidentval. 

Ett sådant radarpar lär nu knappast bli nominerade, ens om de försökte. Men att Beck och Palin är inflytelserika figurer, som substantiellt påverkar det republikanska partiets kurs och stämningsläge, råder ingen större tvekan om. Utvecklingen inom ”The Grand Old Party” inger oro. Går det riktigt illa kan partiet vara på väg att definiera ut sig själv som en seriös och konstruktiv politisk kraft. 

Den moderata linje som företräddes av Richard Nixon, Gerald Ford, George Bush (d.ä.), Bob Dole och John McCain tycks behöva hjälp av en respirator för att överleva. Det politiska klimatet i USA är polariserat, hätskt och destruktivt – situationen påminner om det mörka decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då var det Demokraterna som lamslogs av demagoger, extremister och splittrare. 2010 ser vi historien upprepas inom deras motståndarläger. 

Republikanerna har ett stolt arv som ”the Party of Lincon”. Idag verkar det alltmer blivit ett parti av stollar. Sorgligt. 

9 kommentarer

Filed under Konservatism, Media, USA

Flygkraschen som skakar världen

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”

Lämna en kommentar

Filed under EU, Europa, Historia, Konservatism, Kristenhet, Ryssland

Och ännu ett hjärnsläpp från Johan Lundberg…

Puckat”Det som har satt Stockholm och Sverige på kartan arkitektoniskt är framförallt 16- och 1700-talsbebyggelsen.”

Johan Lundberg, chefredaktör på Axess och ivrig kandidat till utmärkelsen ”landets mest reaktionära kuturkonservativa gåspenna”, ondgör sig ånyo över modernismens elände. 

Vad gäller arkitektonisk berömmelse kan man stillsamt bara undra om Lundberg möjligen hört talas om sådana personer som Sven Markelius, Peter Celsing, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz? Eller varför inte Ferdinand Boberg? Samtliga med hyfsade avtryck i byggnadshistorien…

Fast det är klart, ingen av dem var ju verksamma före 1800-talet och måste därmed per definition vara irrelevanta. Giv oss Tessin åter! 

Lämna en kommentar

Filed under Arkitektur, Citat, Konservatism, Media, Stadsplanering