Det tredje kalla kriget är här

Skrivit i Corren 23/4:

Åren 1979-85 har betecknats som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen återgick Sovjetunionen till aggression.

Ryssarna invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa och gjorde även framstötar kring Sveriges gränser. I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön.

En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från Baltikum, strök längs svenskt territorialvatten och verkställde en låtsad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 1981. ”Zapad” betyder ”väst”.

Signalen med denna maktuppvisning kunde svårligen missförstås: det är vi, Sovjet, som behärskar Östersjön! De svenskar som inte vaknade då, fick en ny chans månaden därpå när U-137 grundstötte i känsligast möjliga militärområde i Karlskrona skärgård.

När Berlinmuren föll 1989 och Sovjet försvann blev det jubel. Ryssland ansågs ute ur leken. Sverige lade glatt ner invasionsförsvaret och satsade på små insatsstyrkor istället. Tyvärr slog demokratiseringsprocessen i Ryssland slint och Vladimir Putin gjorde entré.

Han delade inte svenska politikers syn att den evigt kramvänliga freden inträtt i Europa. Vilket man kanske borde fattat eftersom Putin deklarerade att det totalitära Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Att det var revanschism som gällde, borde måhända även framgått med viss tydlighet för fyra år sedan när ryssarna uttryckligen hälsade oss välkomna tillbaka till 1981. En ny jättemanöver i Östersjön iscensattes, komplett med landstigningsövningar i gammal skala, inkluderat ett fingerat kärnvapenanfall mot Natolandet Polen som bonus.

Bara namnet på manövern ekade av demonstrativ symbolik: Zapad 2009.

”Historien upprepar sig aldrig men den rimmar”, sa Mark Twain. Dagens Ryssland är inte Sovjet, den militära kapaciteten är också långt från vad den har varit. Men om ambitionerna råder knappast tvivel.

Putin pumpar in enorma mängder pengar i upprustning, frossar i västfientlig retorik och har uppenbart samma strategiska dröm som redan tsartidens Kreml närde: att göra Östersjön till ett ryskt innanhav med övriga strandstater som finlandiserade vasaller.

Därför är gårdagens avslöjande i SvD så allvarligt: att ryska bombplan under påskhelgen ostört kunde övningsanfall Sverige. Vi förmådde inte ens möta ryssarnas provokation med egna JAS-plan för visa att Sverige höll garden uppe. Någon gard värd namnet har vi ju heller inte.

ÖB förklarande nyligen att Sverige enbart kan försvaras i en vecka – och en kort tid efteråt passar alltså Ryssland på att dra brallorna av oss. Vad säger det? För övrigt är det i september dags för Zapad 2013…

Sorry, men vi tycks ha vaknat upp i kalla kriget del 3. Det vore nog ingen dum idé om regeringen tog lite mer seriöst på den nationella säkerheten och försvaret igen.

Upp till bevis, Billström!

Skrivit i Corren 21/3:

ÖB Sverker Göranson har lämnat sjuksängen och är åter oförskräckt i elden. I går sköt han skarpt mot migrationsminister Tobias Billström och krävde ett asylprogram för de inhemska tolkar i Afghanistan som bistått våra trupper.

När den svenska Isaf-insatsen avvecklas riskerar annars tolkarna blodig hämnd från talibanerna. ”Det är varumärket Sverige som vi hanterar i detta. Det måste finnas en grad av medmänsklighet”, dundrade ÖB.

Billströms kyligt formalistiska inställning i detta brännande ärende är väl känd. I somras gav han signaler som praktiskt taget innebar tolkarna skulle lämnas åt vargarna. Men nu har Billström knappast råd att hålla fast vid den omänskliga positionen längre.

Efter sina skandalösa uttalanden om papperslösa flyktingar har regeringschefen Reinfeldt mer eller mindre gjort grus av migrationsministerns auktoritet. ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt på att återvinna sitt förtroende”, slog statsministern fast under tisdagen.

Kan då en logiskt sett i denna stund förtroendelös Tobias Billström ens vara möjlig i regeringen?

I vilket fall grep ÖB onekligen skickligt tillfället att tränga in Billström ytterligare i hörnet. Att han duckade och bollade över asylfrågan om tolkarna till försvarsministern och dennes svävande svar duger inte. Återvinn förtroendet, sa Reinfeldt. Upp till bevis!

Värnskatten är en bluff

Skrivit i Corren 20/3:

Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.

Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.

Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.

I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.

Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.

Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.

I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.

Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.

Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.

Gör major Björklund till försvarsminister!

Skrivit i Corren 12/2:

Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.

Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.

Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.

För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.

Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.

Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.

Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.

Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.

Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?

Nationens intresse nonchaleras

Skrivit i Corren 31/1:

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och skydda sin befolknings trygghet.

Därför vi har ett militärt försvar. Som numera endast klarar att möta ett angrepp mot ett begränsat mål under sju dagar, enligt vad ÖB Sverker Göranson förklarade för en månad sedan. Vem blev förvånad? Det är ju ingen hemlighet att försvarets förmåga är föga imponerande. Men Göransons raka uttalande utlöste ändå en frän politisk debatt.

Tydligen blev det för mycket för ÖB, som mitt under konferensen Folk- och försvar i Sälen sjukskrev sig för utmattning. Misstanken ligger nära till hands att pressen från ett irriterat försvarsdepartement fick honom att krokna.

Inte blev läget bättre av chefsåklagare Tomas Lindstrands offentliga funderingar på att ÖB kanske borde åtalas för brott mot rikets säkerhet genom sitt klarspråk om kejsarens nya militärkläder. Nakenheten är uppenbar för alla, den får bara inte påtalas av professionen. Vad ska man säga? Det liknar rena farsen.

Om chefsåklagare Lindstrand oroar sig för rikets säkerhet skulle han möjligen istället rikta intresset mot de politiker, vilka bär det faktiska ansvaret för situationen.

Sveriges officiella militärdoktrin bygger på att vi ska försvara hela landet mot angrepp tills hjälp anländer. Men vi har inga styrkor som kan försvara hela landet. Vi har heller inga avtal med allierade som garanterar hjälp (vilket medlemskap i Nato skulle ge, men det vägrar våra folkvalda att ens diskutera).

Och även om militär hjälp skulle anlända, är vår kapacitet att ta emot den ”nästan obefintlig i dag”. Detta avslöjade generalmajor Karlis Neretnikes, Försvarshögskolans tidigare rektor, i Ekot nyligen. Tomas Lindstrand får väl åtala honom också.

Summa summarum: Sveriges försvar brister inte enbart flagrant i kraft, säkerhetspolitiken saknar även basal logik. Samtidigt bor vi granne med en diktatorisk regim i Ryssland som satsar svindlande summor på att återta sin militära stormaktsposition.

Det finns inget hot utifrån som motiverar Rysslands gigantiska upprustning med atomdrivna ubåtar, en uppdaterad kärnvapenarsenal, landstigningsfartyg, etc. Vad är då avsikten? Putin rustar knappast för skojs skull. För vår egen del finns en framtida risk att Kreml mutar in Östersjön som ett ryskt innanhav där övriga strandstater blir en slags finlandiserade vasaller (vilket historiskt är sekelgammal strategisk dröm från Rysslands sida).

Därför är det djupt allvarligt att Alliansens dominerande parti konsekvent nonchalerat försvaret och svikit uppdraget att värna Sverige. I tisdags avfärdade till och med Fredrik Reinfeldt försvaret som ett ”särintresse”.

Det är det inte. Försvaret är ett nationellt intresse. Att vi har en statsminister som inte inser detta är milt uttryckt häpnadsväckande.

Ska Sverige vara värnlöst?

Skrivit i Corren 14/1:

”Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter.”

Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.

Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.

Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje.

Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: ”Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det” (Sydsvenskan 3/9 2008).

Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt.

I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.

ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att ”man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser” om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.

Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna.

Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!

Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.

Vem tryggar Sverige?

Skrivit i Corren 3/1:

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.

Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.

De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.

Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.

Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Skrivit i Corren 5/7:

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Vem värnar Sverige?

Skrivit i Sydöstran 7/9: 

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och värna sin egen befolknings trygghet. Därför vi har ett militärt försvar.

Säkerhetspolitiken har förvisso många aspekter. Det kan exempelvis handla om diplomatiska relationer, ekonomisk samverkan, bistånd, agerande inom internationella forum som EU och FN.

Men så länge vi fortfarande lever i en ofullkomlig värld där inte lammen sover med lejonen, går det aldrig att bortse från den gamla hårda sanningen: ytterst sitter alltid makten i gevärspipan.

Detta kunde man tycka att våra folkvalda företrädare i regering och riksdag nu borde fundera allvarligt över. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut är det som Sverige bestämt sig för att den eviga fredens tillstånd inträtt i vårt närområde.

Vår militärorganisation är nedrustad till anorektiska nivåer, med undantag för flygvapnet, vilket som bekant ska uppgraderas med Super-JAS. Omställningen från invasions- till insatsförsvar har i praktiken betytt att politikerna verkar mena att Sveriges säkerhet bäst värnas med små truppstyrkor på andra sidan jordklotet som i Afghanistan.

Samtidigt har Ryssland återfallit i diktatur under Putin, börjat visa aggressiva tendenser och inlett en massiv upprustning av en ny generations vapensystem till lands, till sjöss och i luften. Enligt Putins planer ska nära 800 miljarder dollar satsas på militären till år 2020.

I detta sammanhang bör också gasledningen Nord Stream i Östersjön förstås. Det är inte enbart frågan om ett energiprojekt. Denna pipeline innebär även en rysk revirmarkör i havet. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet.

Makt måste kunna mötas med motmakt. Men vilken motmakt besitter Sverige? Till sjöss har vi fem, otillräckligt bestyckade, Visbykorvetter. Minimibehovet ligger snarare, enligt officerare jag talat med på marinbasen i Karlskrona, kring tolv för att flottan ska fungera effektivt.

Sverige riskerar knappast att invaderas. Men när vår svaghet gör att vi saknar förmågan att sätta oss i respekt, finns risken att Sverige ”finlandiseras”. Alltså att vi i framtiden tvingas anpassa oss efter stormaktsdiktat och att vårt lands suveränitet urholkas.