Kommer MP att bränna bron?

 Skrivit i Corren 18/3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.

Det är volymernas fel

Skrivit i Sydöstran 13/2:

Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.

Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.

Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.

I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.

Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.

Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå.  Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.

Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.

När Centern var värre än SD

Skrivit i Sydöstran 16/1:

Centerns vice ordförande Anders W Jonsson var på besök i Blekinge förra veckan. Han kommenterade då turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram med att Centern ”alltid varit liberala”. Ett intressant uttalande.

Särskilt som det tycks vara uppfattningen även hos många andra centerpartister dessa dagar. Exempelvis skrev Gösta Gustafsson, distriktsordförande i Östergötland, nyligen att ”ända sedan 1910-talet då Bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig” (Corren 5/1). Tror verkligen Centern på detta själva?

Bondeförbundet startade som ett agrarkonservativt, antimodernistiskt intresseparti för jordbrukare, där liberala idéer snarast skyddes likt pesten. Det märks tydligt om man studerar deras partiprogram, unikt bland riksdagspartierna genom att officiellt förespråka rasism.

Enligt 1933 års version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Tidsandan satte förstås prägel på klimatet.Men dåtidens Centerparti var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Centerns grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson, som hade intima kontakter med nazisterna i Tyskland. Otto Wallén, även han en inflytelserik figur i partiet, talade på nazistiska möten och förklarade 1939 i riksdagen att han var stolt över att vara antisemit.

SLU-bladet, ungdomsförbundets tidning, skrev i en typisk kommentar 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden.” Och så vidare. Exemplen kan mångfaldigas.

Det jag finner svårt att förstå är inte att Centern idag vill vara liberala. Utan att partiet att aldrig gjort upp det förflutnas synder och istället skamlöst bluffar om sin mörka historia.

En dag för Raoul

Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Löfvens julbudskap

Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Nätets kokande häxkittel

Skrivit i Sydöstran 5/12:

Den 23 november kom tingsrättens dom mot Peter Mangs, serieskytten i Malmö. Han dömdes till livstids fängelse för bland annat två mord och fem mordförsök.  Det är förrädiskt lätt att se Mangs som en typisk representant för den enskilde galningen.

Jo, han agerade visserligen ensam. Precis som Anders Behring Breivik när denne förra sommaren iscensatte sitt grymma blodbad i vårt norska grannland. Eller som lasermannen John Ausonius vilken i början av 90-talet sköt elva personer.

Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, likt slumpmässiga undantag i idyllen, något som bara händer. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.

Men vad säger oss egentligen exemplet John Ausonius? Han sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Lasermannens tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige.

I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati.  ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och politiska extremister. I sin bok ”Det mörka nätet” (2012) har den norske journalisten och bloggaren Öyvind Strömmen gjort en gedigen klartläggning av cybervärldens hatsajter.

Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer:  hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar det mångkulturella samhällets parti är landsförrädare. Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”.

En populär idé är att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som förtrupper till den stora kontrarevolutionära resningen. Anders Behring Breivik sög villigt i sig framför datorn och gick från ord till handling. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom?

Även Peter Mangs var en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade Politiskt inkorrekt, idag nedlagd och ersatt av sidan Avpixlat.

Öyvind Strömmen visar med pedagogisk klarhet vad som bubblar i denna kokande häxkittel och att vi inte kan bortse från ordets makt. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.

Ett parti som är värt företroende?

Skrivit i Corren 30/11:

Autumnus horribilis, en förskräcklig höst. Det är inte osannolikt att Jimmie Åkesson upplever situationen ungefär så i dessa dagar.

Genom att kräva nolltolerans mot sina partikamraters offentliga förgripligheter försökte han putsa fasaden. Den rämnade istället ganska omgående och blottade Sverigedemokraterna i all dess nakna icke-prakt: notorisk och reflexmässig rasism, aggressivitet, gatubråk, järnrör, sexistiska påhopp, fylla, skamlösa lögner.

Knappt hade två av Jimmie Åkessons närmaste i partitoppen, Erik Almqvist och Kent Ekeroth, skandaliserat sig själva bortom räddning, innan ännu en SD-riksdagsledamot avslöjade sin omöjlighet.

I går fick Jimmie Åkesson ånyo kalla till presskonferens och lämnade beskedet att Lars Isovaara tvingats avgå. Berusad efter en krogrunda hade Isovaara fällt rasistiska glopord, gjort grisljud och spottat mot en vakt med invandrarbakgrund i riksdagshuset.

Det hela hade föregåtts av att Isovaara blivit fräckt bestulen på en väska av två lömska utlänningar. Påstod han. Och SD var givetvis snabba med att skicka ut ett pressmeddelande om detta flagranta exempel på utländsk kriminalitet, vilket tydligen skulle ses som en slags ursäkt för Isovaaras uppförande. Tills det framkom att han i alkoholdimmorna glömt väskan på krogen. Ridå och hej då.

Men till skillnad från duon Almqvist och Ekeroth, som inaktiva sitter kvar i sina riksdagsbänkar och kvitterar ut fortsatt saftig lön på skattebetalarnas bekostnad, är Helgeandsholmen historia för Lars Isovaaras del. Vilket innebär att ersättaren blir Markus Wiechel, distriktsordförande i Östergötland, två gånger fälld i domstol för förtal. ”Vi bedömer det inte så allvarligt att han inte kan företräda partiet”, säger Åkesson om Wiechel. Intressant.

Lag och ordning är ett område som SD haft ambitionen att visa hög profil inom, som ett komplement till de ständiga huvudfrågorna främlingsfientlighet, kulturrasism och islamofobi. Ändå torde det nu vara uppenbart att ledande sverigedemokrater själva har ett anmärkningsvärt flexibelt rättsmedvetande. För att uttrycka det milt.

Lycka till med nolltoleransen! Den är naturligtvis hopplös. Skulle Åkesson agera logiskt konsekvent mot minsta yttring av främlingsfientlig natur inom sitt parti, återstår snart noll medlemmar – inklusive partiledaren. Ty SD:s existens bygger på fascismens djupt komprometterade idéarv. Den är klädd i kostym och anpassad efter en ny tids förhållanden. Men är likafullt fascism.

Därför borde det inte vara ett skvatt överraskande för någon att SD-folket beter sig i enlighet med den dypöl till värderingar som de faktiskt omfattar. Väljare som ger sina röster och sympatier till detta gäng har skäl till övervägande om sådana krafter är värda förtroende.

SD och näthatet

Skrivit i Corren 16/11:

I torsdags gav Expressen ännu ett filmat bevis på vad SD:s partitoppar är kapabla till. I Stockholmsnatten beväpnar sig riksdagsmännen Erik Almqvist och Kent Ekeroth med järnrör i jakten på en berusad meningsmotståndare.

Almqvist har redan fått lämna sitt uppdrag som ekonomisk talesman för partiet. Gatuhuliganskollegan Ekeroth meddelade därefter att han tar time-out som rättspolitisk dito. En mer komprometterad företrädare för lag och ordning har väl aldrig tidigare suttit i justitieutskottet. Jag tänker då inte bara på Ekeroths böjelser för järnrörens egenmäktiga rättvisa.

Han är också en drivande kraft bakom hatsajten Avpixlat, en inblandning som Ekeroth själv medgivit. Avpixlat sprider grov rasism och utmålar Sverige som invaderat av utländska brottslingar, företrädesvis muslimer. Något som vanliga medier, styrda av ”kulturmarxister”, döljer för allmänheten i landsförrädisk maskopi med det ”multikulti”-frälsta politiska etablissemanget.

Sajten basunerar även ut febriga konspirationsteorier om att Europa står inför ett islamistiskt maktövertagande och prisar den ökända fascistbloggaren Pamela Geller, som uttryckt sympatier med både Anders Behring Breivik och Slobodan Milošević. Kommentarsfälten späckas av främlingsfientliga inlägg, tonen är aggressiv, rå och brutal.

SD-ledaren Jimmie Åkesson talar om nolltolerans mot sånt här. Men i Sydsvenskan förra året hyllade han Ekeroths Avpixlat med orden: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är idag. Jag är väldigt tacksamma för att de här människorna finns… Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra.”

För att travestera en klassisk formulering av Olof Palme: så talar hatets och illviljans kolportörer.

Sverigedemokraternas nakna ansikte

Skrivit i Corren 15/11:

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek.” Dessa ord står att läsa i SD:s nya kommunikationsplan, avsedd att lägga grunden till en rejäl charmoffensiv inför valet 2014. Hårda kanter ska slipas bort, framtoningen ska bli mjukare.

I synnerhet gäller det att locka kvinnliga sympatisörer till SD:s hittills påfallande mansdominerade skara. Jimmie Åkesson vill nämligen inte leda ett parti i skuggan av några andra. Hans målsättning är klar: SD ska växa till ”det stora, statsbärande partiet med verkligt inflytande över samhällsutvecklingen”. I den stunden må omvandlingens krafter släppas lösa som får Sverige att bäva, men inte förr.

Och ska illusionstricket lyckas att sminka upp främlingsfientlighet till ”kärlek”, måste förstås nolltolerans råda mot alla dessa råbarkade uttalanden som partiets företrädare längre ned i hierarkin gärna kläcker ur sig. Mycket kan man säga om Jimmie Åkesson, men korkad är han inte.

Säkert betraktar han den senaste tidens opinionsframgångar, där SD nått positionen som riksdagens tredje största parti, som ett kvitto på att strategin är på väg att bära frukt. Så plötsligt ser den ut att ruttna över en natt.

Expressen avslöjar en intern SD-film där tre av Åkessons nära förtrogna uppträder som de redan fått makten att leva ut partiets rätta jag. Sekvensen är från ett gatubråk i Stockholm sommaren 2010. Erik Almqvist, Åkessons kronprins och SD:s kommande ekonomiske talesman i riksdagen, vräker ut sig rasistiska och sexistiska spyor. En ung kvinna blir kallad hora, en komiker av utländsk bakgrund kallas svenskfientlig babbe, en berusad förbipasserande attackeras som varande en blatte-lover.

Stämningen är otäck, minst sagt hotfull. Men Almqvist och hans kumpaner, Christian Westling i SD:s utrikespolitiska råd, samt Kent Ekeroth som nu sitter i riksdagens justitieutskott, myser av upphetsad tillfredsställelse efteråt. Garvande lämnar de platsen, som ett SA-gäng i kostym och lågskor istället för brunskjorta och kängor.

Vittnesmålen om händelsen har Almqvist kategoriskt avfärdat som osanna. Tills i går då Expressen offentliggjorde filmen som i ett slag rev masken av SD och visade partiets nakna ansikte. Almqvists lögner låg i öppen dager, kronprinsen tvingades lämna sina uppdrag. Förutom riksdagsplatsen och partimedlemskapet som denne blåljugande rasist tydligen får behålla.

Oklart vad som händer med Kent Ekeroth. Men hans trovärdighet som representant i lag- och ordningsfrågor torde vara bortblåst. En gatumarodör i justitieutskottet? Knappast hållbart. Jimmie Åkessons försök att göra partiet salongsfähigt har också rimligen punkterats när vi med all önskvärd tydlighet sett vilka attityder som frodats i hans innersta krets.

Nog drivs SD av kärlek alltid. Kärleken till intolerans, rasism och kvinnoförnedring.

Arbete är A och O

Skrivit i Corren 6/11:

”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!

Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.

Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.

Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.

Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.

Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.